Intervju med översättaren Enel Melberg av Maarja Talgre

Maarja: Du har översatt 13 böcker från estniska till svenska bl.a. flera av Jaan Kaplinski och en av Jaan Kross sena romaner ”På stället flyg” (Paigallend). Men hur kommer det sig att du som bok nummer 14 tog itu med Jaan Kross mest omfångsrika och svåröversatta roman ”Mellan tre farsoter” (Kolme katku vahel)? Jag har hittills aldrig misstänkt dig för att vara flagellant… Så vad hände?

Enel: Ha, ha, det var verkligen inte att ta på sig någon tagelskjorta. Även om det skedde just under en pandemi. Det var helt enkelt som ”coronaterapi”. Vi satt isolerade på landet, jag hade inget särskilt uppdrag eller projekt, och då tänkte jag: nåväl, jag kan väl försöka med det här verket, som jag haft liggande länge men inte läst, och se vart jag kommer. Några hade tjatat om det att jag skulle översätta det, t.ex. Hans Lepp, men inget svenskt förlag hade anmält något intresse.

Maarja: Aha! Du fattade ditt beslut medan vi alla levde under en farsot. Men att finna ett förlag som ville ge ut detta mäktiga verk måste också varit en utmaning nu när de stora svenska förlagen satsar på bästsäljande deckare?

Enel: Verkligen. Det stora intresse som de svenska förlagen visade för Estland strax efter frigörelsen på 1990-talet har helt falnat. Det var fram till 2007 (då Estland stod i fokus på Bokmässan i Göteborg) som jag gjorde de flesta av de andra översättningarna du nämner. Då brukade jag för det mesta bli tillfrågad, i något fall uppvaktade jag själv ett förlag; som med diktantologierna med tre kvinnliga författare från tre generationer: Hella Wuolijokis ”Sången om kriget” (Sõjalaul, baserad på estnisk folkpoesi),Marie Unders ”Gnistor i askan” (ur flera samlingar) och Betti Alvers ”Historien om den vita kråkan” (Lugu valgest varesest, en långdikt om det mondäna livet i Tartu på 1920-talet). Det var inga problem att få ut dem då. Men nu var det stopp. Jag försökte få flera förlag att intressera sig för ”Kolme katku vahel”, men inte ens Natur och Kultur, som gett ut så många estniska författare, och framför allt Kross, visade något intresse. Till slut fick jag tag på ett litet förlag, H:ströms i Umeå, som tog det till sin klassikerserie.

Maarja: Titeln ”Mellan tre farsoter” låter ganska abstrakt för mig. Vilka är farsoterna?

Enel: Ja, säg det, ”katk” betyder ju egentligen ”pest” men jag fick problem med pluralen på svenska, och jag misstänker att det var på grund av sin förkärlek för allitterationer som Kross tog det ordet. Visserligen förekommer flera pestepidemier under den period han skildrar, som i stort sett utgör huvudpersonens, Balthasar Russows liv (1536–1600), men jag har faktiskt inte räknat om de är tre, och de försvinner i de allmänna farsoter som drar över landet i form av krig, hungersnöd och skövlingar, alla belägringar av Tallinn och erövringar av Livland; helt enkelt allt som likt pestvågor drabbar den inhemska befolkningen (som av tyskarna kallas ”de grå”) från olika håll; tyskt, danskt, svenskt, polskt och framför allt ”arvfienden, moskoviten”. Så man får nog ta titeln en smula symboliskt.

Maarja: Huvudpersonen i romanen, Balthasar Russow, har tydligen existerat i verkligheten? Vem var han?

Enel: Det vet man egentligen väldigt lite om, bortsett från att han var präst i Helgeandskyrkan (Pühavaimu kirik) i Tallinn och skrev den första historiska berättelsen om Livland på lågtyska: ”Chronica der Prouintz Lyfflandt” (1578 och sedan utgiven två gånger till, eftersom den rönte stor framgång). Kross bygger alltså sin roman på denna krönika. Man har till och med betvivlat Russows estniska härkomst, men Kross gör honom till en typisk est, stor och blond, driftig och framåtsträvande, full av ”eesti vaim” (ung. estnisk tåga och estniskt sinne). Han låter honom stamma från bönder i byn Kurgla, fadern bli åkare (voorimees) i Kalamaja utanför Tallinn, och Balthasar komma till gymnasiet (suurkool) i staden samt få bidrag till teologiska studier i Tyskland. Han låter honom också vara med på ett hörn i ett bondeuppror när han är på hemväg. Han gifter sig tre gånger, vilket jag antar att Kross har hittat i stadsarkiven, och åtminstone två hustrur står nämnda i noter till den nyligen utkomna nyöversättningen av Krönikan.

Maarja: Du måste ha blivit intresserad av berättelsen, annars skulle du knappast ha fullföljt projektet. Vad var det framför allt som fångade dig?

Enel: Först var det en språklig utmaning, men väldigt snart blev jag infångad av Kross skickliga och finurliga berättande. Han lägger ut små antydningar och trådar som senare får sin lösning, så att jag ibland var tvungen att ta ett stycke till i översättandet för att se ”hur det går”! Men han mejslar också fram sin huvudperson utifrån och in, låter honom fundera och resonera, göra dumheter och balansera på gränsen till det anständiga, och följer honom ända in i den äkta sängen. Och så får man ju en ordentlig historielektion med alla intriger och transaktioner som ligger bakom de historiska händelserna, för Kross låter vår Balthasar via sin estniska klipskhet och framåtanda komma i nära kontakt med historiens storspelare.

Maarja: Så Balthasar Russow skrädde inte orden när det gällde de främmande herrarnas förtryck av de estniska bönderna?

Enel: Nej, inte den fiktive Russow i alla fall; samtidigt som han läxar upp sina församlingsbor och förmanar dem när de begår dumheter eller är snikna, så tar han böndernas parti mot grymma godsägare och deltar till och med i några lurendrejerier och som sagt ett uppror. Han går dock inte direkt i angrepp mot överheten och väljer sina ord noga gentemot de mäktiga.

Maarja: Berätta om hans ”Krönika över provinsen Livland”. Visste du medan du översatte romanen att en nyöversättning av Krönikan var på gång?

Enel: Jag kände till Krönikan men orkade inte ta mig an den medan jag höll på, den fanns i flera tidigare översättningar. (En hade faktiskt gjorts av Marie Unders dotter Dagmar Stock och hennes tyske man Hermann Stock, och utkom i Stockholm 1967.) Men så kom den här nya ut och jag fick den i julklapp i förra året, när jag redan hade hunnit till del 4 i romanen. Så jag läste den parallellt med att jag fortsatte översätta.

Maarja: Hur beskriver Kross sin romanhjälte Balthasar Russow? Han var ju noggrann i sin historiska forskning, men hur har han behandlat det dokumentära kontra sin fantasi?

Enel: Det som slår mig är hur mycket Kross har lagt till av egen fantasi och levt sig in i sin huvudperson. Russow skriver ingenting om sig själv i sin krönika, däremot kan man tala om en egen ton, ibland fördömande, ironisk, ibland empatisk, vilket också spiller över i Kross egen omisskännliga röst. Man imponeras av Russows historiska kunskaper i Krönikan. Men också av Kross vidare kunskaper, inte minst om de svenska regenterna under den här tiden, Vasasönerna och deras inbördes stridigheter. Russow blev tydligen tillsagd att lägga till en del beröm av svenskarna, när Krönikan kom ut sista gången 1584, vilket Kross inte underlåter att visa upp, men som alltså också kan läsas i Krönikan.

Maarja: Kross skrev romanen på 70- och 80-talen medan det sovjetiska förtrycket av esterna pågick. Det kunde han förstås inte skriva om. Däremot kunde han citera Russow om alla lidanden som drabbade esterna på 1500-talet. Märkte du något av Kross eleganta hemliga blinkning till samtiden medan du arbetade med texten? Eller lät han för säkerhets skull bli att blinka?

Enel: Jodå, och jag har hört att esterna “läste mellan raderna” när den kom ut. Exemplet med de svenska ingreppen i Russows text som nämns ovan kan ju jämföras med de estniska författarnas hänsyn till censuren under sovjetockupationen. Och även rådet som mest bestod av tyskar ville lägga sig i Krönikan och utgivningen. Kross verkar själv ha fått utföra balanskonster när det gäller att berätta om den specifikt estniska kulturen och andan gentemot den sovjetiska, och hans oförglömliga beskrivning av de italienska lindansarna som spänner ett rep mellan tornet på Olaikyrkan (Oleviste kirik) till ängen utanför muren, har också lästs som en sinnebild för hans eget skrivande. Sen har vi ju arvfienden moskoviten, och inte minst Ivan den förskräcklige, och framför allt det estniska folkets egen kamp och egna umbäranden.

Maarja: Skulle du vilja hävda att Kross ibland tar på sig Russows mockasiner?

Enel: Ha, ha, det uttrycket skulle jag inte använda, men jovisst ser man Kross eget ironiska leende bakom Russows repliker och tankar.

Maarja: Du har tidigare nämnt att språket i romanen är en utmaning för en översättare. Kross har här axlat en roll som språkbevarare – inte bara historiebevarare. Hur kommer det sig? Vad var det för något som hände i det sovjetockuperade Estland som Kross ville motverka?

Enel: Det är klart att han motsatte sig all sovjetisering av språket, alla nyord som tvingades på utifrån, och kanske också bristande undervisning på det gamla språket. Därför går han in för att hitta gamla ord, glömda ord och dialektala ord: finns det fem synonymer av ett ord tar han alltid det allra ovanligaste. Jag hade redan gjort halva boken och använt alla detektivkonster, när jag frågade min litauiska kollega om ett omöjligt ord, och hon tipsade mig om Dialektordboken (Murrete sõnaraamat) på nätet! Och hans verk är tydligen svårt även för esterna.

Maarja: Är det därför man i Estland funderar på att ge ut en språkmässigt enklare version som de estniska ungdomarna kan ta till sig? ”Mellan tre farsoter” som ungdomsbok.

Enel: Jag har hört en estnisk översättare från svenska säga det. Ja, det vore nog behövligt om kommande generationer ska ta till sig det. En översättning till ett annat språk blir ofelbart en förenkling, men ibland kan det även behövas en bearbetning för inhemskt bruk. Fast då är vi inne på stora frågor om språkpolitik och liknande.

Maarja: Du kan nu vara nöjd. Du har genomfört ditt projekt och gjort en översättarbragd. Men vad mer bär du med dig efter att ha umgåtts med Kross och Russow så länge?

Enel: Oj, jag kände ju i motsats till dig inte Kross personligen, var bara hemma hos honom en gång, något halvår innan han dog (2007), och hade innan dess bara sett eller träffat på honom i olika sammanhang. Nu tycker jag mig höra hans röst, se hans vackra lite gäckande leende och glimten i hans öga. Jag känner helt enkelt att jag har umgåtts med honom ganska nära ett bra tag.

Maarja: Du nämnde för mig tidigare att ”Mellan tre farsoter” nu är under utgivning på flera andra språk: engelska, tyska, ryska, polska, finska, holländska, lettiska och litauiska. I vissa fall måste det vara nya översättningar. Jag har ett tydligt minne av att Jaan Kross maka poeten Ellen Niit visade mig en rysk upplaga av boken som de hade i sin bokhylla. Jag blev helt matt över hur tjock den var. Men frågan kvarstår: Hur kommer det sig att den mest omfångsrika roman Kross skrivit ges ut på många språk just nu? Har du någon teori? För det kan väl inte vara så att du inte var den enda översättaren som inspirerades av pandemin?

Enel: Ja, det verkar som det är en våg av nya översättningar nu, även om några kanske är äldre. Jag vet inte, kanske tiden är mogen på något sätt, åtminstone för mig. Jag har övat mig på lättare böcker innan. Andra kanske har betat av hans tunnare och enklare böcker förut, och låtit den här ligga? Jag vet att den engelska översättaren, Merike Lepasaar Beecher, har hållit på i över 15 år med ”Mellan tre farsoter” och hittills gjort till och med del 3. Jag har haft glädje av att ibland kunna kika på vad hon har kommit fram till när jag har kört fast i hans ofta långa, vindlande satskonstruktioner. En annan sak, som jag nämnde, är att det har tillkommit ordböcker på nätet som man numera kan ta i bruk. Och så finns det kanske ett större historiskt intresse idag igen, även om de svenska förlagen inte har fattat det.