Den 28 augusti 1944. Morgonen var blåsig men klar och solig. 15-åriga Vaho vaknade i sitt hem i stadsdelen Nõmme i Tallinn. Han klädde på sig, åt och planerade att cykla till stan och handla vid elvatiden, men först skulle han hälsa på en kompis.
Även kompisen hade planer på att åka till stan och han bjöd in Vaho till biografen ”Helios” för att se en ny film. De kom överens om att träffas i stan kl. 14.15 på Vahos pappas arbetsplats på Pikkgatan. När Vaho bad sin pappa om lov, svarade pappan: ”Nej, en annan gång”. Vaho blev ledsen, men det var inget att göra åt saken. Kompisen gick på bio medan Vaho cyklade hem med en tung smörlåda, som pappa hade gett honom, på pakethållaren.
Vid fyratiden återvände Vaho hem till Nõmme. Han åt lite, tog mammas vattenkanna från källaren och körde till Liiva kyrkogård till sin mors grav. Pojken vattnade noggrant blommorna på graven, satte sig på bänken och tänkte på sin barndom och skoltid, då mamma alltid ömt hade tagit hand om honom. Vid sjutiden cyklade Vaho hem med lugn i själen.
Nu ger vi oss av
Hemma meddelade pappa, som själv just hade kommit hem från jobbet, att de skulle ge sig av samma kväll. Vaho blev helt chockad, han slängde sig på cykeln och skyndade hem till sin kompis. Kompisen blev helt stum. Vaho bad honom att utföra några ärenden som Vaho själv hade behövt göra. Han bad också sin vän att be Sigi och Luule att komma ut till gården för att ta farväl av dem, men vännen kunde inte förmå sig att uppfylla den önskan. Vännen lovade att ta sig till Vahos hus vid halv nio på kvällen. Efter det rusade Vaho till Arvo Puust på Mängugatan för att hämta sina galoscher som han hade lämnat där. Arvos far överlämnade galoscherna och frågade efter de foton Vaho hade lånat av dem. Vaho svamlade något hastigt som svar och rusade sedan vidare till sin moster. Mostern var inte hemma. Sen cyklade han över till Valdur, sedan till Harry och sa adjö till dem.
När Vaho återvände hem höll pappa på och stekte ägg inför resan. Vaho hade ingen aptit. Han packade ihop några av sina saker, inklusive foton som han hade tagit de senaste dagarna. Mosterns kamera lämnade han på bordet så att hon senare skulle kunna få tillbaka den. Runt nio kom Valdur och en vän till. De sista orden, ett sista farväl. Sista gången att ta i hand. Vaho höll länge en tårfylld blick på sina vänner som tillsammans försvann längs Männikugatan.
Några minuter före klockan elva på kvällen lämnade Vaho och hans far sitt älskade bekväma hem i Nõmme för att ta sig ut till den stora vida världen med tanken att återvända den dag lag och ordning åter rådde i fosterlandet. Kanske får vi aldrig se vårt hem igen, tänkte Vaho när de gick.
När de lämnade sitt hus gick de först mot skogen för att inte bli sedda. Från Kaitsegatan vidare till Näitusegatan och sedan till Rahumäestationen för att ta sig till Tallinn med 11.24-tåget. Snart kom tåget. Lyckligtvis var vagnen helt tom på människor. I tystnad satt Vaho och pappa och åkte till Baltistationen. Därifrån strosade de längs Kopligatan mot själva Kopli. Natten var klar, stjärnhimmeln lyste. Vaho bar på en ganska tung ryggsäck och en matlåda. Pappa hade också en ryggsäck och två resväskor. Det kändes jobbigt och långt att gå. Då och då tittade pappa på sin klocka. Vid vissa gathörn fanns vägspärrar där man lyste på vandrarna med starka ficklampor. Det var väldigt obehagligt. Vid spårvagnarnas sista hållplats i Kopli tog de en vilopaus. Pappa visste inte längre vart han skulle gå därifrån. Plötsligt, som om någon hade viftat med ett magiskt trollspö, dök en man i hatt och en rock med uppvikt krage fram ifrån mörkret. Vaho och hans far började följa efter honom. Det tog inte lång tid för dem att nå havet. Endast vita segelmaster stack ut ur mörkret.
Den tuffa färden
”Nästa stund var vi redan på båten. Vi leddes till ett litet lastrum. Där var redan fullt med människor, det var knappt om utrymme. Plötsligt blev allt tyst på fartyget, bara några spaningsplan kunde höras utifrån. Klockan var ett på natten”, berättar Vaho.
Efter ett tag började det hända något i fartygets maskinrum, motorn startades. Vaho tittade på klockan som var fyra. Det var en ny morgon, den 29 augusti. Fartyget lämnade kajen med ett tyst puttrande och tog kursen mot den okända men säkerligen bättre framtiden. Passagerarna lämnade sitt hem, sina släktingar, vänner, sina nära och kära. Det var inte lätt. Många snyftade, men senare under resan var det helt tyst i fartygets lastrum. Det fanns 33 ester där inne.
Snart hade fartyget lämnat Kopli långt bakom sig och vågorna blev högre, vilket fick Vaho att må illa. Det var ju första gången han var ute på det stora vattnet. Fartyget gungade ordentligt och dansade på vågorna. De passerade Paldiski. På kvällen stannade de och kastade ankar någonstans nära Osmussaare, där man väntade på flera passagerare som skulle komma i en liten båt. Vaho var hungrig, men hade ingen aptit. Vinden blev starkare och vädret förvärrades. Eftersom den förväntade båten inte anlände på överenskommen tid, hissades ankaret och färden fortsatte.
”Den första vågen av kräkningar var över, alla hade en bitter smak i munnen. Det var ingen mening att försöka äta något, eftersom allt skulle komma ut fortare än kvickt. Den enda lindringen var dricksvatten, som förbrukades flitigt. Jag hade lärt känna flera medpassagerare. På sovplatsen bredvid min fanns det en familj med två små pojkar som hette Tutt och Tõnu. Bredvid pappa fanns en mycket artig dam från Tartu. Mittemot mig fanns ett intressant par som först ansågs vara far och dotter, men senare visade sig vara ett nygift par, den ena 20 och den andra 45 år gammal. Blygsamma människor från Põltsamaa. Mittemot pappa var en gammal tant som var väldigt stor och tjock. Hon sa att hon var släkting till författaren Gustav Suits, och att hon sålde grädde och smör på marknaden i Tallinn. Hur denna tant kunde babbla på och besvära folk,” berättar Vaho.
“Vi hade hoppats på att redan nästa kväll landa i paradiset och äta oss mätta på apelsiner och bananer. Smör- och gräddförsäljerskan var den som mest drömde om det. Men ödet ville annorlunda. Fartyget låg redan mitt i Östersjön, då stormen, som redan hade lagt sig, tog fart igen. Stormen var kraftig, fartyget var litet, motorn var mycket svag. Båten gungade i vågorna som ett nötskal. Det kräktes och stönades i lastrummet. Fartygets ledning beslutade att vända fartyget och åka tillbaka för att inte riskera 33 människors liv. Oro plågade alla – vad väntar oss? Vinden var bakifrån och fartyget gungade fruktansvärt. Rädsla rådde hos oss alla. Folk bad till Gud. Utanför Dagö krockade båten med en stor sten. Man kunde höra en kollektiv ”Ah!” som ekade i lastrummet. Lyckligtvis blev båten inte särskilt svårt skadad och vi stannade i närheten av Kärdla för att ta skydd.
Fyra dagar hade gått sedan vi gick ombord på fartyget. Maten och dricksvattnet höll på att ta slut. Besättningen bestämde sig för att gå i land, skaffa mat och vatten och ta reda på vad som hade hänt i världen under de fyra dagarna. De skulle också ta med sig våra brev och posta dem. Jag skrev några rader till min moster. Vi skulle vänta på bättre väder.”
Land i sikte!
Efter åtta dagar på fartyget var alla på väldigt dåligt humör, man pratade inte mycket. Vädret var fortfarande galet dåligt. Varje dag var fartyget tvunget att byta position. Den kvällen bestämdes det att man nästa morgon antingen skulle ta sig vidare eller så skulle alla åka hem. Vaho drömde om sitt hem i Nõmme, han var vrålhungrig.
På morgonen den 7 september var vädret fint. De sista förberedelserna inför resan gjordes. Trots den tuffa tiden på båten blev alla på bättre humör, man glömde nästan sin kurrande mage som annars plågade Vaho. Resan gick i hög hastighet som om det var en racerbåt. Vinden ökade på natten, men den kom från rätt håll. Ingen sov. När månen visade sig bland molnen tänkte Vaho på dikten ”Som guld lyser månen i himlens tält, som en silvrig glöd skimrar vattnet…”
Vaho fortsätter: ”När morgonen kom var alla väldigt förväntansfulla. Det förlovade landet skulle ju snart visa sig vid horisonten. Men det blev en lång väntan. Runt elvatiden landade en liten fågel på vår båt, vilket gav oss nytt mod och vetskap om att landet var nära. Klockan 11.45 ropade någon på däcket: ”Land i sikte!” och då kände vår glädje ingen gräns.”
Strax kunde vi se en av kustbevakningens motorbåtar rusa emot oss. En fin liten gul båt med sju män i mörkblåa uniformer, varav några kom ombord och började ställa frågor. Fartygets kapten som kunde svenska, talade med dem och gav var och en några supar. Kustbevakningspatrullen förstod situationen.
Motorfartyget Karin anlände till Svenska Högarna den 8 september klockan 14.00. Det fanns en fyr på den steniga lilla klippan i havet och ett par bostadshus. Pappa hade tagit flera foton på fartyget och till Vaho hade han tagit med sig några rönnbär som smakade ljuvligt.
Läs mer HÄR >>
