Ingen förening överlever utan dess medlemmars aktiva engagemang och ideella arbete. Oavsett det gäller din lokala hembygdsförening, ett politiskt ungdomsförbund eller Sverigeesternas förbund, behövs det alltid någon som sätter på kaffe, för protokoll på styrelsemötet eller anordnar en aktivitet tillägnad någon av föreningens hjärtefrågor. Sverigeesternas förbunds hedersmedlem Mai Raud-Pähn är just en sådan person som i årtionden ägnat en avsevärd del av sin tid och energi åt Sveriges estniska kultur- och föreningsliv.
I höst fyller du 95 år. Grattis! Det är en anmärkningsvärd och respektingivande ålder. Samtidigt är du piggare och mer aktiv än andra som är hälften så gamla. Är det receptet för att uppnå en hög ålder?
Tack för gratulationen! Du frågar om ett recept. Uppenbarligen har jag ärvt starka gener från mina föräldrar. Min mamma levde till 95-årsåldern, pappa blev 98 år gammal. Hur mycket ett rörligt levnadssätt och sporter som simning, skidåkning och cykling har inverkat på min hälsa, kan jag inte säga. Tack och lov har jag hittills klarat mig undan sjukdomar och olyckor.
Vad gäller ett aktivt liv, förutsätter det en stark motivation vid hög ålder, intellektuell verksamhet stimulerar i sin tur och håller huvudet klart. Yngre människor har utan tvekan ingen brist på energi, men man måste välja själv i vilken sektor man vill engagera sig aktivt.
Oavsett svaret finns i generna eller levnadssättet, du har under lång tid varit en av de mest drivande personerna inom REL. När kom du för första gången i kontakt med REL (då REE)?Vad för slags organisation var det då?
Min pappa, skolmannen Märt Raud, var alltsedan REE grundades ombud i dess representantskap i flera årtionden. Jag kände till organisationen, men utan att vara aktiv. 1980 anställdes jag som kanslist i REE. Organisationen var på den tiden till för att hålla allmänna val, vilket gav alla Sveriges ester en möjlighet att få sin röst hörd demokratiskt. Vart fjärde år valdes ett 100 medlemmar stort representantskap bestående av olika parlamentariska grupper, “partier”, som sammanställde verksamhetsplaner, men värnade även om återväxt.
Min första uppgift i REE:s kontor var att ansvara för biblioteket och Kulturarkivet som grundats 1972. De tre första månaderna sorterade jag t.ex. gamla estniska dagstidningar. Senare utökades mina arbetsuppgifter tills jag 1987 tog över som kanslichef. 1982 kandiderade jag för första gången som “oberoende” till representantskapet, som kanslichef tillhörde jag styrelsen för REE och REL.
1987 tog du även över som chefredaktör för denna tidskrift, trettio år efter att den grundades. Du var själv chefsredaktör under nästan lika lång tid. Hur utvecklades tidskriften genom åren? Vad har du för förväntningar på tidskriftens nya version?
Min föregångare Ahti Pae hade sitt eget nätverk av medarbetare. När jag tog över tidskriften, var jag nästan tvungen att börja från noll. Men i Estland pågick en spännande befrielseprocess varför det inte var någon brist på teman. Med tiden försökte jag göra innehållet mer mångsidigt och lägga större fokus på kultur. Efter återbefrielsen skickade vi tidskriften även till Estland och fick bra medarbetare därifrån.
Av den nya tidskriften förväntar jag mig teman och information som intresserar så många ester som möjligt. Då texterna är på två språk, kan man vänta sig även en yngre läsarkrets av estnisk härkomst. Jag ser en stor fördel däri.
I år har du varit med och anordnat flera olika evenemang. I slutet av september anordnades Estniska brödets dag och det är ett tema som verkar ligga dig särskilt nära om hjärtat. Har esterna en särskild relation till sitt bröd? Har brödet en högre status i Estland än t.ex. Sverige?
I detta fall tog jag i Sverigeesternas förbunds namn initiativ till en diskussion om nyttan med estniskt surdegsbröd och hakade därmed på vad som i Estland utropats till Rågåret 2015. Brödet har i århundraden haft en särskild status för esterna som livets fundament, det i större grad än i Sverige, tror jag. Eftersom det inte alltid gick att få tag på, betraktades det som heligt. Om man till exempel tappade ett stycke bröd, skulle man genast plocka upp det och kyssa det.
På 1960-talet fanns Peekers bageri med butiker i både Stockholm och Göteborg som tillhandahöll estniskt bröd. Under de senaste åren har surdegsbröd blivit alltmer populärt i Sverige. Kan denna nya trend återinföra det estniska surdegsbrödet på den svenska marknaden?
1944 förde esterna med sig traditionen med surdegsbröd till Sverige och började snart att producera eget bröd, eftersom svenskarnas söta limpa inte passade vår smak. Förutom Peekers bageri fanns även Tooming och Simson. Tyvärr finns inte någon av dessa brödproducenter kvar, men esterna längtar fortfarande efter sitt surdegsbröd, desto mer som man i Estland övergått till mindre hälsosamma tillverkningsmetoder, t.ex. att tillsätta socker.
Som tur är går våra bröddrömmar hand i hand med den rådande svenska trenden att äta mer hälsosamt. Enligt min mening lyckades vi att framföra surdegsbrödets hälsosamma egenskaper till fullo på Estniska brödets dag. När vi gör reklam för estniskt bröd kan vi därmed stödja oss på fakta.
Estniska brödets dag anordnades på både estniska och svenska. Var det många svenskar som visade intresse för evenemanget?
Till Estniska brödets dag bjöd vi även in företrädare för Estlandssvenskarnas kulturförening SOV. Därutöver fanns det svenska partners bland åhörarna som intresserade sig för hembakat bröd. Dessutom delade ju restaurang Ester ut ett paket äkta surdegskultur till varje bordsgäst. Vi kastade en sten i vattnet, nu får vi se om det ger några ringar.
Du har även turnerat med utställningen Båtflyktingar 1944. Berättelser om fyra båtar. Nu senast var du med och satte upp utställningen i Nynäshamn. Hur mottogs evenemanget av besökarna som till stor del bestod av personer med egna färska flyktupplevelser?
Vi har även varit i Gävle och Sundsvall tillsammans med letten Peteris Ininbergs och hans fotoutställning om flyktingar på Gotland. På Historiedagen som anordnades i Gävles stadsbibliotek lyssnade de nyanlända skolbarnen intresserat på berättelsen om andra världskrigets händelser och båtkatastrofer, de såg parallellerna.
Den svenska publiken på Senioruniversitetet i Sundsvall visade ett livligt intresse för sin närhistoria. På Vuxenskolan i Nynäshamn var det på grund av bristande språkkunnighet blott en del av de svenskstuderande nyanlända som kunde följa med i berättelsen. Eftersom dagens tema var att lära känna de baltiska länderna, tror jag att lärarna hade störst nytta av evenemanget, då de berättar om sin tids båtflyktingar i sina klasser.
Skulle sverigeesterna kunna samarbeta mer med andra minoritetsföreningar och nyanlända för att själva nå ut med sin historia och verksamhet och på så vis även bidra till deras integrering?
Vi har ett samarbete med närstående minoritetsgrupper, som letterna och litauerna, vilka vi delar ett gemensamt förflutet med, men desto mindre med andra nationaliteters invandrarorganisationer.
Vi sysslar ganska intensivt med att integrera nyanlända från Estland, t.ex. genom att anordna svenskkurser och ge juridisk hjälp. Det vore naturligtvis tänkbart att träffa även andra grupper, men jag tror att vi i så fall behöver agera som nysvenskar i samarbete med t.ex. Svenska för invandrare. Varför inte berätta om vad som i början tycktes oss underligt eller sympatiskt i Sverige? Eller andra erfarenheter. Vi låter tanken gro.
I Estland har det blossat upp ett motstånd mot asylsökande samtidigt som det finns en stark motrörelse som välkomnar dem. Jag föreställer mig att sverigeesterna med sina erfarenheter skulle kunna bidra till att ändra den främlingsfientliga attityd som råder bland många ester. Hur tänker du kring det?
Med tanke på Estlands stora ryskspråkiga invånarantal, kan man förstå esternas motstånd mot att ta emot nya främlingar. Som flykting i Danmark mötte jag samma slags motstånd från de danska myndigheterna, deras problem under 1940-talet var de flera hundratusen tyskarna.
All heder åt dem som i krigsflyktingarna ser förtvivlade människor på flykt att räcka en hjälpande hand i medkänsla. Det handlar ju bara om ett par hundra personer, dessutom är Estland ett ekonomiskt sett nog så framgångsrikt land.
Vi skulle såklart kunna tala om våra erfarenheter från Sverige, då vi därmed skulle ge ett moraliskt stöd till denna folkrörelse som arbetar för ett vänligt och välkomnande Estland.
I somras bistod du även vid digitaliseringen av en del av Sverigeesternas representations (REE) arkiv som genomfördes av en historiestuderande från Tartu. Du beklagar i en artikel (Estniska dagbladet, 02.09.2015) att en del av materialet från nedlagda estniska föreningar i Sverige finns undangömt i privathem och riskerar att kastas bort av efterkommande som inte uppskattar dess värde. Hur kan REL gå till väga för att rädda sådant material förutom genom att informera?
Jag tror att det finns en och annan som förvarar material från upphörda föreningar i sina hem, men visst inte i någon större skala, då det upprättats arkiv i såväl Lund som Uppsala och även i Eskilstuna.
Även arkivet i Stockholm har tagit emot dokument som vi iordningställt och lämnat vidare. T.ex. har Helsingborgs och Arvikas estniska sällskaps arkiv placerats i Sveriges riksarkiv.
Men det är i allmänhet känt att vårt arkiv i Estniska huset tar emot även osorterade arkiv. Vi har informerat om det i Estniska dagbladet. Om någon har något material att lämna in, vänligen kontakta vår arkivansvarige Jüri-Karl Seim, e-post: es.baskj@mies.lrak.iruj
Om mindre än ett år firar Estland 25 år i frihet sedan befrielsen från Sovjetunionen 1991. Efter att frihetskampen uppnått sitt mål, blev det nödvändigt för många estniska organisationer att omprofilera sig, inte minst för REE som omvandlades till REL. Vad minns du från denna period? Varför behövs REL idag?
När Estland befriades tillhörde REE ännu det svenska Invandrarverket i egenskap av etnisk invandrarorganisation. 1993 meddelade man oss att vi kommer att förlora statsbidraget, eftersom det inte längre finns något behov av ett “exilparlament” i Sverige – Estland har valt ett eget parlament. Dessutom saknade vi medlemmar, vilket krävdes, vi hade bara väljare och frivilliga medarbetare.
Den dåtida styrelseordföranden Peeter Luksep kom snabbt med förslaget att bilda Sverigeesternas förbund, vars medlemmar också ska betala en medlemsavgift. I slutet av 1993 hade 2000 ester uttryckt sin önskan att bli medlem. Och på sammanträdet i mars följande år omvandlades REE till REL.
I utlandet finns det en mängd estniska kolonier, de största i Kanada och USA, majoriteten med rikstäckande, demokratiskt uppbyggda centralorganisationer. I Sverige är REL med sina lokalavdelningar och medlemsorganisationer den centrala “Estniska föreningen”, dit alla som på något sätt betraktar sig som ester borde höra. Vi är en del av Stor-Estland, vars existens är till stöd för Lill-Estland. Estlands språk och kultur är värda att värna och älska. Därför anser jag att REL är väldigt nödvändigt.
Vilka är REL:s största utmaningar för framtiden?
Enligt min åsikt är REL:s största problem det åldrande medlemsunderlaget. Vi måste kunna locka med oss många fler yngre med vår verksamhet och våra aktiviteter. Vi behöver driftiga människor till representantskapet som har tid och lust att föra vidare estniska värden och traditioner. Egentligen har vi ingen brist på kreativa människor. Häng med!
