Föreläsning av Raimo Raag, professor emeritus vid Uppsala universitet och utländsk ledamot av Estniska vetenskapsakademien, för medlemmarna i Estniska Lärdomssällskapet i Sverige, 30 mars 2023
Den tidigmoderna tiden
Den tidigmoderna tiden anses vara den period som började med Martin Luthers reformation och slutade ungefär vid tiden för den franska revolutionen och det amerikanska självständighetskriget. Den tidigmoderna perioden omfattar således även svensktiden i Estland, den period under den svenska stormaktstiden då en betydande del av nuvarande Estland och Lettland, samt en region i nuvarande Ryssland, Ingermanland, hörde till Sverige. Svensktiden varade från 1561 till 1710. Det livländska kriget (1558–1583) anses allmänt markera dess början. Då kom Estland, dvs. den nordliga delen av dagens Estland, under svenskt styre, medan Ingermanland, Livland och Ösel blev svenska senare.
I de ovan nämnda områdena utgavs sammanlagt 171 tryckta skrifter på svenska fram till 1710. Det rör sig om olika slags alster, främst kyrklig litteratur och tillfällesdikter, men även exempelvis förordningar, kungörelser och inbjudan till bröllop. En annan sida av skriftkulturen är den som skrevs för hand: olika slags officiella skrivelser författade av svenska tjänstemän, besvärsskrivelser, ansökningar, protokoll och liknande. Det handskrivna materialet är mycket omfattande.
Tryckerier
Men var fanns tryckerierna där dessa publikationer kom till? De första tryckerierna i Estland, Livland och Ingermanland grundades år 1588 i Riga, 1632 i Tartu, 1634 i Tallinn, (ett andra tryckeri) 1675 i Riga och 1695 i Narva. Den första svenskspråkiga publikationen som trycktes i det som i dag är Estland tillkom i Tartu 1634 och var en klagopredikan med anledning av Gustav II Adolfs död. De första tryckalstern som utkom i Narva var på svenska. Förutom på svenska gav dessa tryckerier även ut skrifter på tyska, latin, grekiska, hebreiska, estniska och andra språk.
Bärare av det svenska skriftspråket
Vilka var det då som använde det svenska skriftspråket i nuvarande Estland och Lettland? Först och främst var det svenska tjänstemän och militärer som representerade kungen av Sverige i dessa områden, men också studenter, universitetslärare och präster. Den högsta myndigheten var generalguvernören, utsedd av kungen själv, och dennes kansli, med svenska och tyska sekreterare och skrivare. Även ståthållarna, som var underställda guvernören, och ledamöterna i Tartus hovrätt och militären, med sina skrivare och sekreterare tillhörde makteliten och bland dem fanns svenskar. Alla ämbetsmän var män, eftersom kvinnor på den tiden inte hade tillgång till högre utbildning och praktiskt taget inte hade ett ord med i laget när det gällde samhällsfrågor.
Av lokalbefolkningen var det medlemmarna i stadsfullmäktige, särskilt sekreterare och notarier, men också köpmän, hantverkare, godsägare och deras skrivare, liksom lokala präster och intellektuella – som höll gåsfjädern i handen. Som universitetsstad var Tartu centrum för ett brett spektrum av publikationer, ofta på latin. Latin var det huvudsakliga vetenskapsspråket vid universitetet.
Ett Babel av olika språk
Hur kommunicerade de olika makthavarna och tjänstemännen i Estland och Livland med varandra på den tiden? Det är känt att svenska, tyska och nederländska användes omväxlande vid möten inom det svenska ridderskapet i Stockholm. Man förstod varandra och i allmänhet var det inga problem med detta Babel av olika språk, även om det har noterats att en viss indignation ibland kan ha uppstått om någon saknade tillräckliga kunskaper i svenska.
En anmärkningsvärd svensk tjänsteman var Göran Olofsson alias Georg Stiernhielm, som bodde i 26 år i Livland – i Tartu och Vasula herrgård. Från den tiden har 296 brev av honom bevarats. Han skrev på tyska, svenska och latin och fick även några brev på ryska. Han anses vara den svenska poesins fader genom att ha författat den episka dikten ”Hercules“. ”Hercules“ var det första hexameterverket som skrevs på svenska.
Militärer och prästerskap
Som nämnts ovan bars den svenska skriftkulturen i Estland och Livland också av svenska soldater som tjänade sin kung i sitt landskaps infanteri- och kavalleriregemente som var stationerat i någon garnison i österled. Även här fanns en stor mångfald av nationaliteter och språk, vilket väckte frågan på vilket språk armén skulle ledas. Det beslutades att det skulle vara svenska.
Svenska användes också i de svenska församlingarna och deras präster. I Tallinn fanns två svenska församlingar, S:t Mikaels församling och Dombergets svenska församling, i Narva S:t Johannes församling, i Riga S:t Jakobs församling. På landsbygden fanns svensktalande församlingar i Harrien/Harjumaa (S:t Matthias/Madise och Kors/Risti), i Läänemaa Noarootsi/Nuckö församling, Vormsi/Ormsö församling och två församlingar på Dagö/Hiiumaa samt på Runö/Ruhnu i Livland. Dessutom fanns mindre församlingar i Poenal/Lääne-Nigula, Roethel/Ridala och Karusen/Karuse. Många svenska präster tjänstgjorde också i andra församlingar – fast då på estniska, lettiska, finska och tyska.
Tillfällesdikter
En viktig svensk skriftkulturell yttring var de så kallade tillfällesdikterna. Det är dikter som skrivits för hand eller tryckts med anledning av någon särskild händelse. En sådan händelse kunde vara en händelse av nationell betydelse, visserligen en högt uppsatt persons ankomst eller avresa, utnämning till rektor eller annat ämbete, avlagd magisterexamen, bröllop, ett barns födelse, dödsfall etc. Tillfällesdikter skrevs av studenter och lärare, präster och ämbetsmän, men också av köpmän och hantverkare.
Från 1641 till 1710 har mer än 160 svenska tillfällesdikter av 88 författare, plus ett dussintal anonyma författare, bevarats. De flesta svenskspråkiga tillfällespublikationerna utgavs i Tartu och Pärnu (dit Tartu universitetet flyttades 1699), men även i Tallinn och Narva. Till de mer produktiva tillfällesdiktarna på svenska hör Isac Börk (född i Dalarna). Ett annat namn att nämna är Arnoldus Mahlstedh som var född i Livland. Han skrev visserligen huvudsakligen på tyska, men i en bröllopsutgåva publicerade han dikter på hebreiska, grekiska, latin, tyska, svenska och lettiska. Den finlandsfödde prästen i Narva, Johan Forsenius, skrev både poesi och spelade teater.
Material som väntar på forskare
När det stora nordiska kriget tog slut och kungariket Sverige förlorade territorierna Estland, Livland och Ingermanland till det ryska tsarväldet, fortsatte man att trycka publikationer på svenska endast i Tallinn. Det var huvudsakligen pietistiska verk som smugglades till Sverige, men även katekeser, psalmböcker, ABC-böcker och läseböcker för barn. 1797 trycktes också utdrag ur staden Tallinns brandordning på svenska.
Avslutningsvis kan man säga att det finns en mycket stor mängd handskrivet material på svenska som tillkommit i Estland, Livland och Ingermanland. Det mesta av detta material är fortfarande obearbetat. Totalt trycktes i österled under 1600-talet 171 svenskspråkiga publikationer. Efter stora nordiska kriget och fram till 1917 utgavs veterligen 37 svenskspråkiga tryck.
