Den 14 september 1944 anlände Vaho Eier till Holsbybrunn med sin far Elmar Eier och andra följeslagare.
På Brunnsbarkens station mötte de en man som ledde de nyanlända flyktingarna vidare utmed liten väg. Efter en stund befann de sig bland hus på en svensk semesterort och väntade på vidare instruktioner.
Eftersom de inte hade ätit den dagen och klockan redan var två, erbjöds de möjlighet att äta först. Måltiden serverades i en stor sal. Maten var sämre än på tidigare ställen de senaste fyra dagarna, men man åt sig mätta. Flyktingarna fördelades sedan mellan olika hus och rum. Lägret bestod av tjugo byggnader, en stor matsal och en bastu med stora badkar.
Vaho och hans följeslagare var inhysta i en tvåvånings huvudbyggnad i trä, där fjorton familjer redan bodde, varje familj med ett eget rum. Det fanns en stor korridor mitt i huset, med en toalett i ena änden och en dörr ut på gården i den andra. Huset inrymde också lägrets kontor och kökskontor samt en plats för posten, som anlände dagligen kl. 11.00.
Vid den tiden bodde 140 ester samt några letter och litauer i flyktinglägret Holsbybrunn. Invånarna fördelades på tre grupper: de som anlände från Finland, de som kommit från Saaremaa (Ösel) med båt och folket från det lyxiga segelfartyget Karin. Naturligtvis agerade man alltid tillsammans.
Försök gjordes att komma i kontakt med hemlandet genom radioförbindelser. Man lyssnade på program från Estland och ryskspråkiga program från Leningrad. Därifrån fick man veta att Röda armén hade “befriat” Rakvere och nått Finska vikens stränder. Tidigt på morgonen den 22 september meddelades i radio att Tallinn hade “befriats från fascisterna”. Beskedet spred sig som en löpeld i lägret. Många brast ut i gråt. Det låg en mörk skugga över lägret den dagen, folk gick runt som drogade och tänkte att allt elände skulle börja igen.
På kvällen hölls möte i salen och man sjöng patriotiska sånger. Representanten för litauerna, dr. Bagnadavicius, uttryckte sin medkänsla för oss. Kvällen avslutades med nationalsången. Sedan gick alla till sina rum och tänkte hela tiden på släkt, vänner och sina hem.
Nästa dag visste alla redan att den stora flykten hade börjat. Allas sinnen var angelägna om att se släktingar och bekanta anlända. Vaho kunde bara förvänta sig sin moster och sin bästa vän, men denna önskan uppfylldes tyvärr inte.
Direkt efter att den stora flyktingströmmen anlänt började tidningarna “Teataja” och något senare “Välis-Eesti” utges. Vaho annonserade också i tidningen efter sina vänner. Tillsammans med tidningen som innehöll hans annons fick Vaho ett brev från Sig, som meddelade sin lyckliga ankomst till Sverige och bad att få svar tillbaka. Av någon anledning anmälde sig dock inte flera andra vänner när de anlände till Sverige. I oktober lyckades man genom Statens utlänningskommission få adresser till Väike Rommi och Ingrid Seim och en farbror.
Vaho hoppades att vara tillbaka hemma på julen 1946. “Jag kan bli besviken på den här tron och hoppet, men jag vill inte tro att jag aldrig mer får se mitt hem, även om många av mina landsmän här tror så”, tänkte den 15-årige Vaho.
