Motorfartyget Karin anlände till Svenska Högarna den 8 september klockan 14. Där fanns en fyr och ett par bostadshus på den steniga lilla klippan i havet.
Pappa hade tagit flera foton på fartyget och till Vaho hade han tagit med sig några rönnbär som smakade ljuvligt. Vaho hade inte ätit den dagen, han hade varken aptit eller lust.
Eftersom solen sken så fint hängde folk upp sina blöta kläder på tork och fartyget såg ut som ett zigenarläger. Mot kvällen meddelades det att fartyget skulle ligga för ankar och övernatta där. Barnen och kvinnorna fördes till ett soldathus, som var lite varmare. Andra sov på fartyget.
På morgonen den 9 september, vid sjutiden, var man igång igen. Att åka i kölvattnet efter den stora fina polisbåten gick fort. Det fanns små öar överallt, men inget fastland syntes. Man åkte förbi last- och passagerarfartyg, som var stora och vackra jämfört motorbåten Karin.
Bergshamra
Vid 14-tiden, efter en lång färd, kom de fram till den natursköna sommarorten Bergshamra, som ligger sex mil norr om Stockholm, intill Norrtälje. De gick iland vid ett sågverk där de togs emot av nyfikna svenska arbetare. När fartyget låg förtöjt gav svenskarna några äpplen till barnen – de smakade så goda som apelsiner.
Alla resväskor hämtades från fartyget och inspekterades av gränsbevakningen. Inget togs från någon, förutom Vahos pappas kamera. Väskorna lastades sedan på lastbilens flak och där hamnade även flyktingarna, så många som det bara rymdes. Andra kördes med personbil cirka en km till en mottagningspunkt.
Flyktingarna togs emot mycket vänligt. Det bjöds på kaffe. ”På kvällen fick vi även en ordentlig måltid, efter tolv dagars tuff och smärtsam resa,” berättar Vaho.
Pensionatet där flyktingarna togs emot hade tidigare varit ett sommarställe för fint folk, senare blev det ett hem för de olyckliga. Omgivningen var mycket vacker. Höga klippor, vatten, äppelträd och päronträd dignade under tung skörd. Butikerna var fulla av varor, allt man kunde begära. På gatorna fanns det snygga cyklar och moderna bilar och bussar. Det var som i en film. Särskilt med tanke på vad man precis varit med om, verkade det som om man hade hamnat i paradiset.
På kvällen inkvarterades alla i pensionatet, männen för sig, kvinnor och barn i ett separat rum. Man kunde göra en ”bastu” i tvättstugan. ”Det finns inte många bastur i Sverige”, konstaterar Vaho. ”Men denna första bastu var ändå ganska bra och uppfriskande. Och så skönt det var att få sova mellan lakan igen och låta sin trötta kropp vila ut. Liggande i sängen tänkte jag tillbaka på de senaste tolv dagarnas upplevelser.”
Den 10 september var det söndag. Vaho väcktes vid sjutiden av glada barnröster. Den största tröttheten var borta. Vädret var vackert, fåglarna kvittrade. En ny dag hade börjat i hans äventyrsfyllda liv. ”Vi fick mat så mycket och så ofta att det inte fanns tid att ens gå och kolla på omgivningarna”, säger Vaho. Vid lunchtiden gjordes det dock en liten rundtur i byn Bergshamra.
Man fick veta att en båt till med flyktingar med 45 personer ombord hade anlänt till Svenska Högarna. De skulle också föras till samma pensionat, och de som kommit tidigare skulle skjutsas med buss till Stockholm. Efter ett tag rapporterades det dock att dessa 45 själar var mer utmattade och i sämre skick än flyktingarna på Karin, och att de skulle direkt till Stockholm istället. Så Vaho och andra från Karin stannade kvar på pensionatet ytterligare en natt. Man lyssnade på radion och bläddrade i tidningarna, även om man ännu inte förstod ett ord av språket.
Mot Stockholm
Tidigt nästa morgon gick alla ner till kajen med sina resväskor. Vaho gjorde små båtar åt småpojkarna i hamnen. ”Jag tog 20-markssedlar som jag hade gott om i min plånbok och satte dem som segel på båtarna”, minns Vaho.
Klockan 8 tog båten kurs mot Stockholm. Den här färden verkade lång och svår, från ett skär till ett annat tills destinationen slutligen började synas vid 16-tiden. Det fanns många fartyg och båtar där. Stället hette Kummelnäs. ”Där blev vi registrerade, fotograferade och fick några kronor kontanter – mynt med en bild på kungen; man tog mått på oss för kläder och skor osv. Stövlarna gavs oss på en gång,” säger Vaho. Sedan drog vi vidare med vår båt och kom i skymningen fram till vårt nästa övernattningsställe på Norra-Tynningö, 18 km från Stockholm.
Det fanns redan många ester där. Den första måltiden under hela dagen åts där, men inte förrän klockan 21. Sedan gick man och lade sig. Vaho sov i ett privat hus mellan papperslakan och under sin pälsrock. Nästa morgon gick de och utforskade ön. På ön fanns en liten by, en slottsliknande byggnad och några hus. Slottet var huvudbyggnad för mellanlägret för kvinnor och barn. Männen var inhysta i närliggande hus.
Färden till ”ett bra och vackert ställe”
Under lunchen meddelades det att deras grupp skulle förbli tillsammans och skickas vidare till ett bra och vackert ställe i södra Sverige, där det fortfarande fanns 40 platser lediga. ”Vi var väldigt glada över det, för livet i mellanlägret var inte särskilt trevligt, men det var okej under omständigheterna”, tycker Vaho. På eftermiddagen anlände en liten motorbåt till kajen med kläder som delades ut till flyktingarna. Vaho fick en kostym, en kappa, näsdukar, en kam, en spegel, skjortor, pyjamas, slipsar och allt möjligt tillbehör. Man fick veta att deras grupp skulle åka vidare nästa morgon klockan 3. Ingen kunde somna den natten.
Klockan halv fyra på morgonen åkte man först med tre båtar till Kummelnäs och därifrån med en buss till Stockholm. Vaho satt framme i bussen. Denna 20 km långa bussresa gick fort.
Stockholm var en stor sevärdhet för alla. Cyklar, spårvagnar, bussar, bilar. Staden låg vid själva vattnet. Stora broar som förband öarna. Linjefartyg. När Vaho klev av bussen utanför centrala järnvägsstationen blev han förvånad över att se cykelparkeringen. ”Det var ungefär 5000 cyklar där,” uppskattar Vaho.
I stationshallen hade Vaho så mycket att titta på, som om han var på en biograf. De små bagagefordonen var motordrivna. ”En man hoppade in i förarhytten på fordonet och den här konstiga manicken rörde sig snabbt fram till bagagerummet och tillbaka. Hela tiden kunde man höra varningsljud från fordonet så att ingen skulle bli påkörd. Vi såg också speciella vagnar för att transportera cyklar,” minns Vaho.
Så småningom hittades det rätta tåget och den rätta vagnen, reserverad endast för flyktingarna från fartyget Karin. Till en början verkade denna stora lyxiga vagn för trettiotre estniska flyktingar som från en sagobok. Klockan 6.45 började resan med snälltåget. Tåget rusade genom berg och tunnlar, över sjöar och broar. Först var allt så intressant, men efter några timmar somnade Vaho, för han hade inte kunnat sova mycket natten innan.
Det blev dags att byta tåg vid halv ett. Det andra tåget liknade det mellan Tallinn och Hapsal. Detta Nässjö-Kalmar-tåg tog resenärerna vidare i en timme tills de fick byta igen. Då fick de sätta sig i en rälsbuss. Naturen hade blivit mycket bergig och vild. Alla var besvikna över att de fördes till en fjärran skog och att det ändå kallades ett bra och vackert ställe. Så långt ögat nådde fanns det bara skog, skog, skog. Efter 15 minuter var det stopp vid Holsbybrunn, Brunnsparken.
