Marja Jaanivald har lämnat jordelivet. Hon dog i Tallinn den 11 oktober. Marja blev 97 år.
Marjas liv blev till en cirkel. Hon föddes som Marja Mäelo i Tartu där hon levde med sin familj. Marja berättade om minnena därifrån, hur de alltid var många runt matbordet och att hennes mamma Helmi alltid bjöd in människor utifrån som behövde värme och mat. Helmi Mäelo var en aktiv människa: chefredaktör för tidskriften Eesti Naine, hon tog morsdag till Estland, jobbade politiskt för att höja kvinnors värde och rättigheter, och hon var författare. I den miljön växte Marja upp.
I Tartu hade Marja ett bra liv, gick i skolan och hade fiol och sång som fritidsintressen. Så kom kriget. Mitt under Marjas gymnasietid kom flykten därifrån, hösten 1944. Väl i Sverige fortsatte hon sin gymnasieutbildning i Sigtuna. Vänskapen med andra i hennes ålder där blev det viktiga kompisgänget framöver. Där träffade hon även Väino, sin man.
Marja var en skapande människa och Konstfack i Stockholm antog henne som elev. Där började hon tyvärr aldrig – hennes mamma sa att det inte var ett riktigt yrke. Jag undrar ibland vad som hade hänt i hennes liv om hon gått den vägen; vad hade hennes uttryck blivit då? Kanske akvarell som hon ägnade mycket tid åt senare i livet? Istället valde hon att bli textillärare. Hon jobbade med sömnad, ull, garner, använde spinnrocken och vävstolen, växtfärgning, stickning, knyppling mm. Estniskt handarbete var viktigt, hon gjorde folkdräkter från grunden. Estniska etnografiska föreningen Triinu var hon aktiv i och trogen mycket länge. Och sången höll hon fast vid, hon sjöng i Stockholms Estniska Kör. Marja var också med i de estniska sammanhangen som Estniska Kultursamfundet, Estniska Båtklubben Nautic, REL och Estniska Församlingen.
Marja och Väino fick tre döttrar: Mirjam, Kirsti och mig, Liiso. Varje ledig stund tillbringade vi ute i stugan i Stavsnäs och varje sommar var det långa seglatser. Skärgården och havet var viktiga och hon målade det i sina akvareller. Målningen var betydelsefull och hon skapade mycket.
Det blev 70 år för Marja i Sverige. Hon var en del av det svenska samhället här men pratade alltid om hur mycket bättre allt var i hemlandet. Gräset var alltid grönare på andra sidan, i Estland. Hennes längtan tillbaka växte sig stark, hon ville kunna sjunga de estniska sångerna och trampa på den estniska jorden igen. Jag minns så väl den dagen hon berättade att hon ville flytta tillbaka till Estland, för att leva resten av livet där. Hon planerade så noga vad hon skulle ta med till sitt nya och sista boende. Och där, i sitt rum med utsikt över havet, levde hon till slutet. Hon fullföljde sin dröm och slöt cirkeln i sitt hemland.
Min mamma har gett avtryck i världen. Hon var en energisk och levnadsglad, kreativ och skapande person. Hon var öppen och framåt, pratade alltid med människor i sin närhet, med dem hon kände och med dem som var okända. Hon bjöd på sig själv. Och hon var orädd att göra nya saker – som att lära sig spela gitarr på äldre dar eller gå på engelskakurs. Jag kommer minnas henne för det kreativa hon delade med sig av och uppmuntrade oss att göra själva. För Mirjam och Kirsti lever handarbetet vidare som en viktig del av livet.
Jag kommer minnas mamma för musiken hon tog in i våra liv och som blev viktig för mig. Jag minns hennes mannagrynsgröt och ser barnbarnen runt henne. Jag minns hennes stora gryta ”pajatoit” mitt på matbordet.
Jag minns och är tacksam över att naturen, som hon trivdes i, har blivit självklar för oss. Jag minns för alltid leendena och skratten, de bär jag inom mig.
