Hilma Nerep-Mossin 100

Hilma är en uppskattad pianist och körledare som har samarbetat med stora estniska musikpersonligheter såsom tonsättaren Eduard Tubin och violinisten Alfred Pisuke. Hilma har under sitt långa och aktiva liv varit pianoackompanjatör åt ett oräkneligt antal musiker, mans-, dam- och blandade körer, själv framträtt som pianosolist och under åren 1968–1975 varit dirigent för Stockholms Estniska Damkör. Hilma inspirerades till ett liv i musikens tjänst av sin far Verner Nerep (1895–1959) som under Estlands tid som självständig nation var en känd person i kulturkretsar. Han var dirigent vid 1938 års stora sångfestival och chefsdirigent vid Nationaloperan Estonia 1942–1944.

Människor nära Hilma säger om henne att hon är återhållsamheten personifierad. Trots sin utvecklade musikalitet och beundransvärda professionalism sätter hon aldrig sig själv i centrum. Ordet ”återhållsam” byter hon ut mot ”kritisk och självkritisk”.

Men handlingarna talar för sig själv och där Hilma befinner sig sker goda och stora saker, oavsett om det handlar om konserter på hög nivå, spännande konsertresor med körer eller arbete som musikkritiker vid Estniska Dagbladet i Stockholm. Ibland händer också saker utanför musiken. Så är t ex Hilma en av dem som vi kan tacka för att Estniska Förskolan i Stockholm i år kan fira sin 54:e födelsedag.

Nedan följer en intervju med jubilaren, en av stöttepelarna i den estniska gemenskapen i Stockholm, vars insatser för bevarandet av estnisk kultur och estniskheten utanför hemlandet är ovärderliga.

Var föddes du och i vilken skola gick du i Tallinn?

Jag är född den 18 september 1923 i Tallinn och kom till Sverige med den stora flyktingvågen 1944. I elva år studerade jag vid Hans Kubus privatgymnasium i Tallinn. Gymnasiet låg i centrala Tallinn på dåvarande Imanta-gatan (nu Lauteri). Vid marsbombningen 1944 träffades skolan och brann tyvärr ner till grunden.

Hur mycket inspirerade din pappa Verner Nerep dig till att välja musikens väg?

Min pappa hade stor betydelse för mitt liv i musiken. Jag gick mycket på operan och en gång fick jag som litet barn till och med stå bredvid pappas dirigentpult och titta ut över scenen. Pappa gav mig ingen undervisning i musik. Istället satte han mig att studera piano hos professor Theodor Lemba från 12-års ålder. Ett par år senare fortsatte jag med musikstudier i Tallinns Konservatorium parallellt med gymnasiet. Efter skoldagens slut sprang jag till konservatoriet och så höll det på med viss variation (på grund av kriget förekom ibland pauser) fram till marsbombningen.

Vad tycker du om för musik?

Jag tycker om allt från barock till dagens musik. Men jag tycker inte om Schönbergs 12-tonsmusik. En gång höll jag föredrag om Arvo Pärts verk från hans tidiga period som han idag inte vill kännas vid, men några av dessa, särskilt cellokonserten, är trots sin modernism väldigt trevliga att lyssna på.

Hur fortsatte livet efter flykten till Sverige?

Redan under det första året som flykting började jag arbeta aktivt inom den svenska organisationen Hjälp Krigets Offer som organiserade framträdanden med musik och tal inför landsmän i flyktinglägren. Jag minns de första resorna tillsammans med violinisten Alfred Pisuke och primadonnan Els Vaarman från Estonia-operan. Jag ackompanjerade dem vid pianot men framträdde också som solist. Under första våren i flyktingläger spelade jag också trio (violin, cello, piano) tillsammans med Valdeko Kangro och Kaljo Raid, mina medstudenter från Konservatoriet i Tallinn. Nästkommande år var jag ackompanjatör vid Helmi Betlems sångstudio under hennes sånglektioner med elever.

Men strax visade det sig att jag saknade nödvändiga papper och adekvat utbildning för att arbeta som musiklärare i Sverige och måste göra något åt det.

Jag ville börja studera vid Musikaliska Akademien i Stockholm men dit fick man bara tillträde om man var svensk medborgare. För att bli medborgare måste man vistas i Sverige i sju år. Men det gick också att avlägga examen som extern student och därigenom påskynda hela processen.

Jag hade läst musikhistoria och teori vid Tallinns Konservatorium men därutöver måste man kunna ämnen som var nya för mig; spela violin och orgel, även någon slags sångutbildning. För att klara examen tog vi till principen om naturahushållning: sångpedagogen Elli-Maria Hallap gav mig sånglektioner och jag ackompanjerade hennes elever (det gjorde även min far Verner Nerep). Violinisten Celia Aumere gav mig gratis violinlektioner på sin fritid, den unge lettiske musikern Leons Reiters lärde mig kontrapunkt (jag hade visserligen studerat lite hos professor Heino Eller vid Tallinns Konservatorium). Att leda orkester fick jag övning i under min fars ledning med Estniska Föreningens lilla orkester. Inför kördirigent-examen samlade vi ihop vänner och bekanta och övade på examenssången. Jag fick ett bra betyg för dirigeringen. Till slut hade jag genomfört alla examina och i december 1951 blev jag diplomerad musiklärare. Därefter arbetade jag fem år i fem olika svenska städer – Norrköping, Östersund, Danderyd, Uppsala, Gävle.

När flyttade du tillbaka till Stockholm?

1957 fick jag arbete som musiklärare i Stockholm och därigenom kunde jag delta i det estniska musiklivet här i större utsträckning. 1968 bildades Stockholms Estniska Damkör inför den kommande allmänna sångfestivalen i Sverige och Sångarförbundet som arrangör engagerade mig som dirigent för damkören. Att dirigera kören var mycket trevligt för vi hade hela tiden framträdanden och vi lärde oss nya sånger. Ibland blev det knappt om tid.

Damkören framträdde ofta i Stockholm, men vi reste också och konserterade i andra orter, t ex i Jyväskylä i Finland. Vi deltog också vid de Estniska Dagarna i Münster, Tyskland, där vi framträdde i en kyrka. Repertoaren bestod av nationalromantiska sånger men vi framförde också nyare musik såsom Veljo Tormis runovisor och Eduard Tubins Vanapiiga-sånger. När vi hade framfört dessa vid ett par konserter dök Tubin glatt upp bakom scenen och sa: ”Nu sitter Vanapiiga-sångerna där de ska!” Så var det. På samma sätt kommenterade Tubin också mina soloframträdanden och sa: ”Nu låter det igen som det ska. Tydligen har det funnits tillräckligt med tid för övning.” Det stämde för när framträdandena ägde rum efter lärarens långa sommarsemester kunde man slipa mera på detaljerna och spela bättre.

Jag var dirigent för Stockholms Estniska Damkör till 1975 då jag måste sluta på grund av arbete i Täby Musikskola.

Vem har du mest framträtt med?

Under min karriär som musiker har jag framträtt mest med Alfred Pisuke. Men ett mycket långvarigt samarbete hade jag också med Stockholms Estniska Manskör. Det började när jag hade flyttat tillbaka till Stockholm och pågick ända till slutet av körens verksamhet. Jag ackompanjerade kören på piano och spelade också som solist. Under ledning av Eduard Tubin och Lembit Leetmaa framträdde vi i flera svenska städer, i Münster och London. Allra mest minns jag våra långa konsertresor till Kanada och USA. Vi besökte flera större städer som Montreal, Toronto, Vancouver, Los Angeles och New York. Vi gjorde två resor, 1963 och 1969 och båda varade i ungefär en månad. Konserterna var framgångsrika, det kom mycket folk och stämningen i salen var festlig. Det var roligt att återigen få träffa ester – bekanta och vänner på andra sidan oceanen.

En gång efter en ESTO-konsert fick jag sitta bredvid Arvo Pärt. Sittningen ägde rum i Gyllene salen i Stockholms stadshus. Arvo Pärt skrattade när jag berättade för honom att jag hade spelat hans pianostycke Fjärilar från hans studietid. Tillsammans med Alfred Pisuke har vi också spelat Pärts minimalistiska stycken såsom Spegeln i spegeln.

Du samarbetade tydligen också en hel del med Harri Kiisk?

Harri Kiisk var en verklig förkämpe för Estlands frihet och medborgarnas rättigheter. Som redaktör för tidningen Teataja hade hans ord särskild tyngd. Samtidigt hade han en central roll i det lokala musiklivet i Stockholm.

Vilken musik spelade du som solist?

Jag framförde mycket olikartad musik på mina konserter: verk av Tubin, Heino Eller och Kaljo Raid. Men också stycken av Johannes Brahms och Claude Debussy.

Hur blev du bekant med din man Addold Mossin?

Det var väldigt lätt att bli bekant med Addold (född 1919). Han sjöng ju i Stockholms Estniska Manskör. Jag var ofta på plats och ackompanjerade kören. Addold hade en mycket vacker och hög tenorröst. Det var så det började…

Hur många barn har ni, var bor de och vad gör de?

Dottern har utbildning som ekonom från Stockholms universitet och sonen är en hängiven schackspelare som tack vare det har rest mycket. Året innan Ryssland angrep Ukraina spelade sonen schack i Kiev och nu i september åker han till Polen (intervjun är gjord i början av september, intervjuarens anmärkning).

Du var en av två eldsjälar som vi kan tacka för att Stockholms Estniska Förskola grundades. Hur gick det till?

När Stockholms Estniska Damkör bildades i oktober 1968 blev jag kallad som dirigent och Muusa Ericsson blev ordförande. Vi diskuterade körens sammansättning. Vi hade hört att Erna Klemmer, en duktig sopran och aktiv sällskapsmänniska, var på väg att flytta från Göteborg till Stockholm. Men varför då inte grunda Stockholms Estniska förskola? Muusa som var full av verksamhetslust, började genast ordna med det hela i Estniska Kommittén. Det hela slutade mycket lyckligt för både Stockholms Estniska Förskola och Stockholms Estniska Damkör, där Ernas vackert klingande röst under många år kunde höras till glädje för andra körsångare och lyssnare.

Vilken är din relation med Estland?

I 80 år har jag levt utomlands men Estland har alltid förblivit mitt hemland och estniska språket mitt modersmål. Efter Estlands frigörelse har vi varit i Estland varje år. Där finns också vårt sommarhem och många släktingar och bekanta.