Jüri-Karl Seim var mest känd som ornitolog, körsångare och arkivarie. Han kunde namnet på fåglar på estniska, svenska och på latin. I körer var han aktiv både i Allmänna Sången och i Orphei Drängar. Hans arkiv i Tallinn och på Ösel är mycket omfattande med böcker, tidskrifter och mycket annat. Men hans verksamhet inom det politiska området är okänt, särskilt när Estland åter blev självständigt.
Estlands frihetskamp har alltid legat mig varmt om hjärtat. Detta har också varit grunden för utländska estniska organisationer, men deras verksamhet riktades främst mot de svenska borgerliga partierna. Jag, liksom många andra estländare, hade också kontakter med svenska, såväl som internationella, socialdemokrater. Estniska exilpolitiker var inte heller villiga att ta personliga kontakter med Estland, att åka dit för att etablera kontakter där. Men jag gjorde detta tidigt och försökte observera hur estnisk media och det estniska folket upplevde situationen.
Så beskriver Jüri-Karl Seim sin långvariga verksamhet med Estland när jag pratade med honom under åren på hans landställe i Roo på Ösel eller i Stockholm. Hans allvarliga sjukdom stoppade hans verksamhet i maj 2023.
Som vanligt var det relationen med Estland som var kontroversiell, hur mycket man kommunicerar med de officiella myndigheterna i Sovjetunionen och med det officiella Estland, det var en tid då det skapade en spänning mellan människor. Mänsklig kommunikation är en sak men också politisk kommunikation. Hela tiden fanns det detta skarpa flyktingpolitiska tryck att man inte fick kommunicera med de officiella sovjetiska myndigheterna. Frågan var hela tiden: om personerna är officiella bärare av det andra systemet eller inte. Och hur nationella de är.
Jüri-Karls politiska verksamhet genom åren skedde tyst och mycket tillbakadraget, precis som hans personlighet var. Denna verksamhet är okänd för många, till exempel hur han kunde delta i flera internationella socialdemokraters kongresser genom åren och träffa inflytelserika personer där. Vid en av dessa träffade han Willy Brandt.
Enn Kokk, Johannes Mihkelson och andra arbetade med att propagera för Estland. Hösten 1988 och 1989 deltog jag på två av Socialdemokraternas Internationaler. De hade ett ganska starkt inflytande på den tiden. Dess ordförande var den västtyske politikern Willy Brandt. Vid ett rådsmöte i Genève, en månad före Berlinmurens fall, hösten 1989, hölls en middag. Där var det ordnat så att jag satt vid bordet med Willy Brandt. Han och jag diskuterade sovjetiska angelägenheter i ungefär en timme. Jag kände mig väldigt hedrad av det. Brandt pratade om hur han varit medlare mellan Nord- och Sydkorea, och jag pratade om vad som hände i Estland. Jag försökte ge honom råd och förklara saker. Hans perspektiv och kontakt hade alltid varit med Gorbatjov och Moskva, men då kunde jag prata om estniska angelägenheter. Då kände jag att jag representerade Estland. Det var ett spännande ögonblick för mig.
Det är inte heller många som vet hur Jüri-Karl hjälpte Estlands politiska ledning med praktiska frågor under återupprättandet av självständigheten.
Ett av problemen med Estland var hur man skulle hålla kontakten med omvärlden, det var väldigt svårt att hålla kontakten via telefon. Det fanns praktiskt taget ingen mobilanslutning. För utlandssamtal var man tvungen att besöka telefoncentralen i Tallinn där tanterna satt och begränsade samtalen och det inte fanns tillräckligt många linjer. Lennart Meri besökte Sverige flera gånger, när han var utrikesminister (1990–1992) och bodde på ett mindre hotell nära Tegnérlunden. Med pengarna jag hade fått från AIC (Arbetarrörelsens Internationella Centrum) köpte jag två NMT-telefoner och tog sedan med dem till Lennart Meri för att han som utrikesminister skulle enklare kunna hålla kontakten med utlandet.
Att förklara Estlands självständighetssträvan för de svenska socialdemokraterna var en svår uppgift.
De svenska Socialdemokraternas förhållande till de baltiska staterna och den sovjetiska ockupationen hade alltid varit problematisk och det fanns ingen allvarlig kritik mot Sovjetunionen. Kritik ansågs vara antisovjetisk. 1991 var det val i Sverige och S började förstå att högern, Folkpartiet och Moderaterna, hade en mycket stark fråga, som de fruktade. Det var till exempel måndagsdemonstrationerna på Norrmalmstorg där frihet krävdes för de baltiska staterna.
För att på något sätt hitta ett alternativ till detta bildades en grupp bland sossarna, där kulturpersonligheter ingick, som bevakade frågan, och jag blev också inbjuden dit. Enn Kokk och Jaan Ungerson var också med i denna grupp. Det var främst kända svenska socialdemokratiska profiler, som Theodor Kallifatides. Han representerade fortfarande en försiktig linje, i den meningen att han absolut inte var intresserad av Sovjetunionens sammanbrott. Detta var en av de saker som man fruktade mycket i Sverige, för att detta skulle leda till instabilitet.
I februari 1991 öppnades Estlands informationskontor med UD-medel. Frågan var vem som skulle bli chef för detta kontor. Jüri-Karl var vid detta tillfälle aktiv i Baltiska institutets styrelse och där fanns en kollega som han rekommenderade till Lennart Meri. Jüri-Karl föreslog Margus Laidre.
Kampen stod mellan Edgar Savisaar och Lennart Meri om utnämningen. Meri var utrikesminister i Savisaars regering och han ansåg sig vara beslutsfattare. Men Savisaar ville få dit “sin” person.
När kontoret öppnades var Alur Reinans, Ülo Ignats och jag där. Men Savisaar bestämde sig för att utse historieprofessorn Aadu Must. Aadu Must var i Sverige i ett halvår, sedan åkte han tillbaka till Estland. Efter kuppen i Moskva var frågan vem som skulle bli den förste estniske ambassadören i Sverige. Jag rekommenderade igen Margus Laidre till Marju Lauristin, som i sin tur kontaktade Meri. Meri bestämde till Laidres fördel.
Jag hade träffat Edgar Savisaar mycket tidigare, några månader efter att Folkfronten skapades. Folkfronten skapades i april/maj 1988 och då åkte jag till Estland. Vi grundade även en stödgrupp till Folkfronten i Stockholm, efter att jag gjort ett upprop. En medlem var Andres Küng. Det var viktigt att visa stöd för Folkfrontens verksamhet. Jag deltog på deras kongresser i Estland flera gånger och då träffade jag Savisaar där.
Jag träffade Savisaar flera gånger också i Stockholm. En gång arrangerade han “landstigning” till Stockholm med en estnisk isbrytare med folk från Folkfronten ombord: Rein Veidemann, Toomas Varek m.fl. Nästa gång var Savisaar här på ett officiellt besök och då var jag hans tolk i en vecka. Jag träffade alla slags människor på fina middagar. Våren 1989 följde Savisaar med transportministern Tiit Vähi och då diskuterade vi tillsammans Estlands framtid.
Färgstarka är Jüri-Karls minnen från sin 40-årsdag, som ägde rum vid Estlands återupprättande före självständigheten i augusti 1991 i Veskijärve.
På lördagen den 17 augusti firade vi min 40-årsdag i Veskijärve. Veskijärve är en lämplig plats för olika sammankomster på sommaren och rymmer många människor. Gästerna badade bastu, simmade och rodde på sjön. Efteråt var det dukat där vi hade fest. Bland gästerna fanns estniska politiker som Marju Lauristin, Peeter Vihalemm och Ignar Fjuk samt lokala frihetskämpar som Ülo Ignats och Jaan Uustalu. Övergångsregeringens ordförande Edgar Savisaar kom tillsammans med sin dåvarande sekreterare Vilja Laanaru, som senare blev hans fru. Med Savisaar kom också Eimar Rahumaa, en tjänsteman på Sovjets ambassad, som jag inte bjudit in. Festen fortsatte. Efter kaffe och kringel höll Savisaar, Marju Lauristin, Raimond Kolk och Johannes Mihkelson tal.
Nästa dag åkte estniska politiker från Veskijärve till Elfvik på Lidingö, där en konferens anordnad av AIC skulle börja på måndagen. Lettiska och litauiska politiker hade också bjudits in, liksom representanter från utrikesdepartementet som kabinettssekreteraren Pierre Schori, Lena Hjelm Wallén, Gunnar Stenarv och andra som ägnade sig åt utrikespolitik.
När jag slog på radion vid sextiden på måndagsmorgonen och hörde vad som hände i Moskva, då ringde jag genast till Savisaar på Plaza Hotel. Jag frågade om han hade hört. Han svarade ja och jag åkte genast till Lidingö. Vi satt där tillsammans med Marju Lauristin, Peeter Vihalemm och Ignar Fjuk, som alla var informerade om händelserna i Moskva. Men vi visste inte riktigt vad som egentligen hade hänt där. Vi visste bara att kommittén för statskuppen hade uppträtt, men vi kände inte till alla personer som var där. Jag kände till den konservativa Ligatjov och Boris Pugo, en lett som senare tog sitt liv.
Första reaktionen var att de måste åka till Estland genast, men hur skulle de ta sig dit? Vi kontaktade Savisaar och pratade med Stenarv om att vi måste träffa Sveriges utrikesminister. Vi körde direkt från Lidingö till utrikesdepartementet, politikerna i departementets bil, jag med min egen bil och vi ignorerade alla trafikregler. Jag körde längs enkelriktade Sturegatan i motsatt riktning för att komma fram till utrikesdepartementet samtidigt som de andra. Vi hade pratat med Savisaar om att han också skulle komma direkt från sitt hotell med Rahumaa. Jag parkerade bredvid UD och min bil stod där, det var möjligt på den tiden.
Vi satt där, jag, Marju Lauristin, Ignar Fjuk och Savisaar på utrikesministerns kontor. Vi satt på ena sidan och Sten Andersson satt mitt emot oss, bredvid honom satt Pierre Schori och sedan Gunnar Stenarv, som satt bakom Sten Andersson. De försökte få mer information om vad som hände i Moskva. Samtalet skedde på engelska, och Savisaar hade svårt med det. Plötsligt kom ett meddelande att de hade kontakt med Jeltsin, som ville prata med Savisaar. Savisaar försvann in i ett annat rum, den som organiserade det var Eimar Rahumaa. Han var kontaktperson med Jeltsin.
Vi satt kvar hos Andersson med Marju Lauristin och Ignar Fjuk. Plötsligt ställde Marju Lauristin en fråga till Sten Andersson: “Kommer Sverige att erkänna oss om vi förklarar oss självständiga?” Sten Andersson och Pierre Schori svarade inte, men Gunnar Stenarv skakade på huvudet (”så får man inte fråga”).
Vi var på UD i ungefär en timme. Savisaar kom inte i kontakt med Jeltsin. Men alla pratade om hur de skulle ta sig hem. Det var måndag och det var Måndagsmöte på Norrmalmstorg, då visste redan hela det svenska folket att något hade hänt i Moskva. Många hade inbjudits att uppträda på mötet. Naturligtvis också Savisaar, som först ville gå till sitt hotell för att förbereda sitt tal. Han hade kanske en timme på sig att göra detta innan han skulle vara på Norrmalmstorg. Där samlades många från Estland, människor från Folkfronten och Estniska kongressen. Och vi hade också telefonkontakt med Lennart Meri, som också var utomlands. Hela tiden handlade det om vem som är i Estland och vem som inte är där och vad som händer i Estland. Då visste ingen hur kuppen skulle utvecklas.
Förmiddagen ägnades åt returbiljetter för återresan. Marju Lauristin och Peeter Vihalemm fick sätta sig på SAS-planet som gick vid tvåtiden. Savisaar sa då: “Vi får inte resa på samma plan, då plötsligt tas det planet i beslag och vi grips alla tillsammans”. Så han fick resa en annan väg, via Helsingfors, och därifrån skulle en båt möta honom och ta honom till Estland. Frågan gällde bara biljetten som Savisaar behövde, eftersom han inte hade någon och dessutom inga pengar. Någon var tvungen att köpa den åt honom. Så jag köpte den med min arbetsgivares kreditkort. Den betalades senare av sossarna, eller om det var UD, jag minns inte.
Marju Lauristin och hennes sällskap tog planet till Tallinn och anlände till Toompea efter fyra. De skyndade genast dit för det hade börjat hända saker där.
Savisaar skulle ha varit där, men han kom dit först vid 23-tiden. Mycket hade hänt då, inte så att allt var bestämt, men mycket hade hänt, och man funderade på hur man ska gå vidare med den här frågan.
Jag var själv på jobbet i tisdags, den 20 augusti och jag var inte speciellt effektiv. Jag tänkte på andra saker, hur det går i Estland. Samtidigt pågick valrörelse i Sverige. Vanligtvis är utrikespolitik inte en fråga i svenska val, det handlar mest om inrikespolitik. Men när Sovjetunionen kollapsade insåg sossarna plötsligt att detta blev en viktig fråga i valrörelsen.
På onsdagskvällen hölls en stor demonstration om Sovjetunionens sammanbrott på Sergels torg. Då stod det klart att de bakåtsträvande kuppmakarna i Moskva skulle förlora och att Jeltsin skulle ta över. Sveriges statsminister Ingvar Carlsson och andra talade på torget. När jag cirkulerade bakom scenen frågade jag Ingvar Carlsson: “Erkänner ni Estland?” Han bara log och skakade på huvudet.
Island var det första landet som erkände Estlands självständighet den 22 augusti.
Gunnar Stenarv visste att jag var väldigt intresserad av erkännandet av Estland, så han ringde mig personligen på lördagsmorgonen den 24 augusti och sa att nu har Sverige erkänt Estland. Hela väst agerade väldigt snabbt, ingen ville vara sen med erkännande. Dessa nya länder är nu oberoende. Så gick det till.
