Ja, Sverige kommer väl ändå att accepteras som NATO-medlem. Vi anar alla vad ett NATO-innanhav kan medföra för Sverige, Finland, Estland, ja hela Östersjöområdet.
Rent allmänt skulle det innebära ett antal hårda slag för ”Sauron” i “Mordor”: 1) Finland och Estland skulle lätt kunna begränsa den ryska marinens ut- och infart genom Finska viken. 2) Finland och Sverige skulle kunna stänga Bottenviken genom att åter militarisera Åland. 3) Sverige och Danmark skulle gemensamt kunna förhindra ryska marinens strategiska rörelser in och ut genom de danska sunden, eller BALTAPPS, som de heter på NATO-språk. Men ännu värre blir det. För längst uppe i norr skulle 4) ett gemensamt norskt, svensk och finskt Nordkommando enkelt kunna blockera sovjetamiralen Gorsjkovs ära och stolthet, dvs. den kärnvapenbärande ryska Nordflottan, att från sina hemmabaser i Severomorsk och Murmansk nå öppet operativt hav, det s.k. GIUK-gapet. Samt inte minst 5) skulle samtliga NATOs operationer i Östersjön understödjas från de osänkbara svenska och danska jättehangarfartygen Gotland och Bornholm. Efter hand förmodligen även från Ösel.
Här anmäler sig det konkreta problemet – nämligen ”Kaliningrad”: Vad skall det bli av den ryska exklaven Kaliningrad? Ty “Sauron” kommer ju aldrig att acceptera att Östersjön blir NATOs innanhav. Självklart tillgriper han ekonomiska, diplomatiska och andra påtryckningar, t.ex. på Ungern och Turkiet, för att blockera Sveriges NATO-medlemskap. Men hans enda rejäla verktyg för att återställa status quo kring Östersjön är hans till tänderna beväpnade Kaliningrad-exklav, trots alla dess missil-, sjö-, land- och flygförluster borta i Ukraina.
Hösten 2006 tillbringade jag två veckor som gästprofessor vid Immanuel Kant-universitetet i Kaliningrad. Studenterna delade snabbt upp sig i två läger, de som uppskattade mina kanske typiskt västerländska framträdanden, och de som närmast hatade mig.
Med de förstnämnda umgicks jag på fritiden så mycket jag kunde. Jag ”beundrade” inte bara den traditionella T-34, som stod uppställd mitt bland studentbostäderna, utan jag såg också hur det i Kaliningrads förorter fortfarande stod kvar så gott som intakta förkrigsbyggnader, som såg ut precis som i Göttingen eller till exempel Marburg. Kärleksfullt kallade studenterna sin hemstad ”Kenix”.
Samtidigt hade Kaliningrad oblast fått sin första civila guvernör. Alltså inte längre en bister amiral med pilotsolglasögon och en skärmmössa stor som ett paraply. Den nye guvernören hade dessutom kunnat vända sig mot väst och försökt attrahera stora holländska företag som Philips och andra.
Medan jag fortfarande smälte alla upplevelser bjöd två kolleger ut mig på avskedsmiddag. Vi körde ut i bil, i kanske en timme och hamnade någonstans vid Östersjöns kust i en by, som såg ut som de västtyska kurorterna Timmendorfer Strand eller Travemünde. Eller till och med som Pärnu. Bara mycket mindre och mer gammaldags, dvs precis som före andra världskriget. Restaurangen jag togs till visade också tydliga anor från förkrigs-Tyskland, eller snarare Ost-Preussen. Min fråga besvarades med det att denna kustby i slutet av kriget hade beslagtagits av en grupp sovjetofficerare, som med vapenmakt hindrat partimedlemmar från att komma in. Följaktligen hade man lyckats behålla allt i ursprunglig form, renhet och effektivitet. Därför var maten, som väntat, utsökt, och betjäningen som på den bästa officersmässan någonsin. Även vodkan klart godkänd…
Mot slutet av kvällen, när vi alla förbrödrats och återfärden närmade sig, tackade jag artigt och vågade fråga: ”Meine Herren, allt är ju väldigt fint här hos er, aber, aber… Hur står det egentligen till? Hur kommer framtiden att gestaltas för ert Kaliningrad? För min del ser jag tre alternativ. a) Ni återställer ert gamla västerländska arv, med stöd av Tyskland, Nederländerna och nu Europeiska Unionen? Eller b) ni vill plötsligt bli en normal östersjöstat, som era grannar Estland, Lettland och Litauen? Eller c) kommer Moskvas derzhava, järnnäve, fortfarande att råda?”
Kollegerna svarade först inte, utan tittade tyst på varann. Då sade den äldre: ”Lieber Herr Kollege”, ni skall veta, att här i Kaliningrad läser 25% av våra studenter engelska och 15 % läser tyska. Återstående 60 % läser – Kalashnikov.” Sådant var läget för 17 år sedan. Men nu?
Vilken kunde alltså inställningen vara i dag, år 2023? Efter ”Mordors” häpnadsväckande förluster i Ukraina, och motsvarande nedgång i prestige för “Sauron”, frågar man sig vilken eventuellt självständig verkställande makt amiralen och/eller guvernören och kanske till och med det gamla välkända universitetet kunde ha? Vad vore de kapabla till? Med vilket stöd? Och vilket inflytande kunde västvärlden (Tyskland, Europeiska unionen och NATO) tänkas utöva?
Till exempel har grannarna Polen och Litauen återinfört sina gamla namn på staden, Kròleswiec och Karaliaucius. Lettland och Estland skulle kunna göra detsamma, alltså Königsberg. Även Sverige. Varför inte?
Den varma förkrigssommaren 1939 reste min far (född 1916) som journalist genom den gamla ostpreussiska ordensoch universitetsstaden. Han suckade nostalgiskt: “Ahh, Königsberg, vilken musik, vilken fin musik, från varje trädgård”… Ja, just Königsberg, idag fortfarande ett centrum för miljöförstörelse och strategisk aggression, döpt efter den gamle ballerinajagande politruken Kalinin!
Kaliningrads kommenderande amiral borde i dag vara mycket orolig, helt instängd som han syns bli mellan NATOs innanhav, NATO-Polen, NATO-Litauen samt å andra sidan det väldiga, eurasiska “Mordor”. Samtidigt vet han, om inte annat så genom NATO-generalen Shirreffs bok “Krig med Ryssland“ (2016), att hans Kaliningrad vid en eventuell storkonflikt självfallet blir ett strategiskt förstahandsmål för NATO-sidan. Har vi sålunda anledning att förvänta oss något annat än raketer, våld och smärta från Kaliningradregionen? Samt – fortfarande ju – kolossala mängder med orenat avfall, rätt ut i Östersjön?
Eller, och det vore en nåd att stilla bedja om, kan det i Kaliningrad efter hand rent av komma till grundläggande förändringar, till och med i riktning mot svoboda (frihet) och kanske t.o.m. en normal demokrati? Så länge “Sauron” och hans massmördare sitter kvar vid långbordet i Kreml pekar tyvärr alla indikatorer fortfarande på konflikt.
Sovjeternas hus
Foto: Denis Gavrilov, Dreamstime.com
På 1980-talet rev ryssarna det som var kvar av det en gång så pittoreska Königsbergslottet efter kriget. På 1970-talet påbörjades byggandet av Sovjethuset, men eftersom grunden visade sig vara svag (förmodligen hade en del material stulits, en vanlig sovjetisk praxis) kunde den inte bära den massiva byggnaden.
Således stod den ofullständiga byggnaden tom i många år, och upprepade försök att rätta till situationen och slutföra bygget misslyckades. Byggnadens ljusaste stund var 2005, då den målades om inför Putins besök och försågs med dekorativa fönster med en funktion. I år började rivningen av huset. En av de mest framträdande symbolerna för Sovjetmakten och dess natur försvinner.
