Läs första delen HÄR >>

Fransmännen i Ryssland

Lägret var intressant eftersom endast ett 50-tal personer från hela Sovjetunionen åkte dit. Språkkunskaper behövdes inte eftersom det fanns tolkar. Nästan 300 fransmän kom till lägret från Frankrike. De flesta av dem unga och med vänsteråsikter, som verkade vara förtjusta i Sovjetunionen. Det fanns trotskister, maoister, kommunister och representanter för andra strömningar. Det viktigaste för mig var dock att det gav ett perfekt tillfälle att öva på språket.

1968 var en tid av stor oro i Frankrike. Det fanns studentdemonstrationer, man krävde ett slut på Vietnamkriget, frihet för politiska fångar och mycket mer. Allt detta kom också till uttryck i lägret. Man organiserade stormöten och höll många föreläsningar om fördelarna med det sovjetiska systemet. Man påminde om vapenbrödraskapet under andra världskriget och om samarbetet med den sovjetisk-franska flygskvadronen Normandie Niémen. Den ryske översten för denna skvadron kom på besök. Vilken hjärntvätt!

Jag var förvånad över fransmännens mycket lediga sätt och klädsel, vilket jag inte hade sett tidigare. Jag ville inte kommunicera med fransmännen genom en tolk, för det fanns ämnen som jag diskuterade med fransmännen som jag inte ville att tolkarna skulle höra. Tolkarna var alla ryska och gjorde sitt jobb väldigt bra, men jag kunde inte lita på dem.

Jag frågade en gång en ung fransman var han arbetade. Han svarade att han var arbetslös. Jag undrade hur han då kunde resa. Han sa att hans resa betalades av någon kommunistisk ungdomsorganisation. Så var det nog med de flesta andra, inklusive mig. Vi var tvungna att berätta för fransmännen om det goda livet i Sovjetunionen. Naturligtvis förmedlade jag också bilder av den mörka sidan.

I den stora huvudbyggnadens hall fanns två försäljningsställen: en för rubel, den andra för utländsk valuta. Den ena sålde sovjetiska grammofonskivor och souvenirer, den andra sålde franska. Jag hade en stark önskan att köpa några skivor med den tidens kända franska chansonsångare. Jag kom då överens med fransmännen att jag skulle köpa dem skivor från den ryska sidan för rubel och att de skulle köpa mig skivor för francs.

Franska kvällar med Lauri Leesi

På vänskapslägret fick jag väldigt bra språkträning och hörde riktig franska. Jag fick brevvänner och jag blev en stor beundrare av allt franskt. Dessutom började jag gå kostsamma språkkurser i stan. Där träffade jag franskläraren Lauri Leesi. Tja, han var redan ganska fransk med sina riktiga franska skorrande r. Han bjöd in oss språkfantaster till sitt hem för så kallade franska kvällar. Han uppmanade oss alltid att bara prata franska med varandra. Hos honom lyssnade vi på franska sånger, sjöng själva och hade det trevligt.

Jag minns när Leesi organiserade ett franskt kaféprogram på TV, där jag också fick delta. Jag drömde om att åka till Paris åtminstone en gång i mitt liv innan jag dör. Den drömmen gick i uppfyllelse snabbare än jag hade kunnat ana. Jag var glad över att höra att Lauri Leesi tilldelades den franska hederslegionen för sina tjänster med förmedling av fransk kultur.

Jag är dock ledsen över en sak. Jag har tagit examen från tre olika skolor, men jag har aldrig kunnat delta i avgångsklassernas återträffar. Jag har till och med bara en av examensbilderna från Tilsi. Så jag har ingen aning om vad det har blivit av de andra, med undantag för några klasskamrater från Tilsi och min klasskamrat, pianisten Toivo Nahkur, som blev professor vid Estlands teater- och musikhögskola.

Skickad till Viljandi

Efter konservatorieexamen våren 1972 påbörjades utplacerandet på jobb, där det var obligatoriskt att arbeta i tre år. Först därefter kunde man fritt välja nytt arbete. Arbetsplatsen skulle också tillhandahålla bostäder, det krävdes på den tiden. Det spelade ingen roll för mig vart de skickade mig, för jag hoppades bara att äntligen kunna få en egen lägenhet. Jag blev hänvisad till Viljandis musikskola.

När jag kom fram visade det sig dock att jag tills vidare inte skulle få ett separat boende utan istället placerades jag på ett mindre hotell, och efter en tid i ett klassrum. Jag gillade arbetet och jag hoppades kunna få en bostad i efterhand. Men i november värvades jag till armén. Jag var redan 24 år gammal. På den tiden fick man studera färdigt och först då kallades man in till armén. Andra högre utbildningsinstitutioner hade egen militärutbildning, och studenterna utexaminerades som fänrikar. De kallades bara in till repövningar. Det måste ha varit en kort period när högutbildade blev kallade till armén i bara ett år. Värnplikten varade vanligtvis i två år, beroende på om man var i armén eller marinen.

På militärkommissariatet uttryckte jag min önskan att tjänstgöra i flottan. Jag hade en väldigt bra barndomsvän från Tilsi, Andrei, som studerade vid Tallinns Sjöfartsskola och redan hade varit utomlands i Las Palmas. Om han kunde åka utomlands så hoppades jag att när jag var i flottan också jag skulle kunna åka utomlands. Man kanske till och med skulle lyckas hoppa av.

Militärtjänst i stabsorkestern

Jag var utled på det sovjetiska hyckleriet. Lite i taget hade jag själv blivit dubbelbottnad. Jag kontrollerade mig själv, hur jag skulle bete mig och vad jag skulle säga i vilken situation. Allt blev dock annorlunda. Jag skickades för att göra värnplikten i Riga, i personalorkestern. Den höll till ganska nära centrum av staden, i samma område som ett transportkompani. Vi var ett tjugotal värnpliktiga, alla från de baltiska republikerna.

De flesta av de värnpliktiga var 18 år och skulle tjänstgöra i två år. Jag antar att jag som var den äldste blev kurir. Varje dag var jag tvungen att ta med post från ett av postkontoren i centrum till vår militära enhet. Däremot kunde man inte åka vart som helst i staden, eftersom en militärpatrull gick runt och kontrollerade tillstånden var och när man fick vistas i staden. Två gånger om året fick vi en hård exercisträning som varade ett par månader. Det var inför militärparaden den 9 maj och den 7 november på årsdagen av revolutionen.

Tillbaka i Viljandi

Efter värnplikten återvände jag till Viljandi. Jag fortsatte mitt lärarjobb, vilket jag trivdes bra med. Lyckligtvis hade en av våra medarbetare ett eget hus. Det hade ett extra rum på översta våningen och han erbjöd mig det.

När äntligen en av vår skolas lärare, Ants Sombri, fick en ny lägenhet till sin familj i Paalalinn, fick jag hans gamla lägenhet. Det är svårt att kalla det en lägenhet. Det var den tidigare ägaren av huset, advokat Seenes nio kvadratmeter stora pigkammare med en rund uppvärmbar plåtspis. Dörren öppnades inåt, så det blev ännu mindre plats. Jag fick knappt plats med mina böcker, soffan, garderoben och andra grejer. Det var alltid obegripligt för mig hur Sombris familj med sitt barn hade kunnat få plats där.

Nu hänger en minnestavla på framsidan av detta hus, att författaren Jaan Lattik bott där. Det visste jag inte. I detta hus bodde förresten även fru Maria Laidoner. Mina grannar var två äldre kvinnor, fru Müürisepp och fröken Dietrich, som sällan pratade med de andra boende. Huset hade ett gemensamt kök, gemensamt tvättrum och toalett. Jag träffade och pratade med de andra familjerna på nedervåningen i det gemensamma köket varje dag. Fröken Dietrich hade en gång varit pianolärare och gav privatlektioner på min tid också. En av hennes privata elever var Sven Kullerkupp, som har nämnt henne i sin biografi ”Piano pianissimo”.

Fru Müürisepp ansåg sig dock vara en mycket viktig person med viktiga och breda bekantskaper och framhöll alltid sin magisterexamen. Hon hade ett större rum mot trädgården, fullt av antika möbler, andra antikviteter, målningar och silver. Hon bjöd aldrig dit oss. Om någon kom för att hälsa på henne var det alltid bara genom dörren på trädgårdssidan.

Maria Laidoner

Plötsligt, en dag, dök en liten gammal dam med skrumpen kropp och ljusgrått hår upp i hennes rum. Hennes ögon präglades av stort lidande och besvikelse i livet. Det visade sig snart att den här gamla damen hette Maria Laidoner. Enligt ryktena hade fru Müürisepp lockat fru Laidoner från Haapsalu, där hon bodde på en källarvåning, att bo hos henne för att ta hand om henne. Egentligen var fru Müürisepps syfte att få tag på de sista värdesakerna som Laidoner fortfarande hade kvar. Jag kan inte säga om det fanns någon sanning i detta rykte.

Det var sorgligt att se vad som fanns kvar av hennes forna glans. Jag blev förvånad över att en sådan person fortfarande levde. Jag försökte få igång ett samtal med henne, men hennes mentala tillstånd var redan hopplöst. Snart fördes hon till Jämejala psykiatrisjukhus, där hon också dog. Mirakulöst nog lyckades jag få ett gammalt och stort uppslagsverk på franska från fru Müürisepp, med en dedikation till Misha (Laidoners son) skriven på framsidan. Jag vårdade det som guld.

Tallinn och ”Tallinn”

På Viljandis barnmusikskola gillade jag verkligen läraryrket och själva skolan. Jag hade redan jobbat i Viljandi i åtta år, men mina lägenhetsförhållanden blev inte bättre. När Tallinn valdes till OS-stad för seglingsregattan 1980, och man även planerade att skapa en ny professionell blåsorkester, gick jag till stadens verkställande utskott och ställde ett ultimatum. Om mina lägenhetsförhållanden inte förbättras lämnar jag Viljandi. Jag fick inget positivt svar. Då skickade jag in en ansökan om att få kandidera till den nya professionella blåsorkestern ”Tallinn” som skapades i Tallinn.

Redan under det första verksamhetsåret fick vi möjlighet att delta i Tallinndagarna i vänorten Kotka i Finland. När jag sökte till orkestern hade jag i tankarna möjligheten att som orkestermedlem få uppträda utomlands. Nu ville jag veta om jag skulle få ett utresevisum eller inte. Problemet var att jag var ensamstående, jag visste ingenting om mina föräldrar. En familjemedlem borde dock stanna kvar i Estland som gisslan för säkerhets skull, som den sovjetiska regimen föreskrev. Som tur var fick jag visum. Förmodligen ansågs resan inte vara farlig som gruppmedlem eller så ansågs jag vara en pålitlig medborgare.

En resa till Paris

Sommaren 1982 kom ett tillstånd från Moskva till kulturministeriet för en tiodagars kulturell gruppresa till Portugal och Frankrike. Jag skickade också in min ansökan på prov. Till min egen förvåning kom jag med även i denna grupp. Resan ägde rum i september 1982. Killarna i orkestern fick höra om min resa och skämtade om att Ilmar, som pratar franska och inte lämnar någon kvar i Estland, inte kommer tillbaka, eller om han gör det så är han en dåre. Jag reagerade inte på det utan höll en allvarlig min.

I Paris rörde vi oss oftast bara i grupp, men på kvällarna kunde vi också utforska stan på egen hand. Jag var väldigt rädd för att hamna i samma hotellrum som Aarne Vahtra. Han var ledare för gruppen och partifunktionär i ministeriet. Jag visste att man skulle hålla sig borta från sådana. Jag var säker på att han höll ett öga på mig eftersom han visste att jag kunde prata franska.

Misslyckat försök

Min dröm hade gått i uppfyllelse. Jag hade nått Paris och bestämde mig för att stanna här. Jag tänkte först ringa polisen från en telefonautomat på vilken gata som helst. Jag sa inkognito att jag kommer från ett östblockland och inte vill åka tillbaka dit. Jag vågade inte säga från vilket land och med vilken grupp. Jag frågade vad jag skulle göra för det. De uppmanade mig att först komma till polisen.

Socialisterna hade makten i Frankrike på den tiden och jag var rädd att de skulle överlämna mig till Sovjetunionen. Samtidigt hoppades jag att man kanske fortfarande kunde lita på polisen. Jag frågade i telefon om de kunde garantera att jag inte skulle skickas tillbaka till landet jag kom ifrån. På detta gav de inget svar utan uppmanade mig återigen att komma till polisen. Jag vågade dock inte åka dit och återvände mycket besviken till hotellet.

Jag visste att vi skulle resa till Finland med orkestern ett halvår senare och jag ville inte riskera det nu. Man måste förbereda sig mer noggrant för att fly. Då tänkte jag göra det i Finland.

Det var en stor överraskning för oss alla när ledaren för gruppen inte dök upp till den gemensamma middagen i Paris. Vi trodde att han kanske gjorde något på ambassaden, men lite senare kom en man, förmodligen från ambassaden, till oss och beordrade oss att inte lämna hotellet igen.

Nästa morgon togs vi till flygplatsen med buss och återresan började. Gruppens ledare dök inte upp på flygplatsen heller. Det verkade konstigt och jag misstänkte direkt att Vahtra hade stannat i Paris på ett uppdrag. Han var fortfarande partifunktionär i ministeriet, en viktig person. Han kunde inte franska.

När vi kom tillbaka till Estland märkte jag att det var stor oro på ministeriet. Och när vi hörde från Radio Free Europe att Vahtra hade begärt politisk asyl i Paris blev jag förbryllad. Det betydde att det var möjligt att be om politisk asyl i Frankrike även för en sådan kille som hade en så viktig position i partiet. Jag förbannade mig själv till jordens botten för att jag lät denna chans försvinna. I orkestern märkte jag pojkarnas reaktion på min återkomst. Han hoppade inte av. Misstänkt kille. Man måste vara försiktig. Jag spelade med.

Resa till Kotka

För att få åka till Finland behövde jag visa mina överordnade att jag var pålitlig. Och återigen hade jag turen att få vara med i orkestern som skulle uppträda på Tallinn-dagarna i Kotka. Många musiker var emot det eftersom jag precis hade varit utomlands. Poängen var att orkestern denna gång reste till Finland med en reducerad sammansättning.

I april reste vi till Kotka i två dagar med motorfartyget Georg Ots. Delegationen bestod av närmare 200 personer. Jag hade tidigare träffat ett dussin finska turister i Tallinn som var villiga att hjälpa mig. Jag fick deras telefonnummer och lovade att ringa när jag kom till Finland.

Vi tillbringade bara en natt på fartyget i Kotka. Från morgonen den andra dagen fick vi tre timmars ledig tid innan vi framträdde på konserten, och pojkarna använde den tiden för att sälja antingen vodka eller cigarretter för att få några finska mark. Jag lämnade inte fartyget. Däremot satt orkesterchefen Fred Raudberg på skeppets trappor som en vakt och blev förvånad över att jag inte gick till stan. Jag sa att jag redan hade sagt hejdå till mina vänner. Jag låtsades att jag inte var intresserad av denna promenad i stan.

Samtidigt undrade jag när orkesterchefen skulle lämna landgången. Jag ville nämligen ha med mig min klarinett och det kunde ha väckt chefens misstankar. En timme hade redan gått och han satt kvar. När han äntligen försvann nerför trappan rusade jag in i hytten, tog mitt instrument och sprang iväg. Jag hade knappt nått skeppets för när pojkarna från orkestern anslöt sig och bad mig om hjälp att sälja deras vodka. Jag blev arg över att de inte kunde hantera ens det själva. Jag sa att jag hade bråttom, men de bad mig ta med mig vodkan. Jag kunde lämna pengarna när jag kom tillbaka till fartyget. För helvete! Jag var inte skyldig dem något. Jag struntade i dem och skyndade iväg.

Fortsättning följer i nästa nummer.