Du är född och uppvuxen i Sverige. Din mamma är estnisk och din pappa är svensk. Hur har det påverkat din tid i skolan och kommunikationen med vänner?
Svår fråga. Jag vet inte om det direkt har påverkat min tid i skolan och mitt umgänge med vänner, men det har förstås varit en viktig del av min identitet och spelar en stor roll i mitt liv. Jag tror att människor som har olika kulturer i sin familj har en liten fördel när de interagerar med andra människor. Vi uppfattar livet ur många olika perspektiv och det gör det lättare för oss att förstå andra människors tankar och handlingar. Det kom definitivt väl till pass när jag var yngre, när jag fortfarande gick i skolan.
Tyvärr märkte jag under skoltiden också hur vissa människor hade fördomar mot de länder som var under sovjetisk ockupation. Därför har jag också haft en del tråkiga erfarenheter, både under uppväxten och som vuxen. Tyvärr är detta vanligt överallt och beror främst på bristande information om andra kulturer.
På frågan om hur min familjebakgrund påverkar mig idag och hur det påverkar mitt liv, skulle jag säga, som jag nämnde tidigare, att den oftast känns bra. Jag gillar att ha två hem, två platser där jag vet hur saker fungerar och där jag verkligen känner mig hemma. Å andra sidan skapar det också en konstig känsla ibland. Jag har två hemländer, men samtidigt tillhör jag inte något land helt.
Uppenbarligen är jag svensk, men samtidigt inte helt. Även om utlandsester överlag behandlas väl i Estland så anses jag fortfarande vara lite av en ”halvest” eller snarare en svensk. Jag tror att detta är vår börda, vi som är födda utanför Estland, eftersom vi på något sätt lever mellan två världar.
Jag har en vän som också är utlandsest, född i Belarus. På frågan om han är est eller belarusier svarar han kort att han anser sig vara belarusier i Estland och est i Belarus. Jag förstår honom.
Du kom till språkkursen på Vuxenskolan i Göteborg när du fortfarande var gymnasieelev. När kom det estniska språket mer in i ditt liv? Vilken inställning hade dina vänner och föräldrar till det?
Det var bra att studera på språkkursen eftersom det gav mig en solid bas att stå på när jag fortsatte mina studier i Tartu. Samtidigt skulle jag säga att det estniska språket kom in i mitt liv ordentligt först när jag gjorde militärtjänst. Då fanns det inget annat alternativ än att bara försöka förstå vad som pågick runtomkring och orka. Jag ska vara ärlig, det var svårt och läskigt i början. Förutom allt annat, på den tiden och på den plats där jag var, var värnplikten också en relativt tuff grej.
Jag tror att det här är det bästa sättet att lära sig ett språk: du måste försätta dig själv i situationer där du bara måste prata språket och klara dig på något sätt. Samtidigt måste jag säga att även om jag idag pratar estniska flytande på vardagar så kan jag det inte så bra som jag skulle vilja. Jag har en god vän i Sverige, också en utlandsest, som säger att när han pratar estniska gör han det som om han pratar svenska på estniska. Jag känner ofta likadant.
Min familj pressade mig aldrig att lära mig estniska, men jag tror samtidigt att det var naturligt för dem att jag gjorde det. När jag var yngre kunde jag inte kommunicera normalt med mina estniska släktingar. Det var ett stort problem och min motivation för mig att lära mig språket, och jag vet att det betydde mycket även för dem.
Några av mina svenska vänner förstår vikten av att bevara sin bakgrund och hur stor roll språket spelar. Samtidigt är jag säker på att många, även om de inte har sagt det direkt, har tyckt att det i grunden är slöseri med tid – det estniska språket är ju så litet, vad tjänar det till?
I Estland brukar man dock vara glad över att utlandsester bryr sig om att lära sig estniska och ta del av den estniska kulturen. Detta är särskilt viktigt med tanke på att det finns många invånare av slaviskt ursprung i Estland som varken kan eller bryr sig om att lära sig språket. Lyckligtvis håller detta på att förändras långsamt.
Idag är jag väldigt nöjd över mina språkkunskaper. Tomrummet i min själ, som jag alltid kände när jag växte upp, är nu fyllt. Det har verkligen berikat mitt liv och stärkt kopplingen till Estland och till mitt eget ursprung. Jag hoppas verkligen att fler utlandsester, särskilt de yngre, tar samma steg och lär sig det estniska språket.
Idag har du valt, enligt min mening, världens svåraste väg: du har blivit yrkessoldat i Estland. Hur kom du på den idén? Var det ett svårt val? Vad tycker dina föräldrar om det valet?
Jag tänkte på det redan under min militärtjänsttid, men jag bestämde mig till slut när jag gick på universitetet. Jag gillade vissa delar av soldatlivet, jag letade efter en större utmaning, jag ville vara en del av något större. Det var inget lätt val eftersom jag visste att det väntade många svåra stunder framför mig. Men samtidigt verkade det ändå vara rätt beslut, speciellt vid den här tiden när världen är så instabil. Detta ger också större mening åt vårt arbete.
Mina föräldrar hade hellre velat att jag skulle göra något annat som skulle oroa dem mindre, men samtidigt har de alltid stöttat mig. Jag antar att de inte är särskilt glada över att jag ska åka på ett uppdrag till Mellanöstern, men jag tror att det också är fullt begripligt.
Hur har det varit för dig att integreras i livet i Estland? Vad är svårt och vad är lätt? Kan du beskriva någon specifik händelse som du inte kunde förutse?
Jag måste säga att jag inte är helt säker på vad exakt ”estniskt liv” betyder, men att bo i Estland är väldigt enkelt och bekvämt. Enligt mig bekvämare än i Sverige. Processen att bosätta sig var särskilt lätt för mig, eftersom jag hade besökt Tallinn många gånger som barn.
Att kommunicera med människor här har också varit lätt. Det tycks mig som att riktiga ester generellt tycker att det är trevligt när utlandsester flyttar tillbaka hit. Även om man inte pratar estniska – som jag när jag först kom – är alla välkomna, och i allmänhet kan folk engelska väldigt bra.
Jag har aldrig haft några större problem eller överraskningar. Men kanske kom en sak lite ur det blå. Jag blev förvånad över hur lite lokala ester vet om oss utlandsester. Det var ofta nödvändigt att förklara närmare vad jag har för bakgrund. Att jag inte är av slaviskt ursprung, utan utlandsest, och vad det exakt betyder. Jag tyckte det var lite tråkigt att vi är så okända här.
Vilka planer har du för framtiden, om det inte är en hemlighet?
Det är ingen hemlighet, men jag är rädd att jag blir dig svaret skyldig. Just nu är jag fullt fokuserad på jobbet och att åka ut på utlandsuppdraget. Vad som händer efter det kan jag ärligt talat inte säga. Jag har inga planer på att flytta från Estland, men låt oss se vad framtiden för med sig. Jag kommer definitivt inte att stanna kvar i det militära resten av mitt liv. Jag kommer nog tillbaka till universitetet för en masterexamen någon gång, men var och när vet jag inte än.
Det finns andra ungdomar med din bakgrund i Sverige. Vad skulle du säga till dem om de funderar på att bygga sitt liv i Estland?
Jag har faktiskt mycket att säga till dem. Jag skulle kunna skriva flera sidor om detta ämne. Men jag är inte säker på exakt vem jag skulle skriva till. Jag har inte träffat särskilt många unga i Sverige som känner något större intresse för Estland. De som jag har umgåtts med har snarare varit relativt likgiltiga för sitt ursprung.
Jag gick en gång till jobbet med en tjej som hade ett estniskt efternamn. Jag frågade om det och hon svarade att familjen hade kommit från Estland under kriget, att morföräldrarna och en av föräldrarna fortfarande pratade estniska. Själv lärde hon sig det dock inte hemma och var inte intresserad av estnisk kultur. Naturligtvis är det inte hennes fel att hon inte fick lika stor hjälp av sin familj att uppleva den estniska kulturen som jag.
Jag är väldigt ledsen över att min egen generation inte är mer intresserad av sitt förflutna och kulturarv. Jag har på senaste tiden funderat mycket på vad vi, ”aktiva” utlandsester, skulle kunna göra för att ändra på detta; hur vi skulle kunna uppmuntra utlandsester i Sverige som för närvarande inte känner någon koppling till sina egna rötter. Kanske måste man styra mer resurser till rekrytering så att säga.
Men för att svara på din fråga, för dem som verkligen skulle vilja flytta till Estland, även för en kort tid, skulle jag säga ”go for it!” Kom och studera! Kom och arbeta! Det är inte svårt att hitta något intressant att göra här. Det finns till exempel mycket bra estniska språkkurser i Tartu. Man kan få Archimedes-stipendier, som är avsedda för ester som bor utomlands. Dessutom är det bra att bo här, lönerna är normala, skatterna är låga, det finns gott om arbetstillfällen, människorna är trevliga och miljön är väldigt trygg – speciellt jämfört med hur det är i Sverige nu.
Däremot vet jag själv som utlandsest att det kan vara svårt för många att lämna familj, vänner och arbeten. Om människor, särskilt de yngre, vill komma till Estland är det väldigt trevligt, men det viktigaste är att utlandsesternas kultur bevaras även utomlands, där de har sina gemensamma estniska verksamheter.
