Minnesskärvor från första tiden vid Stockholms Estniska Folkskola

Den 12 mars 1945 blev jag uppringd från Estniska Kommittén i Stockholm. Man meddelade att Svenska Utlänningskommissionen den 10 mars hade beslutat att starta Stockholms Estniska Folkskola och att jag hade utsetts till rektor för skolan från den 15 mars.

På morgonen den 15 mars – det var en torsdag – fick jag min månadslön på 200 kronor från lägerkommendanten i Sigtuna och en gratisbiljett till Stockholm och gav mig av mot en ny och okänd fas i mitt liv. Jag hade bara hunnit arbeta en månad som Sigtunalägrets förvaltare där min uppgift var att organisera lägerskolan och skolarbetet.

Framme i Stockholm skyndade jag mig genast till Estniska Kommittén där jag fick veta att Estniska Folkskolan kommer att inrymmas i lokaler i Matteusskolan, Vanadisvägen 16. Vid ett möte med dr Helge Haage från Utlänningskommissionen betonade han med eftertryck att Estniska Folkskolan är en tillfällig lösning och är tänkt för estniska elever som ännu inte har börjat i svenska skolor, dvs som ett mellansteg för en successiv övergång till svenska skolor.

Därefter skyndade jag till skolförvaltningen för ett möte med inspektör dr Bror Jonzon. Vid vårt samtal framkom att dr Jonzon före kriget hade besökt det svenska gymnasiet i Haapsalu och hade positiva minnen av gästfriheten som visats honom av skolans rektor Anton Üksti med familj. Dr Jonzon var medveten om att det i Estland fanns många folkskolor där undervisningsspråket var svenska. Han nämnde också för sina kollegor inspektörerna Stålfeldt och Steenberg hur väl man hade behandlat den svenska minoriteten i Estland. Till min stora glädje visade det sig att stadens skolförvaltning förutom lokalerna också hade möjlighet att tillförsäkra de estniska eleverna samma fördelar som svenska elever (gratis läroböcker, studiematerial, skolmat, spårvagnsbiljetter, skolhälsovård mm).

Samma kväll mellan klockan fyra och åtta pågick inskrivningen av elever i Estniska Kommittén. Jag träffade Olev Olesk som hade blivit utsedd till lärare. Han hade varit min elev vid Tartu Pedagogikums Gymnasieskola. När klockan hade passerat åtta och inga fler föräldrar dök upp tog jag min koffert – allt jag ägde och hade fanns i denna enda koffert förutom kläderna jag hade på mig – och gav mig iväg till min tillfälliga inkvartering.

19 mars var datumet den dagen då skolan startade

Första dagen kom 33 elever som delades upp på årskurserna 1-7. Efter min inledande hälsning ställde föräldrarna en hel rad med frågor. Alla hade de hamnat i en storstad i en för dem mycket ovan miljö. Matteusskolan låg i norra delen av Stockholm, nästan vid stadens gräns. Större delen av vårt folk bodde emellertid i de västra och södra stadsdelarna där det fanns mer bostäder tillgängliga. Spårvagns- och bussförbindelserna i Stockholm vid den tiden var krångliga. För att komma till skolan var eleverna tvungna att byta färdmedel 2-3 gånger. Föräldrarna var mycket oroliga för såväl transporterna som för barnens möjligheter att fortsätta skolgången i svenska skolor efter avslutad folkskola.

Vi satte igång med undervisningen. Olev Olesk tog svenskan, gymnastiken och slöjden. Efter en vecka kom ytterligare en lärare, fröken Juta Baugus. Nästan varje dag tillkom flera elever. Vi tog emot alla med glädje.

Efter några dagar fick jag order om att infinna mig hos dr Haage på Utlänningskommissionen. Dr Haage tog emot mig mycket upprörd. Jag hade tagit emot två elever som redan hade gått i svensk skola! Han krävde kategoriskt att dessa skulle skickas tillbaka till den svenska skolan. Jag vägrade att göra det och förklarade att båda visserligen hade gått en kortare tid i svensk skola eftersom den estniska skolan ännu inte fanns, men de kunde inte tillgodogöra sig den svenska skolan eftersom deras kunskaper i svenska språket var bristfälliga. Dr Haage lyssnade inte på mina argument och krävde i ännu kraftfullare ton att pojkarna skulle skickas tillbaka till den svenska skolan. Jag höll fast vid min ståndpunkt och tillade att i så fall får detta ombesörjas av Utlänningskommissionen om de har rätt till det. Men Utlänningskommissionen hade inte den rätten och pojkarna Ivar Aulik och Kaljo Nõu kunde lugnt fortsätta att gå i den estniska skolan.

En morgon fick jag ett brev från Utlänningskommissionen där man meddelade att sju nya elever skulle komma till skolan redan nästa morgon. Alla barnen hade lettiska namn. Jag skyndade mig till Utlänningskommissionen för att rätta till misstaget. Jag förklarade för tjänstemannen att jag leder en e s t n i s k skola. Tjänstemannen svarade irriterat: men ni är ju b a l t e r allihop. Det visade sig att man i Kommissionen var av uppfattningen att de estniska och lettiska språken liknar varandra på samma sätt som de skandinaviska språken. De estniska och lettiska flyktinglägren stod upptagna i Kommissionens förteckningar över baltiska läger. Det hela slutade med att de lettiska barnen inte började i den estniska skolan.

Redan från första dagen var det uppenbart att elevernas iver att få studera var mycket stor. Bara en del av dem hade en kortare tid gått i lägerskola medan de andra inte hade varit med om en enda lektion under hela vintern, men alla smälte ganska snabbt ihop till en skolgemenskap med mycket stark sammanhållning. Våra elevers uppförande och sätt att förhålla sig mot andra var föredömliga. Matteusskolan var en stor skola där det fanns gott om aggressiva elever. Jag minns inte något enda tillfälle av slagsmål mellan estniska och svenska pojkar på skolgården. Samexistensen mellan estniska och svenska skolan präglades av stor vänskaplighet och de svenska lärarna med överlärare Hugo Lindell i spetsen visade oss värme och hjälpsamhet på alla sätt. Han besökte också våra lektioner och var mycket förtjust över fliten i skolarbetet. Vi fick också beröm av skoltandläkaren som kontrollerade våra elevers tänder. Så hela och starka tänder, med två-tre undantag, hade hon inte sett i barnens munnar på länge.

Nya elever anlände nästan varje dag. Å andra sidan fanns det också barn som lämnade skolan i samband med flytt till andra orter. När flyktinglägren upplöstes kom många till Stockholm i första vändan – det var ganska lätt att få lägenhet här på den tiden, särskilt sedan de norska och danska flyktingarna hade åkt tillbaka till sina länder, men det var svårare att hitta lämpliga arbeten.

I Estniska Kommitténs Skolutskott bestämde vi oss för att uppvakta Utbildningsdepartementet och Skolöverstyrelsen med en anhållan om att Estniska Folkskolan och andra estniska skolor får fortsätta sin verksamhet inom det allmänna skolsystemets ramar. Den 24 april 1945 träffade jag och Estniska Kommitténs ordförande Rudolf Penno utbildningsminister professor Georg Andrén. Vår skriftliga anhållan finns återgiven i samlingsverket ”Det ihärdiga folket” (1952). Minister Andrén var visserligen mycket vänlig och talför och visade ett livligt intresse för flyktingarnas väl och ve, men beträffande vår anhållan var han mycket återhållsam. Han lovade att inhämta underställda myndigheters och Utlänningskommissionens synpunkter och sedan själv ta ställning. Samma dag tog vi med en kopia på anhållan till generaldirektör O S Holmdahl vid Skolöverstyrelsen. Han läste genast igenom anhållan men förhöll sig mycket kallsinnig och ville inte alls diskutera den. Vi anade att Skolöverstyrelsens märkbara kallsinnighet och fullständiga likgiltighet inte bådade gott.

Ett intresse för eleverna vid Estniska Folkskolan i Stockholm började visa sig från flera håll. En dag vid skoldagens slut sökte en herre upp mig. ”Jag heter Idla.” När jag hörde namnet visste jag naturligtvis genast vem jag hade att göra med. Redan i januari hade flickgymnastikgrupper påbörjat verksamhet under Ernst Idlas ledning. Nu var han intresserad också av estniska skolans flickor till sina gymnastikgrupper. Varför inte! När jag dagen därpå berättade om detta för våra flickor var nästan alla intresserade. Strax därefter söktes jag upp av fru Hella Määr och fru Virge Hint som bjöd in Estniska Folkskolans flickor från klass 1 och uppåt till den estniska flickscoutrörelsen i Sverige och den i Stockholm startade Tuulemaa-kåren. Pojkarna hade redan anslutit sig till scouterna. Bra att nu flickorna kunde gå med i flickscouterna. Så inleddes rekrytering av elever i Stockholms Estniska Folkskola till den organiserade estniska ungdomsrörelsen.

För de svenska elevernas vidkommande började det efterlängtade sommarlovet närma sig men de estniska eleverna var tvungna att gå i skolan hela sommaren för att hinna med kurserna för hela skolåret åtminstone någorlunda. Vi kunde dock inte vara kvar i Matteusskolan under sommarlovet. Den 9 juni fick vi flytta till Klara skola på hörnet av Vattugatan och Klara Västra Kyrkogatan i närheten av centralstationen.

För att också våra elever skulle få njuta åtminstone något av den vackra sommaren åkte vi ut till sjön Flaten en dag i veckan, där barnen kunde bada, gymnastisera, leka och springa i naturen. Det blev en välbehövlig omväxling för alla, även lärarna. En dag i veckan var ändå inte tillräckligt – skolan arbetade ju vid den tiden sex dagar i veckan – och efter önskemål i kollegiet vände jag mig till inspektör Haage med förfrågan om tillstånd till en veckas uppehåll i studierna så att elever och lärare kunde få möjlighet till återhämtning mitt i sommaren. Inspektör Haage svarade varken ja eller nej. Men i hans ansikte tyckte jag mig ändå kunna avläsa att det går bra om ni så gärna vill. Och därför till barnens stora glädje beslöt vi oss för att avbryta skolarbetet under en vecka efter midsommar.

När vi hade återkommit till Stockholm och satt igång med skolarbetet igen kom ett brev från utbildningsdepartementet med besked om att alla lägerskolor och skolor verksamma utanför lägren – även Estniska Folkskolan i Stockholm – kommer att stängas den 15 augusti och man krävde att kurserna för läsåret skulle vara avklarade till dess.

Den 3 juli 1945 publicerade Dagens Nyheter en ledare med rubriken Flyktingsfrågor.

DN 3/7 1945 Flyktingsfrågor. ”De balter som vidhåller sin föresats att tills vidare stanna här – även sedan regeringen understrukit att Sverige är intresserat av att de reser hem – måste finna sig i att bl a undervisningen för barnen så ordnas på folkskolestadiet att anpassningen till svenska förhållanden påskyndas. Dvs någon undervisning på baltiskt språk förekommer inte annat än vid skolan i Sigtuna. Känner sig exempelvis balter tillhörande den fåtaliga intellektuella kategorin otillfredsställda med denna tendens, så får de väl söka sig till något annat land.”

Vi fortsatte skolarbetet i de av julisolen upphettade klassrummen där vi svettades ymnigt, trots fördragna gardiner. I slutet av juli kom ett brev även från Utlänningskommissionen om att skolan stängs och lärarna entledigas den 15 augusti 1945. Vi stod inför det oundvikliga, något som inte längre gick att ändra. Vi satte igång med förberedelser för att avsluta skolarbetet. Vid denna tid hade antalet elever ökat till 96.

Den 15 augusti anordnade vi en högtidlig skolavslutning

där den kyrkliga delen förrättades av prosten Täheväli. I mitt tal lyckönskade jag först och främst avgångseleverna i klass 7 som nu lämnade skolan för gott. Jag önskade dem lycka till i framtiden i svenska skolor. Till de övriga eleverna sa jag att vi nu tar skollov under två veckor och därefter börjar skolan igen den 30 augusti. Plats och klockslag är ännu inte kända men jag hoppas verkligen att estniska skolan kommer att fortsätta sin verksamhet också under nästa läsår. Ungefär så uttryckte jag mig. Problemet handlade inte bara om skollokaler utan också om lärarnas löner. Inombords hoppades jag på hjälp från såväl stadens skolförvaltning som från Estniska Kommitténs Hjälpkommitté. Jag tänkte att den som vill vinna måste också ta risker. I Estniska Kommittén påbörjade vi inskrivningen av nya elever.

När inspektör dr Jonzon kom tillbaka från semestern sökte jag upp honom. Jag upplyste honom om läget för Estniska Folkskolan varpå han genast tog kontakt med behöriga tjänstemän och efter några minuter visade det sig att det i Jakobs skola, Brunnsgatan 11 fanns möjlighet att erhålla nödvändiga lokaler. Jag gav mig genast av för att träffa Kaleb Andersson, överläraren vid Jakobs skola. Mötet ägde rum i hans hem. Jag tog också med mig läraren Olev Olesk. Vår överraskning var stor när det visade sig att vi hade att göra med en person som hade arbetat som lärare i Estland under fyra år. Sommaren 1920 hade en annons publicerats i svenska tidningar om att man sökte lärare till Birkas (Pürksi) folkhögskola. Han sökte tjänsten och blev utsedd till lärare där. Tjänstgöringen varade till 1924. Även om skolan var svenskspråkig och låg i ett svenskspråkigt område lärde han sig också estniska och rörde sig mycket i Estland. Ur sitt bibliotek tog han fram flera estniskspråkiga verk och visade också prov på sina kunskaper i estniska. För Kaleb Andersson framstod det som en självklarhet att tillmötesgå den estniska skolans önskemål och behov så mycket som det låg i hans förmåga. Han lovade att genast sätta saker och ting i rörelse och tillade: Jag såg hur ni sörjde för bevarandet av estlandssvenskarnas språk och gamla kultur. Nu är det vår plikt att hjälpa er. Jag har sällan känt mig så upprymd som den gången då jag lämnade överlärare Kaleb Anderssons hem.

Dr Jonzon meddelade ganska snart att för att kunna fatta beslut behöver stadens skolförvaltning en skriftlig anhållan från Estniska Kommittén. Den 22 augusti gick jag därför med anhållan till borgarrådet Oscar Larsson i vilken vi anhöll om möjlighet för Stockholms Estniska Folkskola att fortsätta skolarbetet med 158 elever senast den 30 augusti. Vi ansökte om bidrag för sex klassrum, gymnastiksal och skolmatsal. Vi bad också om gratis skolmat, skolkort för resor och läromedel. Borgarrådet Larsson noterade att överläraren vid Matteusskolan och inspektör Stålfeldt hade lämnat goda vitsord om estniska skolan. Efter några dagar fick jag svar från stadens skolförvaltning om att vår anhållan har bifallits.

Beskedet om att Stockholms Estniska Folkskola skulle fortsätta sin verksamhet spred sig också till andra centra där det fanns ivriga skolmänniskor som nu tog kontakt med Estniska Kommittén och mig. På så vis började tankar om estniska skolor ta form även i Alingsås, Borås, Ulricehamn, Göteborg och Helsingborg.

På morgonen den 30 augusti samlades närmare 200 estniska barn och ungdomar och många föräldrar på skolgården till Jakobs skola. Alla var mycket glada och lyckliga över att estniska skolan kunde fortsätta sin verksamhet och dessutom på en central plats i Stockholm dit det var lätt att ta sig. Det råkade regna vilket dock inte alls påverkade humöret negativt.

Lokaler, gratis mat, resor, läroböcker o likn hade nu ordnats. Lärarnas löner hade dock inte ordnats – vem står för dessa? Vi satte ändå igång skolarbetet. Lärarkollegiet hade utökats med Leini Mälk, Linda Nerep, Marie Susi och Udo Juuno. 

Den 3 september ägde skolans högtidliga öppningsceremoni rum

Man kan säga att det var Stockholms Estniska Folkskolas första högtidliga sammankomst. Efter andakten som förrättades av prosten Aleksander Täheväli där han bad för alla estniska ungdomar i hela världen, även i hemlandet och för de som plågades i fånglägren i Ryssland, höll jag tal. Därefter framförde sångsolisten och sopranen Helmi Betlem tre sånger till pianoackompanjemang av Harri Kiisk. Sammankomsten avslutades med den mäktigt klingande gemensamma sången Låt oss pryda våra estniska boningar.

På så vis hade vi genom Stockholms skolförvaltnings osedvanliga tillmötesgående, överlärare Kaleb Anderssons energiska och oförtröttliga hjälp och med stöd av Estniska Kommitténs Hjälpkommission fått igång Estniska Folkskolan i Stockholm och lite senare också kompletteringsskolor i Helsingborg, Göteborg, Alingsås och Ulricehamn. Vi hade energi och en stark vilja, men vi hade också tur och prisade vår lyckliga stjärna. Hade inte inspektör Bror Jonzon och överlärare Kaleb Andersson funnits så är jag inte säker på att vi idag hade kunnat fira Stockholms Estniska Folkskolas jubileum.

Se bildgalleriet!

1 of 11