Marie Under: Har jag någonsin diktat något annat än mig själv?

En av Estlands mest produktiva kvinnliga poeter

Marie Under (27.03.1883–25.09.1980) är en av de mest produktiva och internationellt kända estniska kvinnliga poeterna vars dikter har översatts till minst 26 språk och som flera gånger blev föreslagen till Nobelpriset i litteratur. Hennes mest produktiva kreativa period var 1904–1944 i Estland, där tolv diktsamlingar publicerades under denna period. Dessutom översatte hon verk av internationellt kända författare (Henrik Ibsen, Maurice Maeterlinck, Michail Lermontov, Anna Achmatova med flera) till estniska. Under hade sällsynta kunskaper i främmande språk – hon översatte från 16 olika språk.

Som flykting i Sverige undan den sovjetiska regimen

Marie Under var en stark och uttalad motståndare till den sovjetiska regimen och ockupationen av Estland. För att undkomma Sovjetunionens röda terror och det troliga förtrycket och deportationen till Sibirien flydde hon, 61 år gammal, vid slutet av andra världskriget 1944 till Sverige och bodde fram till sin död i Stockholm. Under sin tid i Sverige publicerade hon ett par samlingar av utvalda dikter och två nya diktsamlingar och översatte ett antal andra författare, både poesi och prosa, till estniska. Samtidigt publicerades samlingar av hennes utvalda dikter på tyska, franska, svenska, engelska, italienska och andra språk.

Charmen och smärtan i att vara människa

Unders poesi är uttrycksfull och återspeglar de förändringar och den utveckling som ägde rum i henne under hennes långa liv, när hon gick från att vara en välkänd och respekterad person i Estland till att bli en flykting vars existens erkändes och stöddes av Svenska Akademien, men som fortfarande var okänd för den bredare litterära publiken i Sverige. Hennes poesi speglar hennes egen resa genom livet – från en ung och känslosam kvinna som gav efter för tillfälliga impulser och lät sig styras av känslor, mognade hon långsamt och genom livets svårigheter till en filosofisk, eftertänksam och analytisk humanist som i sina dikter speglar den tidlösa smärtan och charmen i att leva och vara människa. Marie Under gav nästan inga intervjuer under sitt liv och hon tyckte inte heller om stora offentliga sammankomster. Hon försökte alltid (om än utan framgång) undvika dem eftersom de gav henne ångest och stress.

Utmanare av sociala normer och tabun

Under har lämnat efter sig en mängd brevväxlingar med olika litterära personer, vänner och familj, vilket ger en bild av en kvinna med en rik själ, en enorm läslust, en bred horisont och intellektuella intressen. Hon utmanade samhällets tabun och normer även när alla andra, inklusive hennes föräldrar och vänner, ifrågasatte hennes beslut. I ett samhälle och i en tid då skilsmässa fortfarande var en skam, vågade Under 1916 inleda en skilsmässa från sin första man, Karl Hacker, som hon hade gift sig med 1902 vid 18 års ålder, men äktenskapet visade sig vara olyckligt på grund av åsiktsskillnader och mental ojämlikhet. Sju år senare lyckades Under slutligen, till ett högt psykiskt pris som senare gav henne livslånga hälsoproblem, få till stånd en lyckad skilsmässa och hon gifte sig med Artur Adson 1924.

Pagen och prinsessan

Adson var hennes hängivna äkta man, hennes assistent, administratör, beskyddare och stödjare, hennes inspiratör till att skriva poesi, redaktör och den kritiker som Under alltid visade sina verk för först, fram till 1977, då Artur Adson dog vid 87 års ålder, bredvid sin älskade Marike, med orden ”Jag älskar …”, utan att ha haft möjlighet att säga det sista ordet. Efter att han träffade Under och under äktenskapet var Adson känd som Maries page. Det var så Marie kallade sin make i sin dagbok, medan Adson hela sitt liv kärleksfullt kallade Marie för prinsessa och behandlade sin hustru som en prinsessa. Utan Adson är det troligt att en del av Unders poesi skulle ha förblivit antingen oskriven eller opublicerad.

En mästerlig ordkonstnär

Marie Under var en mästerlig ordkonstnär som kunde leka med poesins olika former och språk på en nivå som få poeter kan mäta sig med. Detta har visat sig vara både en välsignelse och en olycka, eftersom Marie Unders poesi är svår att översätta och inte alla översättare som har försökt klarar av det.

För att lära känna Marie Under måste man läsa hennes verk. Hon har trots allt sagt: ”Har jag någonsin diktat något annat än mig själv? I livet har jag lärt mig att vara tyst – i självförsvar.”

Den här texten är baserad på uppgifter i Sirje Kiins bok “Marie Under. Elu, luuletaja indentiteet ja teoste vastuvõtt” (Tänapäev, 2009)