Den 9:e december ägde en minneskväll för Harri Kiisk rum i Estniska Huset i Stockholm. Under kvällens lopp framträdde bilden av Harri Kiisk som den färgstarke och mångsidige sverigeest han var. Harri Kiisk var körledare, samhälls- och kulturkritiker, redaktör, lärare, politiker, bok-, not- och skivsamlare och en inspiratör i sällskapslivet av stora mått. Som debattör vid festmåltiden och med sin humor skapade han kontakt mellan människor, som Arvo Mägi beskriver det i boken ”Harri Kiisk – förmedlare av estnisk kultur i Sverige”.
Minneskvällen inleddes av Jaan Seim, ordförande i Estniska Kultursamfundet i Sverige. Under kvällen delade president Toomas Hendrik Ilves, konstnärlige ledaren för Estonia-teatern Arne Mikk, guddottern Aino Lepik von Wirén och döttrarna Irene och Maria Kiisk med sig av sina minnen av Harri Kiisk. Videohälsningar framfördes av författaren och skådespelaren Martin Luuk och dirigenten Tõnu Kaljuste. Talen varvades med musik av Heino Eller och Harri Kiisk och videoklipp från Estniska Televisionens arkiv. Kvällen avslutades med munter allsång, precis som Harri Kiisk hade önskat, enligt dottern Irene, som hade sammanställt sångblad för ändamålet.
Harri Kiisk föddes den 13 december 1922 i Rakvere som son till Roman och Marta Kiisk. Han gick i folkskola i Rakvere och därefter i Engelska colleget i Tallinn. Kiisk lärde sig spela piano och musikteori för Gregor Heuer och studerade senare vid Tallinns Konservatorium för Tuudur Vettik, August Topman och Heino Eller. För att undgå mobilisering in i ockupationsmaktens armé flydde Kiisk till Finland där han fortsatte studera i Helsingfors. Tiden i Finland blev dock kort. På nyårsnatten mellan 1943 och 1944 anlände Kiisk till Norrtälje i Sverige i sällskap med flera jämnåriga yngre personer såsom Jaan Pennar, Friedrich Luksep, Ingo Laas, Ilmar Martens, Eugen Raudsepp, Ilmar Mikiver m fl. I likhet med många andra flyktingar levde Kiisk i början i flyktingläger i Vikingshill. Hösten 1944 hjälpte han till i Estniska Kommittén med att ta fram sjökort och bensinkuponger till estniska sjöfarare. När Kiisk 1951 blev rekryterad till redaktör för Teataja var han redan en välkänd profil i det estniska samhälls- och kulturlivet. Senare blev han chefredaktör för Teataja och ända fram till sin död läste han manuskript, korrektur och planerade för Teatajas framtid.
President Toomas Hendrik Ilves mindes hur han vid sina besök i Stockholm alltid tittade in på Teatajas redaktion där Harri Kiisk och Kalju Lepik satt. Tidningen Teataja under Harri Kiisks tid som redaktör blev den ledande estniska publikationen inom områden som kultur och politik. Harri Kiisk såg till att alla händelser av kulturellt värde blev omnämnda i Teataja, även om det kunde ske med viss fördröjning. Så utvecklades Teataja till en utgåva med intellektuell framtoning och till krönikör för sin tid. Harri Kiisks drivkraft i arbetet var hans vilja att återge sanningen, framhöll T H Ilves.
Arne Mikk berättade om sitt första möte med Harri Kiisk som ägde rum i Finland 1967 där Estonia-teatern gav sin första föreställning efter kriget. Mikk och Kiisk presenterades för varandra av Neeme Järvi och under de kommande åren kunde föreställningar som Rosenkavaljeren, Attila, Luisa Miller och Den lille sotarpojken sättas upp tack vare hjälp från Harri som hade skaffat fram klaverutdrag och annat material. Här började en livslång vänskap och brevväxling mellan Mikk och Kiisk.
Till Harri Kiisks önskemål om material från hemlandet hörde kopior på verk av Artur Kapp som endast fanns tillgängliga i handskrift. För Harri Kiisk framstod Artur Kapp som den store giganten bland estniska tonsättare. Så tidigt som den 2 mars 1943 skrev Harri Kiisk i Postimees att ”det finns inte många människor som förhåller sig till konsten med sådant allvar som Artur Kapp och det är få som på samma sätt som Artur Kapp har sagt att ”konst är tro””. Arne Mikk mindes hur Harri Kiisk 1996 i Karlskyrkan i Tallinn dirigerade Artur Kapps körsång ”Jag tackar dig tusenfalt, Herre” och hur Harri efter att ha hört ett framförande av oratoriet Job i Tallinn 1997 under ledning av Neeme Järvi, sa att ”detta verk hade jag kommit för att lyssna på även om jag suttit i rullstol”. Nästa dag tillbringade Mikk och Kiisk i Artur Kapps och Mart Saars hemtrakter i Suure-Jaani och Hüpassaare. ”Det var mycket rörande att se Harri under ett kort ögonblick stryka över tangenterna på orgeln som Artur Kapp en gång i tiden hade spelat på och senare höra honom spela ett preludium på pianot i Mart Saars hemmuseum. Harri tog det bästa från det förflutna och knöt ihop med samtiden”, sa Arne Mikk. Slutligen framlade Arne Mikk förslag om att bilda en fond i Harri Kiisks namn för estniska musiker och kritiker för att därigenom levandehålla Harris livsverk.
”Förutom musik var han mycket intresserad av litteratur och politik”, sa Aino Lepik von Wirén och berättade om sin gudfar, sin far Kalju Lepiks bästa vän och sin musik-, historie-, estnisk- och litteraturlärare i Estniska Folkskolan. En sång som ”Ra-ri-ra, jag går i vall” klingar fortfarande i minnet. Aino mindes kvällarna på café Ogo på Kungsgatan, hur man därifrån fortsatte till Teatajas redaktion på Arsenalsgatan och sedan sent på kvällen åkte hem med tunnelbanan. Litteratur- och musikkvällar förekom ofta. Kalju läste poesi och Harri musicerade på pianot. Inga kulturevenemang utan Harri. På julaftonen spelade Harri orgel. Han skrev mycket om musik men också om politik och motståndet mot sovjetmakten. Harri Kiisk var en principfast person. Han besökte inte Estland under tiden av den sovjetiska ockupationen. Samtidigt kritiserade han inte andra som åkte till Estland. När han åkte till Estland 1992 för första gången hade han med sig tillbaka en stor resväska full med böcker från ett antikvariat i Viljandi. Det blev till en vana. Sista gången de träffades vid ett besök hos Harri på sjukhuset hade han boken ”Sanning och rätt” på nattduksbordet.
Harri gifte sig i mars 1953 med Ira Laiuste. I äktenskapet föddes döttrarna Maria och Irene.
Dottern Irene framhöll känslan av trygghet som pappa och anknytningen till Estniska Huset i Stockholm skapade. Här tillbringade Irene ofta sin tid tillsammans med pappa. Under pandemin då hela världen kändes kaotisk och sluten kände Irene tryggheten i Estniska Huset. ”Den goda estniska atmosfären som jag minns från barndomen fanns kvar här.” Irene berättade att pappa också var duktig på att laga mat. ”Vi har fortsatt att göra hans legendariska leverpastej med rikligt med smör, grädde och konjak. Och naturligtvis bakar vi också pappas rågbröd. Ofta när jag sitter i pianobaren på Tallink-båten längtar jag efter pappa. Här hade han tyckt om att vara.”
”Pappa var en mycket god samtalspartner”, berättade dottern Maria. ”Vi togs med överallt och vi fick ge uttryck för våra åsikter. Efter en operaföreställning kunde vi samtala i timmar. Pappa hade väldigt bra minne. Han var som en levande uppslagsbok!” sa Maria. Harri Kiisk arbetade flera år som pianist och repetitör vid Svenska Kungliga Operan och som lärare vid Operahögskolan.
Bland minnena trädde också Harri Kiisks verksamhet som körledare fram. Redan 1944 bildade han KFUM:s estniska manskör och året därpå inleddes ett tätt samarbete med Eduard Tubin. Vid Lingiaden på Stockholms stadion 1949 dirigerade Kiisk körerna som sjöng till dans av Idla-flickorna. Han var dirigent vid åtta estniska sångfestivaler och ledde flera körer varav Stockholms Estniska Damkör till sin död. Han har gett ut en svenskspråkig översikt över estnisk körmusik och en biografi om Eduard Tubin.
Efter den återvunna självständigheten har estniska staten hedrat Harri Kiisk. För sina förtjänster för Estland och det estniska folket tilldelades Harri Kiisk Vita Stjärnans orden klass IV av president Lennart Meri.
Ett stort tack till Maria, Irene och Estniska Kultursamfundet i Sverige för en storartad och bildande minneskväll!
