Läsåret 1946/47 flyttade Estniska Folkskolan in i lokaler i Katarina Södra folkskola, Sofiagatan 4. Knappt hade man hunnit vänja sig vid de nya lokalerna förrän det den 12 november 1946 blev nödvändigt att flytta igen eftersom stadsförvaltningen behövde klassrummen som tillfälliga bostäder för byggnadsarbetare.
Stockholms skolförvaltning tillhandahöll nu nya lokaler i Eriksdalsskolan, Ringvägen 56. Estniska Folkskolan var tvungen att flytta mitt i en period då skolarbetet var som intensivast. Men förflyttningen till den nya platsen medförde glädje och gav förnyad arbetsenergi eftersom skolan låg i Stockholms och hela Sveriges vid den tiden modernaste skolhus. Där kunde vi vara kvar till den 8 juni 1949. Då behövde Eriksdalsskolan själv dessa lokaler. Från läsåret 1949/50 verkade Estniska Folkskolan i lokaler i Nya Elementarskolan, Slöjdgatan 4.
För att säkra skolans ekonomi vände sig Estniska Kommitténs Skolutskott 1949 till kungen och bad om bidrag med 15 000 kronor för undervisning i det svenska språket. I mars 1950 meddelades att ansökan till kungen hade avslagits av Skolöverstyrelsen och att Skolöverstyrelsen överväger att stegvis stänga Stockholms Estniska Folkskola. Fr o m läsåret 1950/51 skulle två klasser per år stängas. Som skäl angavs bristen på skollokaler i Stockholm.
I skolförvaltningen hamnade vi hos samma inspektör som hade genomfört stängningen av Göteborgs Estniska Folkskola. Inspektören ville inte lyssna på våra förklaringar – stängningsbeslutet var fattat. Vad har man annars fattade beslut till? I den till synes hopplösa situationen lyssnade direktör Ekman på oss och hjälpte ekonomidirektören Göransson att lösa klassrumsfrågan.
Den nya stadsplanen i Stockholm medförde att Nya Elementarskolan skulle rivas och från den 24 augusti 1953 fortsatte skolan sin verksamhet i Jakobs skolas lokaler, Brunnsgatan 11. Den stegvisa stängningen av skolan blev inte genomförd. Skolan vann Stockholms skolförvaltnings och Skolöverstyrelsens erkännande.
När nu nivån på skolans undervisning hade vunnit officiellt erkännande var det dags för nästa uppgift, nämligen att säkerställa skolans ekonomi och lärarnas löner. Estniska Kommitténs stöd till skolan minskade p g a bristande ekonomiska medel.
Att föräldrarna och Vänföreningen på egen hand och under en längre tid skulle ha kunnat bära kostnaderna för lärarlöner och andra utgifter var inte att tänka på. Det hade blivit alltför tungt.
1952 ansökte Estniska Kommittén och Estniska Nationalrådet om stöd från Utbildningsdepartementet till Stockholms Estniska Folkskola, estniska kompletteringsskolor, Estniska Vetenskapliga Institutet och för utövande av estnisk kultur generellt.
Hösten 1953 anhöll Estniska Kommitténs Skolutskott och företrädare för Stockholms Estniska Folkskola om företräde hos utbildningsminister Ivar Persson för att få möjlighet att direkt för den högste ledaren för landets utbildningsväsende klargöra den egna skolans situation. Med vid besöket hos utbildningsministern var Estniska Kommitténs ordförande prof Harald Perlitz, skolutskottets chef Heinrich Mark, ordförande för Estniska Folkskolans Vänförening Juhan Marand, ordförande för skolans styrelse Edmund Pratka, föräldern William Muld och rektor Udo Juuno. Vid slutet av besöket bjöd man in ministern på besök till Estniska Folkskolan. Minister Persson tog emot inbjudan med intresse.
Den 27 oktober 1953 kunde besöket genomföras. Minister Persson anlände till skolan vid skoldagens början tillsammans med byråchef Birger Öhman och meddelade att han bara kunde stanna en kort stund. Besöket inleddes i de lägsta klasserna och under loppet av två lektioner hade man gått igenom alla klasser och haft möjlighet att följa lärarens och elevernas arbete. Under tiden hade föräldrar dukat upp ett kaffebord med vit duk, ljus och blommor. För ministern var detta en angenäm överraskning och han satte sig villigt vid kaffebordet för att diskutera sina intryck från besöket. Vid avskedet sa minister Persson att han hade fått ett mycket gott intryck av undervisningen och att han nu vet på vems vägnar han talar för vid regeringssammanträdet. Den korta visiten varade över tre timmar och visade sig bära god frukt.
Så fick Stockholms Estniska Folkskola ett anmärkningsvärt erkännande från Sveriges Riksdag. Trots den negativa hållningen i Skolöverstyrelsen beslöt Riksdagen den 5 maj 1954 att tilldela Stockholms Estniska Folkskola 60 000 kronor till lärarlöner, till att börja med för läsåret 1954/55.
Det första försöket att bygga ut Stockholms Estniska Folkskola till att omfatta högstadium och klass 7 gjordes 1963 i samband med en promemoria till utbildningsminister R Edenman i vilken man förklarade behovet i detalj. Utbildningsministerns svar var negativt med hänvisning till att elevantalet var för lågt. Samtidigt var elevantalet i klass 1 så pass stort att man delade upp barnen i parallellklasser såväl 1963 som 1964. På initiativ av föräldrarna fann man tillsammans med Stockholms Skolförvaltning en lösning som innebar att avgångseleverna i klass 6 kunde fortsätta tillsammans som en enhet i klass 7 i Katarina Real.
Förändringar i skoldistrikten i centrala staden gjorde sig åter påminda 1971. I Jakobs skola minskade elevantalet i samband med att man rev bostadshus i centrala Stockholm. Istället byggdes hus för affärer och kontor. Man beslöt att avveckla Jakobs skola. Föräldrarna mobiliserade då all sin kraft för att Jakobs skola skulle få vara kvar. Stockholms skolförvaltning gav med sig och beslöt att behålla skolan. Så kunde även estniska folkskolan stanna i Jakobs skola.
I samband med sökandet efter nya skollokaler fick man återigen uppleva tråkigheter och förbittring. En yngre tjänsteman vid Skolförvaltningens ekonomiavdelning undrade förvånat varför vi fortfarande behövde en estnisk skola då vi redan hade bott i Sverige i mer än 25 år. Därefter erbjöd man lokaler i skolor i förstäder söder om stan, även Kristinebergs skola kom på tal. Skolans styrelseordförande Erik Saare och skolförvaltningens revisor Endel Krepp höll dock fast vid att skolan måste ligga i centrum för att vara lättåtkomlig för elever från alla håll. Estniska Folkskolan erhöll slutligen nya skollokaler bredvid Storkyrkoskolan i Gamla stan i Stockholm med egen ingång på Svartmangatan 20-22 i kvarteret Juno. Tidigare hade Kraftska privatskolan legat här men den lades nu ner efter 163 år.
Då skolan för 20 år sedan flyttade in i Jakobs skola rymdes alla saker i handbagaget medan det för transport den här gången behövdes sju lastbilar. Skolarbetet i de nya lokalerna började klockan 10 den 21 augusti 1973. Den dagen var av historisk betydelse för Stockholms Estniska Folkskola och innebar en vändpunkt och utveckling mot bättre tider. Skolans läge i Storstockholm var centralt och lättåtkomligt eftersom Gamla stans T-banestation är en knutpunkt för flera tunnelbanelinjer.
Vid skolstarten hölls den högtidliga sammankomsten i den historiska aulan med sitt välvda tak där Svartbrödraklostret varit inrymt under medeltiden. Esterna hälsades välkomna också av Storkyrkoskolans rektor Knut Lagerstedt. Ärkebiskop Konrad Veem höll tal och läste en bön och betonade betydelsen av att bevara skolan och modersmålet. Han önskade lycka till och bad om välsignelse för skolan på den nya adressen. Sammankomsten avslutades med Estlands nationalsång Mitt fosterland, min lycka och glädje.
Se bildgalleriet!
