Var och när föddes du?
Jag föddes i Stockholm 1989. Några år senare, när Estlands självständighet återupprättades, flyttade vi till Tallinn. Så jag har bara bott i Sverige i tre år innan jag flyttade tillbaka hit för tre veckor sedan. Självklart har jag varit i Sverige på besök under mellantiden. Det är roligt att vara tillbaka.
Hade du en lycklig barndom?
Nog var den lycklig. Estland blev fritt igen. Även om jag ännu var ung på 90-talet, levde jag trots allt mitt i alla dessa händelser. Jag minns när de ryska trupperna lämnade Estland 1994, när Estland ansökte om medlemskap i Europeiska Unionen och NATO, hur människor kom samman och byggde ett nytt Estland.
Även om jag mest växte upp i Estland hade jag kommit till Estland utifrån, och faktiskt har jag växt upp i flera olika miljöer. Förutom Sverige och Estland har jag bott i Portugal i tre år, ett år i Bryssel, fyra år i London, ett år i Tapa med det estniska luftvärnet, lite i New York och Boston, lite här och där. Överallt var jag på besök ett tag. Speciellt när jag gick i skolan var det jobbigt att andra hade sina kompisar från gamla tider, men jag hade alltid nya och de var någonstans långt borta. Charmen och smärtan med att flytta är att du upplever nya saker hela tiden, men dina vänner är utspridda. Överlag har det varit väldigt trevligt.
Känner du att du är en global est?
Nej, jag känner att jag bara är est. Jag har aldrig delat in oss i inhemska och utländska ester eller globala ester. Ester har alltid rest eller hamnat någonstans långt borta på grund av historiska händelser. Platsen är inte viktig, utan sinnet. Det spelar ingen roll om du sysslar med estniska angelägenheter i Sverige, Kanada, Australien eller på månen. Helt nyligen åkte en halvest med amerikansk bakgrund ut i rymden.
Var gick du i skolan?
Innan jag flyttade från Sverige hann jag gå på Estniska Förskolan i Stockholm. I Estland behövde jag göra olika tester för att få en plats i skolan. Jag kom in på Tallinns Gamla Stads Bildningskollegium, där min farfar Ivar också gick på 30-talet. Denna skola skadades svårt under den sovjetiska ockupationen. På helgerna hjälpte vi till att städa och bygga skolbyggnaden tillsammans, samt anordnade konstauktioner för att få pengar till bygget. Jag gick i den skolan fram till 2003, då vi flyttade till Portugal, där jag gick i en engelsk skola. 2006 kom vi tillbaka till Estland och jag gick på ett gymnasium i Tallinns gamla stad. Sedan studerade jag på Tartu universitet och blev medlem i Akademiska Sällskapet EÜS.
Det var galet roligt i Tartu, till och med för roligt i EÜS. Efter ett år kom jag in på Essex University och läste engelsk juridik och politik och flyttade dit. Min familj råkade vara i London vid den tiden. Mamma hade blivit ambassadör och så kunde vi vara tillsammans i Storbritannien. Jag studerade där i fyra år. Under tiden reste jag till Estland för militärtjänst och tillbringade 11 månader inom luftvärnet och blev reservofficer. Jag studerade även på Oxford University och lite på Harvard University i Boston. Nu är jag tillbaka på universitetet i Tartu och håller på att avsluta min masteruppsats.
Är du flytande i estniska och svenska, både i tal och skrift?
Hemma har jag alltid pratat estniska och med andra människor det språk som behövs – svenska, portugisiska, franska osv. Jag har aldrig studerat svenska, men jag har lärt mig det tack vare Kalle Anka eller genom att prata med familjens vänner. Jag gick på barnkollot Suvekodu Metsakodu 2002–2003, där det var väldigt populärt att prata svenska. Där lärde jag mig svenska när andra lärde sig estniska, och det var väldigt nyttigt. Jag känner verkligen den svenska kulturen. Om jag får problem med officiella brev kan jag fråga min pappa om råd. Han är svensklärare.
Din far, Jorma Wirén, är en legendarisk språklärare. Många minns när 25-årsdagen av Estlands, Lettlands och Litauens återupprättade självständighet firades och premiärminister Andrus Ansip höll tal på svenska. Det var din pappa som hade tränat Ansips uttal på ambassaden. Efter talet kom folk till Ansip och började prata med honom på svenska. Sedan fick han förstås be om ursäkt för att han inte riktigt kan svenska.
Ja, min pappa har lärt många svenska och har varit väldigt krävande. Språk är kul att lära sig. Min far talar många olika språk och han har nyligen börjat lära sig mandarin. Så när han träffar kineser på stan går han fram och försöker prata med dem. När det kommer till språk är det viktigaste att hitta personer att prata med på deras modersmål. Även om du kan några meningar kan det göra främlingar glada att du tilltalar dem på deras modersmål.
Hur påverkar dina föräldrars ursprung din identitet?
Min mormor och morfar föddes i Estland, morfar i Koeru och mormor i Valga. Farfar föddes i Tartu och farmor i Helsingfors. Genom historiens vändningar hamnade de här i Sverige. Eftersom Estland var ockuperat föddes mina föräldrar i Sverige. Min identitet har påverkats av människorna jag träffade när jag besökte Sverige på 90-talet. Dessa människor föddes före ockupationen. Mycket av mitt estniska språk och mina uttryck, såväl som mina tankar, kommer från tiden före ockupationen, inte från kalla krigets estniska i Sverige. Ett halvt sekel av exil och dagligt tal om frihetskampen påverkade mig. Jag antar att jag inte riktigt påverkades då av själva Sverige.
Är det trevligt eller jobbigt att vara Kalju Lepiks barnbarn?
Det har absolut inte varit tråkigt. På julafton, när de andra var i kyrkan, tittade jag och min morfar på Kalle Anka på tv och åkte till Kosmonova och Cirkus tillsammans. Om jag ville ha något från leksaksaffären som ingen annan ville köpa åt mig, så köpte han det ändå. Det var oändligt många kulturpersonligheter som besökte morfar och mormor, eller så var det nödvändigt att följa dem till hamnen eller möta dem. Och dessa oändliga möten här på Estniska Huset, där jag alltid var med dem! Jag minns inte att det var tråkigt för mig, en 4–5 åring. Det var intressant att lyssna och springa runt i huset och prata med alla slags människor. Efter att min morfar lämnade oss anordnas Kalju Lepik Poesifestival i Koeru, där jag brukar försöka delta.
Skriver du dikter?
Det är en fråga som min mamma också får. Alla har inte anledning att skriva poesi. Självklart kan man om man vill, men det kräver vissa förutsättningar och engagemang. Jag har skrivit några dikter på modersmålslektionen i skolan, men inte publicerat dem. Jag stöttade snarare andra som hade talang, som min skolkamrat Eda Ahi.
Har du något smultronställe i Sverige?
Under åren har jag haft en nära koppling till Sverige. När min mormor och morfar fortfarande bodde i Stockholm var vi här väldigt ofta. Nu är det bara farmor Mirtja kvar i Norrköping som jag fortfarande besöker. Sen är det några släktingar jag åker och fiskar med. I Sverige är gäddorna mycket större än i Estland. Vi har även ett sommarhus 10 mil norr om Stockholm på ön Väddö, där jag har varit några veckor varje sommar sedan 1989. Det här sommarhuset har varit min enda fasta plats sedan starten, andra hem har varit tillfälliga och jag har alltid en resväska packad. Som reservofficer måste jag vara beredd att dyka upp på övningar med 24 timmars varsel. Samtidigt har vårt sommarhem varit som ett estniskt territorium för mig, där den estniska flaggan vajar och det finns även några estnisktalande vänner där.
Ditt efternamn är Lepik von Wirén. Är du adelsman?
Efternamnet von Wirén kommer från Finland. Det finns till och med ett ställe som heter Wirén. Von-titeln gavs till en farfars farfar som var kyrkoherde och språklärare i Finland. Finland har ju en gång tillhört Sverige och en annan gång Tsarryssland, men förfäderna har bott i Estland i flera generationer och von-titeln är ärftlig.
Hur mycket tror du att svenskarna vet om Estland och esterna?
Jag tror att svenskarna är intresserade av Estland. Estland var ju en del av Sverige och det finns fortfarande bastioner från den svenska tiden och universitetet som grundades av svenskarna ligger i Tartu. På 1920–30-talen var det trots allt väldigt nära elationer, 1944 tog Sverige emot ett stort antal människor från Estland och på 90-talet hjälpte Sverige Estland ekonomiskt och med återupprättandet av självständigheten. Den estnisk-svenska samarbetsrapporten visar att svenska studeras mer i Estland än estniska i Sverige. Lottemaa är populärt bland svenskar och festivaler besöks, Tallink är känt, men båda sidor borde stärka samarbetet.
Den 18 februari firar vi Republiken Estlands 105-årsjubileum på Scala-teatern. I den första delen finns ett kulturprogram med vår folkgrupp, i den andra delen uppträder Rein Rannap och Maarja-Liis Ilus. Går det ens att sälja ett sådant evenemang till svenskar? Man bär in flaggorna, sjunger den estniska och svenska nationalsången…
Att fira Estlands nationaldag är en lång tradition i många länder med estniska minoriteter. Jag tror inte att vi behöver sälja firandet av Republiken Estlands nationaldag, eftersom det är vårt eget evenemang. Det är trots allt viktigt för oss att fira att vi har blivit fria från århundraden av utländskt styre, senast från kommunisterna och nazisterna. Om en svensk eller någon annan vill komma dit är hen mer än välkommen att dela glädjen med oss.
Ett estniskt-svenskt kulturcentrum planeras i Estland. Vad tycker du, ska det byggas i Narva eller Haapsalu?
Både Narva och Nuckö har starka svenska kopplingar. Där måste man se vilka samarbetspartners man kan hitta och var det vore mest rimligt. Mycket beror på förutsättningarna och läget, inte bara på geografin. Arvo Pärts Center är ett bra exempel, som inte ligger i Tallinn, utan i närheten av Keila-Joa, och som har blivit mycket lyckat. Det kunde även ha byggts någon annanstans.
Vad var den främsta anledningen till att du bestämde dig för att bli kulturattaché i Stockholm? Har du några förväntningar från de lokala esterna, dvs hur kan vi vara till nytta för varandra?
Jag såg annonsen och några personer skrev till mig på Messenger, antingen på allvar eller halvt på skämt, och sa att om du har sett den, ansök definitivt. Jag undersökte förutsättningarna, tänkte och sökte. Sedan blev det olika omgångar och till slut blev det så här. Jag tror att det inte finns så många som jag, som samtidigt har en mycket stor erfarenhet av Estland och dess kultur, samt kunskap om den svenska kulturen och språket. Jag kände att det skulle vara trevligt att hjälpa den estniska staten på ett område som jag känner ganska väl. Estland har totalt sju kulturattachéer, den mest avlägsna i New York. Det tar bara 43 minuter att flyga från Stockholm till Tallinn, och det känns bra att ha ett hem i närheten.
Självklart kan vi hjälpa varandra. Varje est i Sverige är en så kallad kulturattaché och vi representerar Estland i olika sammanhang. Om vi gör något bra ser de att det finns riktigt smarta människor där i Estland, men gör vi något dåligt säger de – ”jäkla ester!”. Ansvaret för Estlands rykte faller på oss alla. Kulturattachéns främsta uppgift är att sälja estnisk kultur till svenskar, men kultur är ett väldigt brett begrepp. Kultur är konst, musik, teater, film, arkiv, museer, sport, dataspel. Till exempel i februari spelar Estland och Sverige basket och på hösten är det fotbollstävlingar. Alla kan hjälpa till genom att komma med idéer och förmedla kontakter.
