”Tidsinställd bomb”
Sveriges förre statsminister Carl Bildt är välkänd även i Estland. I sina färska memoarer (Mina krig. Politik och diplomati i fredens tjänst. Bonniers 2022) redogör han utförligt även för den dramatiska s.k. folkomröstningen i Narva sommaren 1993, när Narvas ryssar med stöd österifrån ville rycka loss nordöstra Estland och införliva det med sitt rodina Ryssland. Situationen var på väg att urarta. Bildt citerar ur eget autentiskt brev (s. 55):
”Det som behövs efter dessa folkomröstningar är några tändande gnistor. Sådana finns det säkert åtskilliga som vill bidraga med. På den estniska sidan är Rebas en tidsinställd bomb. På den ryska sidan noterar jag ett upprop av Nationella Räddningsfronten som utlovade beväpnade stödtrupper till Narvas befolkning.”
Hur sa? Jag, en tidsinställd bomb?
Carl Bildt vet mycket och kan mycket. Men han kan inte estniska. Följaktligen verkade han i Estland och Narva med stöd av uppgifter, som valts, bearbetats och översatts av någon annan. Föga förvånar det då, att han ibland missar grovt. T. ex. bommar han med 180 grader beträffande den dåvarande estniska regeringens situation. Enligt Bildt skulle statsminister Mart Laars regering ha skakat, eftersom Laars koalitionspartner ERSP försökt störta den. Som ERSP-minister läser jag detta för första gången och undrar varifrån och av vem Bildt kan ha fått denna desinformation. Utifrån parlamentets (Riigikogu) dåtida sammansättning hade en sådan plan varit helt absurd.
I själva verket var det tvärtom. Statsministern med sina närmaste rådgivare ville redan under våren bli av med sin koalitionspartner ERSP. Och i synnerhet ville man få bort dess försvarsminister. Man hade tänkt fortsätta regera med Samlingspartiets (Koonderakond, f.d. gamla sovjetbossar) s.k. ”vettiga falang”.
Rätt oförskämt, faktiskt, är Bildts påstående, att jag som försvarsminister i juli 1993 skulle ha utgjort en slags ”tidsinställd bomb” i Estland och därmed liksom hotat freden i hela östersjöområdet. Nej, varken i försvarsministeriet, försvarsmakten eller i Hemvärnet (Kaitseliit) var vi på något sätt explosiva. Än mindre frodades hos oss bonapartism eller någon slags juntamentalitet. Jag får påminna om att ministeriet och försvarsmakten leddes av personer (Rebas och general Einseln), som under lång tid fått sin utbildning och djupa demokratiska/parlamentära insikter i Väst: i Sverige och USA. Och Hemvärnet leddes av den av mig handplockade kaptenen Johannes Kert, senare general och ÖB även han.
“Folkomröstningen” i Narva orsakade oro, inte panik
Ja, 1993 års sommar stod i full blom. Försvarsmaktens och Hemvärnets utrustning, utbildning och ledning hade under våren avsevärt förbättrats. Våra moderna israeliska vapnen var äntligen på plats, liksom mängder av kinesisk ammunition. Solen sken. Hemmafronten vilade i lugn och tycktes under kontroll. Men kring det ryssdominerade Narva och Sillamäe i nordost jäste det. Och vi hade fortfarande rysk trupp i landet. Det postsovjetiska Matrossov-regementet i Tallinn leddes av polkovnik Gerassimov, i dag rysk ÖB. Obestämbar rysk trupp samlades bakom Narva. Alla visste vi var hotet initierats. Nämligen i Leningrad/St. Petersburg, där liknande operationer vid denna tid leddes av en effektiv KGB/FSB-underhuggare vid namn Putin. Som sig bör tacklades dessa problem långt över huvudet på vårt försvarsministerium. Statsminister Mart Laar hade gjort temat till Chefssache och ansvarade för att det senare löstes på internationell nivå. Att Laar skötte sig bra, intygar Bildt gärna.
Men att vi i Estlands försvarsledning inför den instundande s.k. folkomröstningen i Narva uppträdde kärvt och beslutsamt, det stämmer. Vad annars? Ty nånting obestämbart och okontrollerbart svullnade och puttrade på därborta i nordost. Ja, statsminister Laar var orolig. Som svar på hans direkta fråga, om försvarsmakten vore beredd att gripa in vid eventuella väpnade incidenter, refererade jag stabschefens, överste Laaneots’ lakoniska tjänstemeddelande: ”Vi är redo”. På statsministerns bord samlades efter hand alla kontakter och spelkort, således även försvarsmaktens förmågor.
À propos lägets allvar, en eftermiddag fick jag förbereda att vid akut behov skicka hemvärnschefens hustru och små döttrar till Sverige. Tydligt motsatte jag mig Narvaseparatisterna Tsjuikins och Mizjuis liksom legitimerande deltagande på franska ambassadens 14. juli-fest i Tallinn. I synnerhet vände jag mig mot våra egna energiska parlamentarikers, och kanske t.o.m. några regeringsmedlemmars lismande inför dem. Samtidigt förbjöds jag av statsministern att äntligen få fara på välbehövlig semester.
Självklart hade vi på order av regeringen/statsministern med våra splitternya israeliska vapen med full kraft attackerat varje eventuell inkräktare, egalt vad som kommit på. De skulle ha mötts med eldskurar, som (senare generalen) Riho Ühtegi uttryckte det, ”från varje fönster, dörr och gathörn”. Inte en kvadratmeter estniskt territorium hade vi lämnat utan strid. Ja, som synes låg vi då i Estland mentalt och i fråga om beväpning och ledarskap mer än ett dussin år före våra dagars tappra ukrainare.
Att följa demokratins regler
Det visar sig nu att Carl Bildt mellan raderna intygar, att vår estniska försvarsmakts och hemvärns nya status, vassa vapen och kompromisslösa ledning (Kert, Laaneots, Einseln, Rebas) under föregående långa vår hade utvecklats till ett trumfkort i det internationella säkerhetspolitiska spelet. Bl.a. genom att spela ut det kortet, alltså att vi kunde uppfattas som en hotande ”tidsinställd bomb”, kunde trojkan Bildt, Helmut Kohl och Bill Clinton gemensamt trycka ner alla separatister. Om detta diplomatiska drama läser man utförligt och initierat i Bildts ”Mina krig”.
Men det här innebär också, och det känns angenämt att konstatera i efterhand, att estniska militärers och hemvärnares dagliga slit och umbäranden, 24/12, genom föregående svåra vinter och långa vår, hade burit frukt. Nu testades vi, och vi bestod provet – OBS – utan blodspillan, visserligen med avgörande västlig hjälp, liksom under Frihetskriget (1918–20). Ty även 1993 insåg västmakterna, nu med Carl Bildt i spetsen, att vår demokratiska parlamentariska republik Estland var värd att tas på allvar och stödjas.
Bevisligen hade vi med en modern, i folkomröstning emottagen västerländsk grundlag, gjort vår politiska läxa och därmed återupprättat republiken Estland. Ekonomin med egen valuta hade helt stöpts om från den gamla rubel- och sovjetplanhushållningen. Den allmänna samhälleliga kursen var tveklöst lagd mot Väst, mot Europarlament, OSSE och så småningom EU. Vi ingick redan i NATO:s förskola NACCI + PfP och hade god personlig kontakt med överbefälhavaren för NATO:s nordflank (AFNORTH), den brittiske generalen Sir Garry Johnson i norska Kolsaas. Från ett startläge närmast under noll hösten 1992 hade alltså vår ”lilla men vidriga” (väike aga vastik) försvarsmakt hunnit tänka om, konsolidera ledning och utbildning, skaffa toppmoderna vapen. Att vi därvid underkastade oss det internationella demokratiska regelverket, republikens grundlag och statsministerns beslut, var självklart. Med andra ord visade det sig sommaren 1993 internationellt, att vi i Estland var värda att lyssna på, att räkna med, att satsa på.
Tyvärr sprider ETV:s i övrigt sevärda program ”Narva referendum” (2019) lätt motstridiga uppgifter om den fortsatta händelseutvecklingen. Där påstås att a) ÖB general Einseln skulle ha kommenderat kapten Kert (hemvärnschefen!) att i spetsen för väpnad trupp bege sig mot Narva, eller b) att Einseln åtminstone planerat och rekommenderat det, eller till och med krävt beslut om det av statsminister Laar. I programmet intervjuas även den pensionerade generalen Kert, men han håller stilen, spekulerar inte. Han svarar, att om ordern givits, så hade den självfallet verkställts. Likväl visar ETV samtidigt bilder på rörliga förband, och man får onekligen intrycket att några enheter kanske trots allt hade fått order att omgruppera.
En plan för kraftdemonstration, inte för angrepp
Beträffande dessa ”till Narva kommenderade enheter” minns jag ett enda sammanträde, antingen på ministeriet eller i Högkvarteret där ÖB general Einseln och stabschefen överste Laaneots deltog, kanske även Kert. Ja, frågan gällde just vilka enheter vi skulle skicka till Narva om det skulle visa sig nödvändigt. Vi landade i översten, f.d. polkovnik Laaneots’ förslag – han var vår främste kännare av ryssarna, ryska armén, rysk mentalitet – att till Narva bör vi skicka ett med våra nya, fortfarande sensationella israeliska vapen utrustat och vältrimmat infanterikompani (150 man). Nämligen – för att demonstrativt lugnt och kraftfullt marschera genom staden. För just en sådan macho-demonstration av kontrollerad makt i taktfast marsch skulle bäst påverka normalryssen. Han skulle bli imponerad av denna derzhava, nerlugnad, och avskräckt, kanske fortfarande upprorisk men – kuvad. Dvs. ett kompani för demonstrativ power-marsch. Om strid var inte tal, än mindre om anfall. I frågor om ”den ryska själen” och ”postsovjetisk macho” hyste jag det största förtroende för den i Sibirien uppväxte och i sovetskaja armija utbildade karriäröversten Laaneots bedömning.
Vad som därefter avhandlades mellan statsministern och ÖB, är mig fördolt. Någonstans har det i estnisk offentlighet skapats en bild av general Einseln som starkt aggressiv. ETV illustrerar detta t.o.m. med bilder. Man hävdar, att Einseln en sen kväll under Narva-turbulensen t.o.m. trängt sig in i statsministerns privata våning och uttryckligen krävt estnisk (provokativ!) mobilisering. Då jag rätt väl kände båda herrarna, statsminister som ÖB – och inte minst deras karaktärer och inbördes spända relation – har jag redan av källkritiska skäl svårt att tro på den historien. Med säkerhet härstammar den inte från general Einseln. Skulle därför tro, att Carl Bildt sommaren 1993 fick sin information om att ERSP hotade regeringen och om försvarsministern som en ”tidsinställd bomb” från samma källa.
Utgående från Carl Bildts personligt tillknorrade brevcitat ovan konstateras alltså, att det varken i Estland eller Sverige, dvs. i stater byggda på demokratiska grundlagar, maktfördelning och parlamentarism, ingick i försvarsministerns uppgifter att kommendera trupp. Vilket alltså Carl Bildt, som utbildats på ett lika välrenommerat svenskt gymnasium som jag, borde ha vetat, en petitess i det stora sammanhanget.
Tack, Carl Bildt, för storartad insats i Estland!
