Foto: privat samling

Den 5 december 2022 sa Aino Inkapööl: “Nu ska jag dö”, och det blev precis som hon själv bestämt – som vanligt. Kroppen hade bit för bit sagt ifrån, men huvudet tappade aldrig skärpan.

Aino var en levnadskonstnär. Hon satte guldkant på var dag: god mat, elegant stil och rikt socialt liv var viktigt. Detta trots eller kanske också till följd av, de törnen hon råkade på utmed hennes 93 år långa livsvandring.

Aino Õnnela Katarina Mitt föddes den 19 maj 1929 i Tallinn till en trygg och lycklig barndom. Storebrodern Ilo var äventyraren och idolen. Emma var den stränga lärarinnan och mamman. Pappa Karl var sjökaptenen och den före detta adjutanten hos Amiral Pitka – som såg till att Aino alltid kom att älska att vara finklädd. “Aitta” var hembiträdet och Ainos förtrogna. Tillsammans gav de äventyr, självdisciplin, stil och trygghet.

Krig är alltid tragedi. Karl fördes bort och Ilo stupade. Aitta blev kvar. Men Emma lyckades få med Aino och Ilos änka Ira med deras bebis Toivo på M/S Juhan till Lidingö, bara ett stenkast från den plats där hon senare skulle komma att bo större delen av sitt liv.

Tylösand, Halmstad och Sigtuna brukar leda till vackrare associationer än difterikarantän och gymnasieinackordering, men just Sigtunas Estniska gymnasium kom under åren 1945–47 att innebära ett par viktiga år för Aino som hon ofta talade om. Livslånga vänskapsband knöts och det var här Ragnar fångade in hennes hjärta. Medan han sedan med sin familj fortsatte till Kanada påbörjade hon farmaceutstudierna. Som student kom hon att engagera sig i den estniska kvinnliga studentkorporationen Filiae Patriae! och blev en i den första kullen av medlemmar i exil. Som färdigutbildad farmaceut nyttjade Aino möjligheten yrket gav att arbeta ute i landet, bland annat i Fränsta och Mönsterås.

Efter några år återvände Ragnar, bröllopsklockorna klingade och så småningom gick flyttlasset från Johanneshov till Lidingö. Med stor mage lyckades hon manövrera sig till ett körkort alldeles innan Anne föddes, och strandade sedan i den gula tegelvillan på Parkvägen 12. Hemmet på Lidingö var ofta fullt av människor från olika generationer. Där hölls middagar och fester. Det kunde skrålas och dansas La Bostella, men aldrig hördes Aino sjunga.

1960 föddes Ivar och hemmavistelsen fortsatte, fast nu med lite inhopp på Apoteket Tärnan där hon lärde känna sin mesta skidresekompis. Målet blev i regel Kitzbühel, dit det totala antalet besök skall ha överstigit 42, oftast i sällskap av just Tyra och Asta. Medlemskapet i Soroptimisterna öppnade för flera vänskapsband även i Österrike. På den sista resan dit tog mamma Aino, då 88 år, med sig sina egna valpar – en trio som faktiskt aldrig rest tillsammans tidigare!

Att överraska gjorde hon livet ut. Bara några dagar innan hennes sista sade hon: “Självklart lärde jag mig spela piano – jag växte ju upp i ett bildat hem!”

1965 byggdes ett sommarnöje på Ljusterö i Roslagen. Platsen kom att växa i betydelse med åren och det var där hennes hjärta blev kvar. Hon hade funnit landet nära hemmet och nära familjen. Det var härligt att bo tillsammans med barn och barnbarn under sommarmånaderna. Fram till 91 års ålder rullade hon den lilla gräsklipparen över den stora tomten och vilade sig bara lika länge som batteriet laddade. Det var kul att ha somrarna ihop på Ljusterö. Det var stil på oss trots slöa sekatörer, nedgångna gummistövlar och avlagda byxor – Aino var snygg och cocktailen skulle serveras i solnedgången, klockan 18.08!

Banden till Estland var alltid obrutna. Här fanns släkt som blev vänner, och vänner som blev släkt; familjen Soonike kom att tituleras adoptivsläktingar. Ainos kall att förmedla och visa sitt Estland var stort. Hon blev en ciceron för många av oss på resor i historia och sammanhang, inte minst de kulinariska resorna med brorsonen Toivo.

Aino sa: “När man blir gammal behöver man tre saker: hålla sig i form, använda huvudet och känna sig behövd”. Stegräknaren och hon följde varandra. Aino lärde sig bridge, teoretiskt och praktiskt. Hon gladde sig när hon placerade sig bra, men sa också: “Någon måste ju komma sist”, när det gick dåligt. Behövd var hon alltid, precis som hon var och i mycket ljust minne bevarad!