”Moderfloden” – en hyllning till kärlek och vänskap. Tankar kring Astri Kleppes nya roman

Att läsa Astri Kleppes autobiografiska roman Moderfloden väckte en myriad av känslor hos mig. För oss som är födda och uppvuxna i Estland måste det väl kännas lite extra rörande – tänker jag – när vi läser om vårt lilla land och dess människor beskrivna av en outsider, en icke-est som har tagit sig besväret att förälska sig i vår historia (och dessutom i en av oss). Den tunga kollektiva ödesbörda som varje medveten est bär med sig är inte alls känd eller tillräckligt intressant för allmänheten i den stora vida världen. Och därför förtjänar varje mer eller mindre försiktig, respektfull spegling av esternas kollektiva själ ett ödmjukt tack, tycker jag.

Resan bakom järnridån

Men det är författaren som känner sig tacksam. Tacksam för möjligheten att uppleva Estland och de estniska släktingar och vänner hon lär känna. Hon känner en enorm respekt för dessa livsöden som hon får höra om när hon med iver och nyfikenhet sätter sig på en livslång resa bakom järnridån. Efter många decennier har det nu resulterat i en spännande och gripande roman.

Moderfloden är en berättelse om en delvis förlorad barndom hos denna man som den unga läraren, norsksvenska Sunniva, lär känna i Stockholm på 1970-talet. Snart är hon djupt förälskad i den betydligt äldre intelligente, karismatiske Jaak och tillsammans åker de på en magisk tågresa till Warszawa. Under resans gång blir de insnöade på tåget och det är då författaren via de långa samtalen mellan Jaak och Sunniva sprider ut ett lapptäcke av kärlek och smärta, flykt och förlust, förtvivlan och hopp, försoning och vänskap, mörker och ljus. Och mord.

De läsare som är bekanta med ett av de mest omtalade morden i mellankrigens Estland, kan lätt gissa vilka historiska personligheter som dolda bakom pseudonymer är involverade i handlingen i Moderfloden. Medan 1900-talets två största massmördare, Hitler och Stalin, sinsemellan konspirerar att dela upp Europa sker även lokala tragedier som berör en politiskt högt uppsatt familj i Estland och resulterar bland annat i att en liten pojke förlorar båda sina föräldrar, och senare även sin älskade farfar, sitt land och sin trygghet. Han får fly med sin farmor och sedan växa upp i Sverige där han blir naturvetare och filosof, en djupt reflekterande och kännande människa som ställer sig på den ”lilla människans” sida och förespråkar ”mera njutning, mera glädje, mera frihet till folket”.

Människor är sällan bara goda eller bara onda

Jaak är en mycket sympatisk karaktär som sällan talar illa om andra, är uppriktig och fördomsfri och inte alls intresserad av materiella ting. Enligt Sunniva har flyktingar inga ”farmors soffor i salongen” – man flydde ju bara med de kläder man hade på sig och en kappsäck i handen.

När det så småningom blir möjligt att under 1980-talet åka till det Sovjet-ockuperade Estland och besöka släktingar, reser Sunniva och Jaak dit så att deras lilla dotter ska få träffa sin farmor, och Jaak sin mor Ama som han inte har sett på flera årtionden – Ama som för många år sedan i ett ögonblick av desperation och förtvivlan hade skjutit ihjäl sin man, men efter att hon kom ut ur fängelset fortsatt att leva ett stillsamt liv i Tallinn. Medan Mordet alltid kommer att stå mellan Jaak och hans mor, hittar Sunniva en vän i denna lidande men mycket intelligenta och självmedvetna gamla kvinna.

Sunniva är mycket berörd av Ama, och genom sin berättelse om Amas liv ger hon henne en röst. Med tålamod och öppet sinne lyssnar Sunniva på hennes livshistoria. Hon förstår att vi människor är så mycket mer än ett dåligt beslut – oavsett hur dåligt det var. Och detta beslut var oförlåtligt, inte minst med tanke på konsekvenserna för lille Jaak. Men även där finns det en historia bakom dådet – det som ledde fram till det hemska.

Moderfloden är en oerhört fin hyllning och kärleksförklaring till människor vars karaktär, karisma och livsöde har berört författaren på djupet. Om vi har tur i livet, tänker jag, råkar vi då och då träffa på människor som verkligen berör oss. Och har vi ännu mera tur då har vi talang, vilja och möjlighet att föreviga deras historier i form av en bok eller liknande. Och i så fall har vi även möjlighet att ge något slags upprättelse till dem som kanske bara har dömts och aldrig tidigare förståtts eller omfamnats. Mänskliga relationer, liksom våra drömmar, ambitioner och beslut, är sällan raka och lättbegripliga. Vi människor är sällan enbart goda eller enbart onda.

Egentligen är det inte förvånansvärt att Ama (på sin utmärkta engelska) öppnar upp sig för sin svenska svärdotter. Sunnivas empati och intresse för att förstå hellre än fördöma, samt Amas smärtsamma erfarenhet av en svekfull man, gör att en annan kvinna – om hon har förtjänat förtroendet – tillåts att komma närmare Amas plågade själ.

Sunnivas egen historia – som en traumatiserad stum ung flicka som inte kunde äta – tar inte någon central plats i boken. Hela historien fokuserar helt och hållet på Jaak och Ama. Vilket är lite synd eftersom jag känner mycket släktskap med Sunniva och skulle vilja lära känna henne lite mer.

När Sunniva berättar att hon aldrig ska gifta sig, gärna få barn, ja, men inte leva med en trist gubbe resten av livet – påminde det mig om unga Virginia Woolfs liknande tankar. ”A woman must have money and a room of her own if she is to write”, skriver Virginia Woolf. Sunniva har också ett eget rum när hon flyttar in hos Jaak. Och hon blir ju författare. Men beträffande Jaak och Amas historia och Estlands historia är var och en redan så stor att Sunniva lämnar mer utrymme till dem och kräver inte så mycket av sådant själv. Det finns symbolik i det. Vi kvinnor drar oss ofta tillbaka och ger andra utrymme istället. Men jag förstår att Moderfloden först och främst inte är Sunnivas resa. Fast samtidigt är det ju det också, i allra högsta grad. En resa inte bara bakom järnridån utan även en mot självupptäckt, förståelse och försoning.