Vid högtidssammankomsten med anledning av Estlands 105-årsjubileum den 18 februari på Scalateatern i Stockholm uppträdde många välkända artister från vår egen svenskestniska gemenskap, samt gästerna från Estland Rein Rannap och Maarja-Liis Ilus.
Roosa rosolje
Vi hälsades välkomna av Remy Martiin Ots och Artur Vaidla från Sverigeesternas ungdomsförbund (ENR), vilket följdes av ett högtidstal av Estlands ambassadör i Sverige, Toomas Lukk. Publiken och särskilt barnen sjöng med i Roosa rosolje, en melodi av Anders Edenroth med text av Liisa Aus, som framfördes av SweedEst Song och som fortfarande spökar mig än idag medan jag skriver dessa rader. Framförandet var mycket bra och varierat – som en riktig rosolje (sillsallad) som även den innehåller mycket kärlek.
Först framfördes dikter och sånger från eleverna på Estniska Kulturskolan i Stockholm, sedan framträdde folkmusikstudenter från Kungliga Musikhögskolan i Stockholm, som sjöng och spelade folkvisan Kaugel üksi võõra rahva hulgas (Långt bort, ensam bland ett främmande folk), som 1961 hade spelats in med Aliide Kaasik från Sõrve på Ösel. Hanna Miina Kivisäk spelade fiol, Helery Kõrvemaa sopransaxofon och Greta Liisa Grünberg gitarr, och alla sjöng sången, som berörde många av oss i publiken djupt in i själen.
Folkdans och de svensk-estniska Grand Old Men
Den estniska folkdansgruppen Virvel från Stockholm framförde Pulgatants (Käppdansen) och Jooksupolka põimik (Springpolkan) ur Kassaris folkdansskatt. Detta blev favoritframträdandet för 10-årige Richard Belger, som tillsammans med sin mamma hade rest till konserten från Kungsängen.
Johan Stenqvist, elev i nionde klass på Estniska Skolan i Stockholm, höll ett tal om sina personliga erfarenheter av att fira Republiken Estlands nationaldag. Ett citat från talet, ”Tårta till barnen och gudstjänst för de äldre”, fick publiken att skratta muntert.
Efter Ülo Vinters Kodulaul (Sång om hemmet), framförd av Stockholms Estniska Skolas elevkör och och Estniska Miniorkören i Stockholm, tillkännagav Jaan Seim, sekreterare i REL:s kulturpriskollegium, vinnarna av REL:s kulturpris 2023. Tyvärr kunde ingen av pristagarna, de äldre herrarna Paul Laan och Tõnis Tõnisson, närvara personligen, men Paul Laans välkomsttal lästes upp varvid den stora publiken bestående av barn, unga och gamla, förmedlade sina lyckönskningar till pristagarna med rungande applåder.
Sedan följde två evergreens, Ta lendab mesipuu poole (Han flyger mot bikupan) och Gustav Ernesaks Mu isamaa on minu arm (Mitt fädernesland är min kärlek) framförda av Stockholms Estniska Kör och Stockholms Estniska Damkör under ledning av Jaan Seim, varefter alla medverkande tog paus.
Rannap & Ilus
Den som inte har haft möjlighet att höra Rein Rannap och Maarja-Liis Ilus framföra musik tillsammans har missat något extraordinärt.
Rein Rannap är en av Estlands mest kända pianovirtuoser och kompositörer. Han har varit grundare och ledare för flera musikgrupper: redan i sjätte klass bildade han sin egen jazztrio, med vilken han framförde sina egna kompositioner på jazzklubbar och festivaler i Tallinn samt i tv. Senare kom de populära rockbanden Ruja, Noor Eesti och Hõim. De flesta av hans verk består av populärmusik, flera hundra låtar skrivna för hans egna band samt för andra artister. Rannap har också skrivit fyra verk för piano och orkester, kantater och ett brett utbud av piano-, kammar-, symfonisk-, kör-, blåsar-, barn-, drama- och filmmusik. Han är också välkänd i Estland som en krävande domare i talangprogrammet Eesti otsib superstaari (”Estland letar efter en superstjärna” som är samma som ”Idol” i Sverige).
Rannaps större verk, som t.ex. Concerto Grosso (1981) och kantaten Ilus maa (Det vackra landet) (1982) framförs ofta. Den sistnämnda framfördes också av de estniska körerna under ledning av Jaan Seim i den avslutande delen av konserten på Scalateatern.
Maarja-Liis Ilus är en ung men redan mycket erfaren sångerska. Musikfilmen Õnneseen, med Maarja i huvudrollen, kom ut 1984, när hon bara var fyra år gammal. Vid 15 års ålder var Maarja-Liis Ilus den första i Estland att skriva kontrakt med Universal Music.
Maarja-Liis Ilus har deltagit i många musikaler, varit domare i programmet Eesti otsib superstaari och representerat Estland två gånger i Eurovision Song Contest. Hon deltog första gången i musiktävlingen vid 15 års ålder, tillsammans med Ivo Linna, med låten Kaelakee hääl (Halsbandets röst) och ett år senare ensam med låten Keelatud maa (Det förbjudna landet).
Rannap och Ilus har haft ett nära samarbete och uppträtt tillsammans i över tjugo år. I Sverige uppträdde de nu tillsammans för första gången. När man som publik ser deras samspel på scenen får man intrycket att de uppenbart är mycket goda vänner som uppriktigt uppskattar varandra.
På Scalateatern framfördes uteslutande Rannaps egna melodier, skrivna 1971–1982, som andra omtyckta estniska artister har gjort populära under många decennier. Raagus sõnad (De kala orden) och Mis küll saab sest laulust (Vad ska det bli av denna sång), som jag brukade lyssna på på köksradion som barn, förtrollad av Marju Kuuts tolkning; Vana vaksal (Den gamla järnvägsstationen) sjungen av Ivo Linna, Keegi tulla võib (Någon kan komma) av Heidy Tamme, Suudlus läbi jäätund klaasi (Kyssen genom den isiga rutan) och Kel on laulud laulda (Vem har sånger att sjunga) av Urmas Alender, m.fl.
Rannap och Alender
Rein Rannaps fenomenalt snabba och ofelbara fingrar och Maarjas änglalikt rena och uthålliga röst fyllde hela Scalateatern och publikens hjärtan till bristningsgränsen. Synergin mellan artisterna och mellan dem och publiken var uppenbar.
Yoko Alender med sin familj fanns också bland publiken. Jag kunde inte låta bli att undra hur hon kände sig när artisterna sjöng de sånger som hennes avlidne far Urmas Alender för länge sedan hade sjungit in i esternas hjärtan. Medan jag lyssnade på Maarjas häpnadsväckande vackra tolkning av Rannaps sång till Lydia Koidulas text Eesti muld ja Eesti süda (Estnisk jord och estniskt hjärta) kunde jag inte sluta tänka på Urmas Alenders version av samma sång som jag fick växa upp med. Det gick inte att hålla tillbaka tårarna.
”Med den här sången minns jag alltid att Eesti muld ja Eesti süda har följt mig hela mitt medvetna liv, och i första klass tog jag med mig en samling av Lydia Koidulas dikter till min far från en klassresa till Koidula-museet. Året var 1986”, kommenterade Yoko Alender sin konsertupplevelse.
Denna undersköna och gripande sång framfördes av konsertens huvudartister tillsammans med Estniska Damkören och Estniska Kören i Stockholm, som bara hade repeterat tillsammans med Ilus och Rannap en enda gång tidigare. När man lyssnade på detta majestätiska framförande som publik kunde man dock aldrig ha anat det. Rannaps melodi och pianoklanger, Maarjas perfekta sångröst och körernas mäktiga stämmor smälte helgjutet samman till en magisk upplevelse, konsertens höjdpunkt, den bästa tänkbara finalen på Estlands 105-årsjubileumskonsert.
