Julen med sina ljus, vackra julsånger och delikata estniska blodkorvar och nyårsfirandet med fyrverkerier och skumpa har vi lämnat bakom oss. Ute är det kallt och varannan dag regnar det eller faller snöslask. Samtidigt plågas Australien av extrem hetta. Januari och februari är svåra månader både för djur och människor.
I Ukraina pågår hela västvärldens blodiga frihetskrig mot de anfallande terroristiska ryssarna och även i Belarus förbereder diktatorn sig att strida på ryssarnas sida. Som en följd har de svenska politikerna vaknat ur sin naiva pacifistiska önskedröm. Man vill plötsligt bli medlemmar i NATO och man stärker det svaga svenska försvaret. Hellre oroa sig i förväg än att ångra sig i efterhand! Redan de gamla romarna visste att si vis pacem, para bellum.
När detta skrivs, vet vi inte hur kriget utvecklas och inte heller om Sverige accepteras under NATO:s paraply. Sveriges anslutning till NATO hindras av absurda krav från Turkiets sura envåldshärskare Erdogan. Denna gubbe vill fylla sina fängelser med kurder som hjälpte Syrien och västländerna att besegra den vedervärdiga Islamiska staten. En besvärlig situation. Jag litar i alla fall mera på kurderna än på Erdogan.
I tidningen kan man läsa att Sverige under förra året exporterade rekordmycket elenergi till grannländerna. Samtidigt varnas vi för att man kan stänga av elen i Sverige på grund av elbrist – speciellt nu när vi betalar skyhöga priser för elen. Här är något väldigt fel! Som vanligt kan vi tacka våra folkvalda politiker för denna osmakliga soppa.
På tal om politiker – det väntar ju parlamentsval i Estland i mars och redan nu pågår en intensiv valkamp. Jag gillar varje regering där statsministerns framträdanden möts med respekt både internationellt och i debatter på hemmaplan, där han/hon tålmodigt och skickligt svarar även på provokativa och besvärliga frågor. Jag gillar också att man äntligen rensar de offentliga platserna från kommunistregimens monument och att man kommer att börja undervisa på estniska i alla skolor istället för på de tidigare ockupanternas språk. Vem borde jag då ge min röst?
Förra året genomförde Estlands utrikesministerium en stor enkät bland utlandsesterna. Gissa vem de hade högst förtroende för i Estland? Jo, presidenten. Och vilka hade de minst förtroende för? Reaktionära och homofoba politiker. Man undrar i vilket parti dessa finns.
I Sverige har man nu upptäckt att det finns så många invandrare från Afrika och Mellanöstern i vissa storstäders ytterområden, att deras integrering i Sverige är praktiskt taget omöjlig. Av vem kan man lära sig svenska seder och språket, när man aldrig träffar på någon vanlig svensk? Man har därför utvecklat en egen dialekt: Hei mannen, hurr mårr tu? Respekt!
Högaktningsfullt – och vi ses på Estlands nationaldag!
