Paul Laan: Mitt livs mest produktiva tid har varit då jag kunnat ägna mig åt den estniska saken

Paul Laan är en känd och aktad person i det estniska samfundet i Sverige. Listan över hans meriter är så lång att den skulle fylla ett eget nummer av Rahvuslik Kontakt. Paul Laan, en respekterad gentleman som med sina 94 år hör till den lilla grupp av människor som kan räkna sig till poeten Marie Unders vänkrets. Paul bor i sin ombonade lägenhet i Hägersten där det bl a återfinns en mindre samling av kulturhistoriskt rara böcker och dokument. Paul tilldelades nyligen Sverigeesternas Förbunds kulturpris på 10 000 kronor. Om detta, Pauls liv och bekantskapen med Marie Under handlar nedanstående intervju.

Hur träffades dina föräldrar och var föddes du?

Min far Hugo Leonhard Kirschmann studerade till godsförvaltare i Charkiv och talade flytande ryska. Efter avslutade studier återvände han till Narva. Direkt därefter bröt första världskriget ut och pappa fick tillbringa fyra år vid fronten. När kriget var slut kom han tillbaka till sina föräldrar och började arbeta vid tullverket i Narva. Min mor Ida Berta Karolina, född Keeser, föddes i Narva men växte upp i Ryssland dit hennes föräldrar hade flyttat på grund av sitt arbete.

Efter det kommunistiska maktövertagandet kom en del av familjen tillbaka till Estland. Far och mor fann varandra efter en tragisk eldsvåda där mina morföräldrar förolyckades när deras hus brann ner. Mamma räddade sig genom att hoppa ut från andra våningen. Hon föll ner på en grushög, skadade ryggen och fick tillbringa sju månader på sjukhus. Som bekant till familjen besökte min far henne ofta där och vänskapen utvecklades till kärlek.

Jag föddes den 28 augusti 1928 som mina föräldrars första gemensamma barn. Pappa hade varit gift tidigare och hade en son som hette Leo, vars efterkommande jag kom i kontakt med för första gången för ett halvår sedan. Under lång tid efter flykten från Estland visste vi tyvärr ingenting om Leos öde. Jag har också en yngre bror vid namn Toivo, som föddes den 22 juli 1937 och bor i Stockholm. Vi har tät kontakt.

Efternamnet Laan tog vi oss på förslag av farmor, vars flicknamn det var.

Var tillbringade du dina barndomsår?

1930 flyttade vi till Paldiski där far fick tjänst som chef för tullverket och han blev hamnkapten. Härifrån har jag mina ljusaste barndomsminnen. Nio år senare flyttade vi till Haapsalu, där pappa fortsatte arbeta som chef för tullverket, och där vi bodde tills vi flydde till Sverige. I Haapsalu började jag studera vid gymnasiet.

Efter tillkomsten av ryska baser 1939 placerades ryska militärer också i Haapsalu och i början av ryska ockupationen var vi tvungna att flytta ut från vårt hem. Efter Tallinnbombningarna 1944 blev mödrar och barn anmodade att lämna staden och mamma, jag och min bror flyttade till ett litet hus i tallskogen Paralepa nära Haapsalu.

I augusti 1944 kom plötsligt pappa dit och sa att mamma, jag och min bror Toivo måste fly till Sverige dagen därpå. För mig kom det som en chock. Jag var bara 15 och ingen hade tidigare pratat med mig om detta. Vi åkte tillbaka till staden och var och en fick bara ta med sig en resväska. Min 16-årsdag tillbringade jag på en liten ö i närheten av Haapsalu, varifrån man hade lovat att ta över oss till Sverige med båt.

Hur gick det till när ni flydde till Sverige?

Båten avgick på kvällen den 28 augusti och tillsammans med manskapet rymde den över 30 personer, sittande sida vid sida. I sista ögonblicket dök ytterligare två personer upp, klädda i finsk uniform. En av dessa var Ivar Grünthal, som senare blev känd poet och kulturpersonlighet. På båten träffade jag honom för första gången.

I början var vattnet spegelblankt men så kom vi in i en storm. Vi var nära att drunkna och förlorade hoppet om att komma fram. Men till slut fick vi syn på en strandremsa, hoppet återvände och vi lyckades komma till en av Svenska Högarnas öar. Där blev vi generöst mottagna av lottor. Man gav oss mat och vi fick sova på golvet. Nästa dag togs vi med polisbåt till Stockholm. Pappa flydde efter oss till Sverige i sista stund när Tallinn föll. Vi förenades med honom i flyktinglägret i Mölle. Efter stängningen av lägret bodde vi en tid i Saltsjöbaden och därefter fick vi en lägenhet i Hägersten där jag fortfarande bor. Jag fick plats som springpojke i Nyman & Schultz Resebyrå och där lärde jag mig svenska.

På dagarna arbetade jag i resebyrån och på kvällarna studerade jag vid Stockholms Estniska Gymnasium och tog svensk studentexamen 1948.

Berätta om din utbildningsgång. Hur kom det sig att du började studera vid Stockholms högskola?

Mina föräldrar ville att jag skulle bli läkare, men jag valde humaniora. Vid Stockholms högskola studerade jag svensk och allmän litteraturhistoria, tyska och finsk-ugriska språk, däribland estniska, i sammanlagt fem år. 1955 blev jag filosofie kandidat.

Senare studerade jag och fullföljde kurser i bibliotekskunskap vid Kungliga biblioteket. Efter avslutade studier vid högskolan erbjöd rektor Henno Jänes mig att undervisa i estniska och tyska i Stockholms Estniska Gymnasium. Där arbetade jag deltid på kvällar i elva år.

En period arbetade jag också som lärare i tyska vid olika gymnasier i Stockholm och som assistent vid vetenskapliga bibliotek. Samtidigt fortsatte jag att bedriva studier i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet, som det numera hette och 1963 avlade jag filosofie licentiatexamen med en avhandling om poeten Bertil Malmberg.

Vad hände när du hade avslutat dina högskolestudier?

1970 blev jag ombedd av Heino Jänes att ta över hans arbetsuppgifter i estniska sektionen vid Finska Institutionen, Stockholms Universitet. Institutet för Estniska Språket och Litteraturen i Stockholm, som hade grundats redan 1959, hade nära samarbete med estniska sektionen och då jag började arbeta där, blev jag även vald till vetenskaplig sekreterare vid Institutet. Senare blev jag också Institutets ordförande. Sammanlagt arbetade jag vid Finska Institutionen i 25 år. Förutom administrativa plikter hade jag till uppgift att undervisa i estniska språket.

Vid sidan av det ordinarie arbetet var jag ständigt involverad i frågor kopplade till det estniska samfundet i Sverige och jag satt i styrelsen för flera organisationer och fonder.

Även efter pensioneringen från universitetet 1994 fortsatte jag aktivt att arbeta för den estniska saken.

Hur kändes det Sverigeesternas Förbunds kulturpris?

När Jaan Seim ringde och informerade mig om kulturpriset kunde jag först inte säga någonting eftersom det kom så oväntat. Jag blev glad och kände mig uppiggad över att ha fått detta erkännande. Jag har fått pris även tidigare, t ex Estniska Kommitténs pris 1992, Estniska Kultursamfundets Kulturpris 1994. 2004 tilldelades jag Vita Stjärnans orden klass IV av Estlands president för mitt arbete med att bevara estniskheten i Sverige. 1939 fick min far en likadan orden, som han sedan hade med sig när han flydde till Sverige.

Hur fick du upp ögonen för Marie Unders dikter?

Jag upptäckte Marie Unders dikter när jag som 15-åring höll mig undan kriget i Paralepa-skogen. Jag tyckte om rytmen och ordalydelsen i hennes dikter. Jag kan många av Unders dikter utantill.

Hur blev du personligen bekant med Marie Under?

Inom ramen för den estniska gemenskapen anordnades många olika sammankomster där även Under och Adson ofta deltog. Jag betraktade dem på håll men vågade inte närma mig. Henno Jänes visste att jag var en stor beundrare av Under och på en skolfest presenterade han mig för dem.

På 50-talet började en grupp litteraturintresserade personer träffas hemma hos Ivo Iliste, som på den tiden ingick i redaktionen för kulturtidskriften Mana. När Ivo fyllde 25 kom han på idén att bjuda hem Marie Under och Artur Adson. Sagt och gjort. Jag blev placerad bredvid Under. Hon satt till vänster om mig och jag fick tillfälle att prata närmare med henne. Vi blev vänner, hon berättade om sin sömnlöshet som plågade henne hela livet. Vi upptäckte att vi hade gemensamma intressen och att vi båda t ex trodde på parapsykologi.

Hur utvecklades vänskapen med Under och Adson?

En gång i slutet av 60-talet ringde Adson och bjöd hem mig på middag. De umgicks gärna med personer från en yngre generation. Jag blev bjuden hem till dem flera gånger på Klubbacken 59 i Hägersten. I början sa vi ni, senare började vi dua varandra. Jag besökte Under och Adson ofta även när de bodde på vårdhemmet i Vårberg.

Du tog hand om och ordnade Under och Adsons arkiv på 10 000 sidor och överlämnade till Estniska Litteraturmuseet 1996. Berätta om det.

Innan Adson och Under hamnade på vårdhemmet bad de mig bli deras litterära ombud och överlämna deras arkiv till Hurt-samlingarna i Finland. Efter diskussioner på vårdhemmet med Under och hennes närmaste kom vi fram till att det vore oklokt med tanke på Finlands relation till Sovjetunionen. Vår rekommendation var att materialet skulle deponeras i Svenska Riksarkivet. Adson och Under gick med på vårt förslag och jag fick i uppdrag att ordna saken. Jag bad att få ett skriftligt intyg på detta vilket jag också fick.

Det blev också min uppgift att ordna med begravningen av både Adson och Under enligt deras önskemål. Adson dog 1977 och Under 1980. Prästen Artur Kõdar talade vid båda begravningarna. Unders begravning hölls i Jakobs kyrka. Den framförda musiken bestod av verk som Under tyckte mycket om – ett lyriskt stycke Till våren av Edvard Grieg och Beethovens Ode till glädjen. Svenska Akademien företräddes av den kände diktaren och litteraturkritikern Johannes Edfelt med en krans.

Efter Marie Unders död började jag gå upp till deras lägenhet för att bistå dottern Hedda.

Efter Heddas död 1988 påbörjade jag sortering, organisering och paketering av arkivmaterialet efter Under och Adson. Det var ett omfattande arbete som jag gjorde vid sidan av mitt ordinarie arbete och som tog mig nästan tre månader.

Vad är det som är speciellt med Under och hennes diktning?

Unders språkmagi. Hon använde sig av nya språkliga former och ord. Det finns något i hennes dikter som griper tag i en. Jag kan inte förklara det. Jag har studerat litteraturvetenskap och läst verk av många andra diktare, men den som känns närmast är ändå Under.

Under var mycket behaglig som person. Hon kallades för prinsessan i Siuru-gruppen och en prinsessa var hon förvisso.

Svenska Akademien var medveten om Unders betydelse och stöttade henne ekonomiskt. Under blev ju flera gånger föreslagen som kandidat till Nobels litteraturpris.

Vad skänker dig glädje?

I barndomen gladde jag mig åt åren i Paldiski, där jag kände mig lycklig. Jag hade snälla föräldrar som jag värderade högt och minnet av dem är mig kärt. Från tiden i Sverige håller jag i ljust minne perioden då jag fortfarande studerade och själv kunde ordna med mitt liv. Den mest produktiva och trivsamma tiden var mina 25 år vid Finska Institutionen som lärare och då jag var verksam i olika estniska sammanhang.