Tõnis, grattis till REL:s kulturpris. Kulturkollegiet anser att dina intelligenta, filosofiska och humoristiska verk genom åren – i form av böcker, artiklar och inlägg i sociala medier – är värda ett särskilt erkännande från den svensk-estniska gemenskapen. Hur reagerar du själv på detta erkännande?
Naturligtvis med glädje. Men också med att undra om jag verkligen förtjänar detta erkännande. Men jag tröstar mig med att sådana här frågor i slutändan inte är min huvudvärk, utan kulturkollegiets.
Vi ser med stor spänning fram emot publiceringen av din autobiografi. Jag har läst delar av dina barndomsminnen och har skrivit om dem i vår tidskrift tidigare. Hur långt är boken från att publiceras? Vi kan inte vänta!
Svårt att säga. Det går framåt, men långsamt. En sak är säker: det går inte att skynda på sådana saker. Att säga att det är ett ”stort” verk, som kulturkollegiet hänvisar till i sitt resonemang, är en stor överdrift. Jag hoppas att något litet men meningsfullt kommer att uppstå så småningom.
Hur har du haft kontakt med den estniska gemenskapen i Sverige under åren? Har du varit i Estniska Huset?
Jag har varit i Estniska Huset, men mest på fester. Men kontakterna har genomgått många förändringar under åren. I början, 1943–60, hade jag ganska mycket att göra med det svensk-estniska samfundets verksamhet, särskilt med anti-sovjetiska evenemang av alla slag.
När jag och min familj flyttade till Kalix i Norrbotten minskade dessa band naturligtvis på grund av avståndet. Från och med 1986–87 blev kommunikation med ester i Estland viktigare och intressantare för mig än lokala kontakter.
Jag utvecklade till exempel en koppling till dataavdelningen vid Tallinns tekniska universitet. Jag förmedlade ett av deras datorprogram till ett svenskt programvaruföretag. Jag översatte programmet till svenska och skrev en handbok på svenska. Den svenska versionen av programmet publicerades här och sålde ganska bra i Sverige, med tanke på dess snäva tillämpningsområde, som är tillämpad matematik.
Läser du Rahvuslik Kontakt?
Ja, jag prenumererar på Rahvuslik Kontakt. Tyvärr har jag vissa problem med att läsa. Jag har ett ögonfel, makuladegeneration, vilket innebär att jag inte längre kan läsa tryckt text i normal storlek. Om jag förstorar elektroniska texter (åtminstone till 28 pt) kan jag läsa dem på skärmen. Jag har ännu inte sett Rahvuslik Kontakt i digital form. Men om jag nu hittar en intressant rubrik i den tryckta tidskriften, ber jag min sambo att läsa texten på svenska. Det faktum att Kontakt publiceras på båda språken betyder, enligt min mening, att den är mycket viktig och värdefull för många, många människor.
Om så är fallet kommer du att bli glad över att höra nyheten att vi planerar att publicera Rahvuslik Kontakt också i digitalt format. Utvecklingsarbetet för detta kommer att börja i mars och vi hoppas kunna lansera en online-plattform som stöd för papperstidningen i samband med sommarnumret.
Det här är goda nyheter. Vi hoppas att den också kommer att bidra till att utöka Rahvuslik Kontakts läsekrets.
Hur ser din vardag ut nu för tiden, vad gör du? Vad inspirerar dig och ger dig glädje eller sorg?
Ålder spelar ingen roll, det är bara en siffra, sägs det nu för tiden. Men kanske är det ändå så att ålder går hand i hand med en hel del fysiska saker. För mig har det till exempel blivit svårt att röra mig. I vardagen måste man ta hänsyn till detta: jag planerar inte längre skidresor till Alperna eller äventyr till tropikerna. Och mitt synfel begränsar min läsning av texter, så jag kan inte längre skaffa mig kunskap från det tryckta ordet.
Men det finns fortfarande mycket att göra inom dessa parametrar som är intressant och roligt. Jag prenumererar till exempel på The Economist och andra tidskrifter i elektroniskt format. Tyvärr har jag hittills inte hittat några estniska medier som jag skulle kunna förstora på ett sätt som passar mig. Postimees och Eesti Ekspress digitala utgåvor kan inte förstoras på detta sätt.
Jag är dock mer eller mindre uppdaterad med min tid. Det finns också många värdefulla aktuella föreläsningar på Youtube om alla möjliga ämnen – vetenskap, filosofi, psykologi, politik, natur etc.
På grund av ögonskadan måste jag ständigt hitta nya sätt för att skriva. Jag tycker att det är bekvämast att skriva på iPad – då kan jag hålla skärmen nära ögonen. Jag kan också skicka mina texter via e-post eller lägga upp dem direkt på sociala medier.
Sammanfattningsvis kan man säga att en 90-årings vardag är förvånansvärt lik den som en yngre person lever. Men den dagens yttre form kan vara mycket, mycket annorlunda.
Du – som själv är sonson till en stor politiker – har alltid hållit fingret på tidens puls och tänkt och uttalat dig i sociala frågor. Sverige hade val i höstas och ett regeringsskifte. I Estland är det snart val till Riigikogu. Vilka tankar, önskningar eller kritik väcker det hos dig? (Intervjun gjordes före Estlands parlamentsval.)
Naturligtvis beklagar jag att högerextrema – eller snarare fascistoida – rörelser har svällt upp över hela världen: Orbán, Trump, Le Pen, SD, EKRE, Putin.
I Estland och Sverige är dock EKRE:s och SD:s andel fortfarande måttlig, runt 20 %. Men i en splittrad parlamentarisk ordning har både EKRE och SD lyckats utöva ett oproportionerligt stort politiskt inflytande. Jag hoppas verkligen att de estniska väljarna kommer att vända EKRE ryggen och inse att dess homofobiska och främlingsfientliga ideologi i grunden ligger mycket nära putinismen. Att väljarna inser att en röst på EKRE ur etisk synvinkel är en röst på Putin. Jag är dock rädd att detta hopp inte kommer att infrias.
Putins Rysslands invasion av Ukraina måste ha väckt starka minnen från din egen barndom, när sociopatiska ledare erövrade och delade upp länder. Hur tycker du att Estland och Sverige borde agera i denna situation?
Både Sverige och framför allt Estland har följt den enda förnuftiga linjen – att hjälpa Ukraina så mycket som möjligt. Jag såg en statistik någonstans som visade hur mycket olika länder hade hjälpt Ukraina. Naturligtvis var USA, när det gäller den totala mängden pengar, på en mäktig första plats. Men om man rangordnar de olika ländernas bidrag efter befolkningsstorlek, så var Estland och Lettland i en egen superliga, flera gånger större bidragsgivare till Ukraina än USA och andra stormakter! Jag blev förtjust över den här bilden.
Det finns inget annat alternativ än Ukrainas fullständiga frigörelse, varken för Ukraina eller för oss. För om vi börjar förhandla med en bandit kommer vi att erkänna dennes brott som en legitim verksamhet. Och i så fall kommer banditen snart tillbaka.
Situationen är naturligtvis oerhört skrämmande. Men det finns helt enkelt inget annat alternativ än ett hundraprocentigt motstånd mot den ryska aggressionen och en seger för Ukraina.
Tõnis Tõnisson
kom som flykting till Sverige redan 1943 som elvaåring med sin farmor Hilda. Hans farfar, den store statsmannen Jaan Tõnisson hade arresterats och mördats redan 1940.
Tõnis Tõnisson växte upp i Stockholm och studerade matematik och fysik vid Stockholms universitet. 1955–58 var han stipendiat i USA där han tog en masterexamen i matematik och filosofi vid University of Georgia.
Återkommen till Sverige genomgick han Lärarhögskolan och kom att verka ett antal år som gymnasielärare i matematik, fysik och filosofi. På 80-talet slutade han som pedagog och sadlade om till författare, översättare och journalist.
Tõnis Tõnissons mest framgångsrika bok hittills ”Makt som hobby: konsten att bli förklädd gud” (1978) har sedan dess utkommit i flera upplagor och översatts till estniska med titeln ”Võim: sünge hobi. Jumalaks maskeerumise kunst”. Den finns också på engelska. På biblioteken brukar den placeras i kategorin ”Humor.”
Bok nummer två ”Högre matematik för poeter och andra matematiska oskulder” utkom för 30 år sedan och följdes av många pocketupplagor. (Den senaste 2010.) Boken användes som kurslitteratur på Försvarshögskolan i många år ända tills förlaget inte ville trycka fler upplagor.
Den tredje boken ”Olidlig med ålderns rätt: den kaxiga tidsresan från 65+ till 105+” (2018) ger handfasta tips om hur man gör livet njutbart på ålderns höst genom att t.ex. förvirra sin läkare att skriva ut den remiss till en dyr magnetröntgen som man anser sig behöva. Tõnis Tõnisson visar också med humor och sinnrik matematisk bevisföring att det är omöjligt att vara död.
Den fjärde boken som måste betraktas som Tõnis Tõnissons stora livsverk och gåva till oss ester både i Sverige, Estland och ute i förskingringen är hans självbiografi som är under utgivning. Han har redan publicerat den i olika avsnitt, kapitel och fragment på Facebook under några års tid. En del är tryckt i Rahvuslik Kontakt (2020 nr 234). Alltsammans finns sparat men behöver samlas och redigeras något.
Här skildrar Tõnis Tõnisson ur barnets perspektiv de dramatiska krigsåren i Estland då Stalins och Hitlers ockupationer avlöste varandra. Han var ett barn i händelsernas absoluta centrum. Han växte upp hos sin älskade farfar, statsmannen och liberalen, Jaan Tõnisson och sin farmor Hilda. Den åttaårige Tõnis beskriver hur de sovjetiska myndigheterna plomberar farfars arbetsrum med polissigill sedan de 1940 arresterat den 72-årige Jaan Tõnisson som ett ”farligt nationalistiskt element”. Vi får läsa om barnets vänskap med fyra ryska krigsfångar men också om hur soldater ur Stalins förintelsebataljoner tvingar honom att vara vägvisare genom skogen. Och vi kan läsa om Sovjetmaktens deportation av 11 000 ester 1941.
Som översättare har Tõnis Tõnisson gjort böcker av Carl Sagan, Stephen Hawking, Isaac Asimov och Edward de Bono tillgängliga på svenska.
Vid mitten av 80-talet var Tõnis Tõnisson redaktör för en datatidskrift. Han har också skrivit artiklar i svensk press som t.ex. i syndikalisttidningen Arbetaren.
