Helga är en produktiv författare och översättare vars arbete har blivit uppmärksammat och erkänt på bägge sidor av Östersjön. Bland utmärkelser som hon tilldelats kan nämnas förtjänstmedalj av Estlands president 2001 och premium för livslångt arbete från stiftelsen för litteratur vid Estlands Kulturkapital 2019. Hon har publicerat 24 böcker och för närvarande arbetar hon med romanen ”Den hemliga hästen” som delvis är självbiografisk.

Helga har aldrig sett skrivandet som ett ”riktigt” arbete utan något som pågått vid sidan av hennes tjänst som lärare. Hon är gift med författaren och läkaren Enn Nõu och de har tre barn. Paret bor omväxlande i Estland och Sverige och känner sig hemma i båda länderna. Den 22 september 2024 firar Helga sin 90-årsdag.

Vilka är de mest framträdande händelserna i ditt liv?

Först flykten till Sverige och livet i flyktinglägren, därefter skoltiden i Stockholm och då jag träffade Enn och för det tredje Estlands frigörelse ur den ryska regimens grepp och vårt dubbla liv mellan Sverige och Estland.

Dina första tio levnadsår före flykten 1944 under andra världskriget levde du i det självständiga Estland. Hade du en vacker barndom?

Ja, den var vacker. Jag föddes i Tartu där mina morföräldrar bodde. Sedan bodde jag i Kohtla, Tallinn och Pärnu varifrån vi flydde. Jag minns hur vi lekte affär i Jalaka-parken i Pärnu med andra barn. I två år gick jag i Pärnu folkskola nr 5. Jag minns badstranden och flykten och till slut det första året i Sverige i nästan 10 flyktingläger. Det blev aldrig tråkigt. I Sverige skickades min pappa iväg på arbete som kartläggare och mamma, jag och mina två bröder transporterades vidare till nästa flyktingläger. Till slut fick vi bo bland svenskar på Adelsö. Där blev vi kvar i fem år och det var den vackraste platsen.

När bestämde du dig för att bli författare och för att skriva på estniska trots att du bodde i Sverige?

När jag lärde känna och gifte mig med Enn som verkligen är est till hundra procent. Enbart estnisk verksamhet och det estniska språket kom i fråga. När vi bodde på Adelsö var vi de enda esterna där och då var det viktigt att lyfta fram det estniska. På den tiden oroades vi också för förryskningen och att den estniskspråkiga litteraturen skulle dö ut. Jag var den första estniska flickscouten i världen utan kårtillhörighet och tillsammans med mina bröder Arvo och Rein deltog vi i det stora scoutlägret vid sjön Ömmern i södra Sverige 1948. När vi flyttade till Stuvsta nära Stockholm 1950, var det naturligt att fortsätta med det estniska ungdomsarbetet. Jag skrev artiklar i tidskrifterna Ungdomsbladet och Fyrbåken. Min första roman (”Katten äter gräs” 1965) skrev jag också efter att Enn hade drivit på. Så har det fortsatt.

Du har arbetat som lärare hela ditt liv förutom ett litet sidosteg till Uppsala universitet som forskningsassistent. Hur har undervisandet och skrivandet fungerat tillsammans?

Både bra och dåligt. Ganska snart visade det sig att jag inte hade de nödvändiga läraregenskaperna. Jag tycker om att berätta och förklara för elever men om det sitter 35 i en klass och istället för att lyssna kastar de suddgummin eller hoppar ut genom fönstret, då försvinner lusten. I stora städer som Stockholm och Uppsala fick jag klasser där det gick svåra elever. De senaste åren gick jag ner från heltidsarbete och nöjde mig med halvtid. Det i sin tur gav tid till skrivandet.

Hur många språk tänker du på?

Jag tror att det är två, estniska och svenska, beroende på vem jag pratar med eller skriver för.

Du har skrivit både barnböcker och böcker för vuxna. Har du några favoriter bland dina böcker?

Jag har skrivit 24 böcker. Det går inte att jämföra dem med varandra och ärligt talat har jag inte heller läst dem efter att de kommit ut annat än kortare avsnitt. Visst, barnboken ”Oj-oj-oj, vad var det som hände” har jag själv berättat för barnen. Min son Heino framhåller ungdomsromanen ”Sjätte fingret” som den som han tycker om. Mest läst och även dramatiserad av elever är dock ungdomsromanen ”Håll mun!”. ”Ett liv fullt av överraskningar” tycker jag om för fotografierna av målningar i den.

Hur växer persongalleri och innehåll fram? Vet du redan från början hur boken ska sluta?

Någon enstaka gång vet jag redan från början hur boken ska sluta. Oftast formulerar jag ett problem och låter deltagarna komma fram till hur det ska sluta.

Hur ser dina skrivrutiner ut? Är du som Jaan Kross som hade som princip att skriva lite varje dag eller skriver du mycket på en gång och vilar sedan?

Jag har inga rutiner för skrivandet eftersom jag inte ser det som ett ”arbete”. Ibland skriver jag mycket, exempelvis en novell, sedan ingenting alls. Det beror på ämnet. Just nu försöker jag avsluta romanen ”Den hemliga hästen” som handlar om en människas liv från början till slut. Jag har hållit på med den under flera år. Delvis är den autobiografisk.

När jag har läst dina böcker har jag lagt märke till att du ofta formulerar dig i korta meningar. Gör du det medvetet?

Nej, det är inget som jag medvetet har kommit fram till men jag tycker själv att det är svårt att läsa texter där meningarna är långa. När vi talar tycker jag att talspråket känns naturligt. Jag utgår nog från det även när jag skriver.

I boken ”Tiger, tiger” skriver du initierat om rädslor i Estland på den tiden och ett samhälle som grundar sig på censur. Boken kom 1969. Hur kunde du känna till vad som pågick där? Hade du några hemliga kontakter med Estland?

Enn var i Estland i tre dagar 1967. Han åkte via Helsingfors för det fanns ingen direktförbindelse från Stockholm. Han fick en inbjudan av VEKSA (Föreningen för utvecklande av kulturella förbindelser med utlandsester) men utnyttjade inte det utan åkte som turist. Jag var hemma i Uppsala med barnen. Vi kom överens om att han skulle skicka ett telegram på engelska till mig varje dag om sin mage. ”Magen är i ordning” betydde att han behandlades väl. Tillfällen som präglades av fruktan fanns dock i tillräcklig mängd. När han kom hem berättade han under de första dygnen om allt han varit med om. Det var bara för mig att skriva.

Dina böcker innehåller en hel del mystik – andar, woodoo, oförklarliga händelser. Vad eller vem tror du på själv?

Jag tror att Gud finns men inte på det sätt som kyrkan lär. Vi vet helt enkelt inte.

Du sysslar också med måleri och har till och med publicerat en bok med dina arbeten.

”Ett liv fullt av överraskningar” skiljer sig från mina andra böcker då den innehåller 75 av mina målningar och på motsatta sidan till varje målning finns en beskrivande prosadikt. Den kom ut till min 75-årsdag. Den boken har jag bläddrat mest i. Att måla är min andra hobby eller bisyssla som jag faktiskt började med redan innan skrivandet kom igång. Min pappa Aleksander Raukas föddes i Estland, men 11 år gammal for han till sin morbror i Tsar-Ryssland som var matematiklärare i Troitsk och senare i Orski och där studerade pappa målerikonst hos en rysk konstnär vid sidan av sina studier. Ganska snart efter födelsen sattes en pensel i min hand och måleriet har därefter varit en bisyssla.

Du lever omväxlande i Estland och Sverige – i vilket land känner du dig mest hemma?

Svår fråga. I båda och i inget. Jag blir aldrig svensk men som est saknar jag erfarenhet från den långa kommunisttiden.

Vad är estniskheten för dig?

Lycka eller olycka. Kan det vara både och?