Mai föddes den 2:a november 1920 som yngsta dotter till pedagogen, skolorganisatören och författaren Märt Raud (1881-1980) och en av Estlands första kvinnliga lärare Anna Raud (1883-1979). Mai var ett barn av freden i Tartu. I sina minnen har hon berättat hur pappa Märt en gång i exil frågade Mai om hon kunde gissa varför hon hade fötts just den 2:a november 1920. Orsaken var att som krigscensor hade pappan till uppgift att närvara vid fredsförhandlingarna i Tartu där han kontrollerade telegram och handlingar. Efter midnatt den 2:a februari när allt var klart till sista kommat och alla hade undertecknat avtalet skyndade Märt hem. Glädjen var stor. Nio månader senare föddes dottern Mai, ett barn av freden i Tartu.
Mais pappas arbete inom utbildningssektorn medförde att familjen bodde på olika platser i Estland. Mais första barndomsår tillbringade man i Pärnu där pappan var chef för utbildningsavdelningen vid Pärnu Länsstyrelse. När Märt Raud fick tjänst som skolkonsult i Viljandi flyttade familjen till Viljandi för dussintalet år.
Hemmet präglades av en varm och vänlig atmosfär. Barnen uppmuntrades till verksamheter som gagnade såväl deras mentala som fysiska utveckling. I sina barndomsminnen har Mai själv skrivit följande: ”Vi hade bestämda regler i vårt hus – man fick inte skada någon som var svagare. Mamma sa: Puckla på någon som är starkare! Att vara trotsig och ljuga var förbjudet, svordomar förekom inte. Man fick heller inte brusa upp vid meningsskiljaktigheter sinsemellan.”
I slutet av andra världskriget 1944 hamnade Mai först i Tyskland, sedan som flykting i Danmark och till slut i Sverige. Familjemedlemmarna som först försökte hålla ihop, hade kommit ifrån varandra. Via Röda Korset hittade Mai sina föräldrar som därefter kom till Sverige för att bo hemma hos Mai. En syster och en bror fortsatte till Canada medan Mai och föräldrarna stannade i Sverige.
Mais pappa var aktiv som författare och journalist långt upp i åren. Han har skrivit såväl skönlitterära böcker som böcker inom skolområdet. Mai hjälpte sin pappa med redigeringen och trots att Mais namn saknas var det hennes osynliga arbete som ledde till att hennes pappas verk, särskilt i exilen i Sverige, kom ut i tryck.
Till yrket var Mai bildlärare, konstvetare och etnolog. Efter avslutade studier vid Bildlärarinstitutet vid Stockholms Högskola för tillämpad konst arbetade Mai som lärare i Stockholm och Visby.
Mellan 1959 – 1964 studerade Mai konsthistoria vid Stockholms Universitet hos professor Sten Karling samt även arkeologi och etnografi. Med avhandlingen ”Silversmide i Tallinn 1474-1650” erhöll hon graden filosofie licentiat.
Mai hann också med att vara ledamot vid Sverigeesternas Riksförbunds (REL) representantskap med ordningsnummer 9-15 under åren 1986-2014, styrelseledamot i såväl centralförbundet som REL-s Stockholmsavdelning samt chef och stöttepelare för REL-s sekretariat, långvarig chefredaktör och medarbetare för tidskriften Rahvuslik Kontakt, organisatör av sverigeesternas arkiv, författare till talrika artiklar om konsthistoria, initiativtagare till och administratör av intensivkurser i estniska vid Tartu universitet, grundare av Estniska Seniorboendet i Gröndal, medlem i Estniska Akademiska Kvinnors Förening och Förbund och Estniska Etnografiska Föreningen i Sverige TRIINU och Estniska Lärdomssällskapet i Sverige.
Mai var en vän av Estniska Etnografiska Museet, dess välgörare och medlem i museets vänförening sedan 1995. Hon förmedlade aktivt kulturella kontakter mellan Estland och Sverige och arbetade med kartläggning och bevarande av det estniska kulturarvet i Sverige.
Att ta hand om andra människor var under lång tid en viktig syssla för Mai. Hon skötte om sina föräldrar som levde till hög ålder. Mai träffade sin make, ögonläkaren Ilja Pähn (1916-2006), i ett senare skede av livet och Mai upprätthöll en varm och tät kontakt med makens barn.
Mai fick ofta besök i sitt ombonade hem i Gröndal. Som värdinna var Mai glad och gästfri. Hon hade alltid några vänliga ord att säga till var och en som knackade på hennes dörr. Mai hade förmågan att i första hand alltid se något gott hos andra människor.
Under sina 103 levnadsår hann Mai med att på sitt stillsamma och återhållsamma sätt vara en förebild för många människor i sin omgivning.
Mai var också hedersmedlem i Sverigeesternas Riksförbund och korades till århundradets est i den sverigeestniska gruppen. 2001 erhöll hon Vita Stjärnans medalj av Estlands president och 2020, som hundraåring, tilldelades Mai pris, uppkallat efter Aino Järvesoo, för bevarandet av estniska språket och kulturen utomlands.
Vila i frid, kära Mai! Morgonen på din dödsdag, den 23 april, var kylig för ditt varma hjärta hade slutat slå. Men från den blåa himlen sken en klar sol så att du lättare skulle hitta vägen till himmelriket.
Läs artiklar:
Mai Raud Pähn 103 (på estniska)
Mai Raud Pähn 102 (på estniska)
Mai Raud-Pähn firades i hybridform
Mai Raud Pähn 95
Mai Raud Pähn pälvis Aino Järvesoo nimelise auhinna (på estniska)
