Den första moderna flyktingvågen nådde Olofström 1944. Då anlände de första baltiska flyktingarna för att sedan bli så många att de utgjorde tio procent (ca 400 personer) av ortens befolkning. En av dem var esten Oskar Lepik (1914–2002) vars memoarbok “Desertören” utgetts postumt.
Författaren föddes och växte upp på Ösel (Saaremaa) i Östersjön. När Sovjetunionen invaderade Estland 1939–1940 inkallades han till Röda Armén. Han slapp ingå i stridande förband och blev i stället byggnadsarbetare med militärt uppdrag. Tyskarna anföll 1941 och körde ut ryssarna. Då hoppades esterna att förtrycket skulle upphöra. I stället följde nya plågor med hård personkontroll och judeförföljelser.
Oskar Lepik följde inte med Röda armén i dess reträtt utan deserterade. När ryssarna kom tillbaka 1944 valde han att fly till Sverige. Flykten skedde i februari 1944 i en liten båt i vilken några kamrater följde med. I storm, hård kyla och brottsjöar som slog in över båten fortsatte resan med Lepik vid rodret. Han var nära att ge upp och skrev att han kände “hur livet bara rann ifrån honom” innan han såg de svaga ljusen från en fyr och från friheten i Sverige.
Hustrun och nyfödde sonen var kvar i Estland. Nästa projekt för Oskar blev att fara tillbaka och hämta även dem till Sverige. Så skedde i augusti samma år liksom tidigare i skydd av natten. Att fly i dagsljus var farligt. Flyktingbåtar som upptäcktes blev beskjutna av både ryska och tyska flygstridskrafter. Men resan gick bra i lugnt väder.
/…/ Boken blir en spännande skildring, djupt tragisk i vissa delar eftersom den bekräftar det djupa förtryck som människorna i de baltiska staterna fått uppleva. Vemodigt att läsa är hur hans hembygd på Ösel härjades till oigenkännlighet av den miljöförstöring som följde under den ca 50-åriga ryska ockupationen. Han mindes hur människor plötsligt försvann i hans omgivning. De mördades eller fördes bort till fångläger i Sibirien. Hur, gårdar och hela byar låg öde.
På omslagsbilden finns en bild av författaren: solbränd med hög panna, bredd över axlar och bröst med bestämt uttryck i det solbrända ansiktet, hållande i rodret på sin båt med havet i bakgrunden tonar han fram som en nybyggare ur en bok av Jack London. Han skriver lågmält och vardagligt. Det skapar närhet till det stora skeendet med all dess tragik men också till friheten som han och hans landsmän fick uppleva när Estland blev självständigt igen 1990. /…/
