![\"\"](\"https:\/\/rahvuslikkontakt.se\/wp-content\/uploads\/2023\/11\/ilmar-olesk-tilsi-lastekodu.webp\")
<\/a>Hennes bok \u201dMeenutusi Tilsi lastekodust\u201d (Minnen fr\u00e5n Tilsi barnhem) publicerades 2012. Det var den f\u00f6rsta s\u00e5 helt\u00e4ckande \u00f6versikten av livet p\u00e5 ett barnhem i Estland i ord och bild, fr\u00e5n de f\u00f6rsta \u00e5ren tills barnhemmet flyttade till en ny byggnad 1978. Vid det h\u00e4r laget har ocks\u00e5 denna nya byggnad blivit tom och en ny form av barnhem \u2013 familjebost\u00e4der \u2013 har byggts intill.<\/p>\n
Personakten<\/h3>\n
Mina f\u00f6rsta vaga minnen av mig sj\u00e4lv kommer fr\u00e5n Hellenurme sm\u00e5barnshem. I en vanlig familj finns det f\u00f6r\u00e4ldrar som senare ber\u00e4ttar f\u00f6r barnen hur det var n\u00e4r de var sm\u00e5 \u2013 jag hade ingen som gjorde det.<\/p>\n
Jag blev mycket f\u00f6rv\u00e5nad n\u00e4r det decennier senare visade sig att det f\u00f6rmodligen finns en personakt f\u00f6r n\u00e4stan varje barn p\u00e5 barnhemmet, som inneh\u00f6ll b\u00e5de barnets h\u00e4lsodata och de beskrivningar som pedagogerna skrivit \u2013 fr\u00e5n det att barnen kom till barnhemmet tills de slutade. Och som tur var fanns min personakt bevarad. Genom de h\u00e4r dokumenten, som l\u00e4nge var ok\u00e4nda f\u00f6r mig, l\u00e4rde jag mig f\u00f6rst som medel\u00e5lders mycket intressant om mig sj\u00e4lv och \u00e4ven om hur jag hamnade p\u00e5 barnhemmet.<\/p>\n
Jag l\u00e4ste i dokumenten att jag var ett hittebarn. Det betyder att min mamma helt enkelt l\u00e4mnade mig bakom d\u00f6rren eller p\u00e5 gatan n\u00e5gonstans vid ett \u00e5rs \u00e5lder, och tydligen hittades jag d\u00e4r och placerades sedan i Elvas sm\u00e5barnshem, och vid tre \u00e5rs \u00e5lder skickades jag vidare till Hellenurme. Detsamma s\u00e4gs ha h\u00e4nt min syster, som p\u00e5stods vara f\u00f6dd i Tartu.<\/p>\n
\u201dDet minder\u00e5riga o\u00e4kta barnet har \u00f6verskridit sm\u00e5barnhems\u00e5ldern. Mamman befinner sig i en sv\u00e5r ekonomisk situation och kan inte uppfostra barnet. Barnet skall skickas till barnhemmet i Elva. Beslut: Placeras p\u00e5 barnhemmet i Hellenurme, 5 augusti 1951\u201d.<\/p>\n
Vardag p\u00e5 barnhemmet<\/h3>\n
Jag kom till barnhemmet i Tilsi den 10 juli 1955 och v\u00e4xte upp d\u00e4r p\u00e5 landsbygden, p\u00e5 en mycket natursk\u00f6n plats. Sj\u00f6n, skogen, en stor park under naturskydd, en rymlig tr\u00e4dg\u00e5rd. S\u00e5 mycket sp\u00e4nning, f\u00f6r vi var 70\u201380 barn fr\u00e5n f\u00f6rsta till \u00e5ttonde klass.<\/p>\n De f\u00f6rsta \u00e5ren levde vi i ljuset fr\u00e5n en fotogenlampa, vatten fick b\u00e4ras fr\u00e5n en brunn, rummen v\u00e4rmdes upp av kaminer. J\u00e4mf\u00f6rt med idag levde vi under ganska primitiva f\u00f6rh\u00e5llanden, men vi hade en stor tr\u00e4dg\u00e5rd med dussintals \u00e4ppeltr\u00e4d och massor av olika sorters b\u00e4rbuskar. I n\u00e4rheten fanns en g\u00e5rd med h\u00e4star, kor och grisar och intill barnhemmet fanns ett mejeri, dit mj\u00f6lk fr\u00e5n kollektivjordbrukets kor transporterades f\u00f6r f\u00f6r\u00e4dling med h\u00e4stdragna k\u00e4rror och senare med bilar. Det fanns ocks\u00e5 ett spann- m\u00e5lsmagasin dit kolchosens spannm\u00e5l skickades f\u00f6r torkning. S\u00e5 vi l\u00e4rde oss lantliga arbeten ganska snabbt. Vi tillbringade n\u00e4stan all v\u00e5r lediga tid ute och lekte alla m\u00f6jliga lekar.<\/p>\n N\u00e5gra \u00e5r senare drogs el in i huset. Ett enkelt vattensystem byggdes ocks\u00e5, som fungerade med hj\u00e4lp av en elektrisk pump. Det kom f\u00f6rst\u00e5s bara kallt vatten ur kranen. Hela v\u00e5rt liv gick enligt best\u00e4mda tider \u2013 som i arm\u00e9n \u2013 morgongymnastik, tv\u00e4ttning och st\u00e4dning av rummen. Detta f\u00f6ljdes av uppst\u00e4llning p\u00e5 led och frukost. Sedan skola. P\u00e5 sommaren b\u00f6rjade morgonen oftast med en flagghissning till ljudet av en fanfar.<\/p>\n Laine och jag valdes ut och tr\u00e4nades i att bl\u00e5sa olika fanfarsignaler f\u00f6r att starta olika aktiviteter. D\u00e4refter kontrollerades n\u00e4rvaron, barnen delades in i grupper antingen f\u00f6r tr\u00e4dg\u00e5rdsarbete, lantarbete eller annat och det noterades vem som gjort n\u00e5got bra eller d\u00e5ligt.<\/p>\n Det som sakta b\u00f6rjade locka mig var musiken. Vi hade en pedagog med musikalisk utbildning p\u00e5 barnhemmet, Asta Torop, som ibland ackompanjerade barnens s\u00e5ng p\u00e5 piano. Jag stod bredvid pianot och tittade p\u00e5 hennes fingrar och spel. Jag f\u00f6rs\u00f6kte spela samma l\u00e5t p\u00e5 geh\u00f6r. Hon m\u00e4rkte mitt intresse och bj\u00f6d in mig till sig f\u00f6r att l\u00e4ra mig f\u00f6rst knappdragspel, sedan pianodragspel. Pianot gick inte alltid att komma \u00e5t, eftersom locket p\u00e5 pianot kunde l\u00e5sas.<\/p>\n Fr\u00f6ken Torop bodde i en liten l\u00e4genhet p\u00e5 vinden p\u00e5 mejeriet intill barnhemmet. Hennes eget hus l\u00e5g 3 km bort, vid Ridalas flygplats. Ett par somrar, n\u00e4r de ryska milit\u00e4ra flygplanen tillf\u00e4lligt anl\u00e4nde dit, tog hon med oss barn fr\u00e5n barnhemmet f\u00f6r att bes\u00f6ka milit\u00e4rerna. Jag s\u00e5g silverf\u00e4rgade jetplan f\u00f6r f\u00f6rsta g\u00e5ngen och blev s\u00e5 exalterad och t\u00e4nkte: jag ska bli pilot. Jag m\u00e5ste ha blivit god v\u00e4n med en av piloterna, f\u00f6r han skickade senare ett brev till mig. Jag f\u00f6rstod f\u00f6rst\u00e5s inte ryska, men jag var v\u00e4ldigt stolt.<\/p>\n N\u00e4r jag var runt 12 \u00e5r fick jag reda p\u00e5 att jag hade en mamma och att hon bodde p\u00e5 Kobilo sovchos i Tartudistriktet. Jag fick tillst\u00e5nd fr\u00e5n barnhemmet att bes\u00f6ka henne. Besvikelsen blev stor. Min mamma var inte alls intresserad av mig. N\u00e4r jag s\u00e5g hur hon bodde ins\u00e5g jag att det var mycket b\u00e4ttre att vara p\u00e5 ett barnhem \u00e4n att vara hos henne. Lite senare bes\u00f6kte jag min mamma tillsammans med min syster, som var n\u00e5gra \u00e5r yngre \u00e4n jag och bodde p\u00e5 samma barnhem. \u00c4ven hon blev besviken \u00f6ver v\u00e5r mamma.<\/p>\n Snart gjorde jag s\u00e5 stora framsteg med min musiktr\u00e4ning att jag b\u00f6rjade ackompanjera alla m\u00f6jliga ringlekar och gruppdanser p\u00e5 dragspel och piano, som familjevalsen och andra enklare tre-dur-l\u00e5tar. Pojkarna ans\u00e5g att pianospel och musik var mer f\u00f6r flickor. Samtidigt var jag duktig i schack, gr\u00e4nsbr\u00e4nnboll och bordtennis, eller pingpong. V\u00e5rt barnhem bes\u00f6ktes ocks\u00e5 av en ambulerande biograf en g\u00e5ng i veckan. Man visade ganska mycket l\u00e5ngfilmer med milit\u00e4rt inneh\u00e5ll.<\/p>\n Jag var \u00f6vertygad om att Sovjetunionen var det vackraste och starkaste landet i v\u00e4rlden. Jag deltog ocks\u00e5 aktivt i pionj\u00e4revenemang. En vacker dag i sj\u00e4tte klass fick jag reda p\u00e5 att jag hade bli- vit uttagen och skulle skickas till det internationella pionj\u00e4rl\u00e4gret Artek, som l\u00e5g p\u00e5 Krim vid Svarta havet. Det var 1961 i april m\u00e5nad, d\u00e5 jag fick uppleva mitt livs f\u00f6rsta flygresa. Den gick via Moskva. D\u00e4r f\u00f6rdes vi ocks\u00e5 till Lenins och Stalins mausoleum. I slutet av samma \u00e5r avl\u00e4gsnades Stalin fr\u00e5n mausoleet.<\/p>\n Jag tillbringade en hel m\u00e5nad i pionj\u00e4rl\u00e4gret vid det exotiska Svarta havet. D\u00e4r hade vi ocks\u00e5 skollektioner, men allt var p\u00e5 ryska, vilket jag inte alls f\u00f6rstod. Men ljudet av spr\u00e5ket fastnade i mina \u00f6ron och jag b\u00f6rjade gilla det. Jag har bevarat ett gruppfoto fr\u00e5n l\u00e4gret, d\u00e4r jag f\u00f6rst flera \u00e5r senare m\u00e4rkte att jag hade varit i Artek tillsammans med den framtida \u00e4lskade barnboksf\u00f6rfattaren Leelo Tungal.<\/p>\n Jag minns n\u00e5gra speciella saker fr\u00e5n l\u00e4gerdagarna s\u00e4rskilt v\u00e4l. N\u00e4r Gagarin skickades ut i rymden den 12 april jublade de ryska barnen i l\u00e4gret s\u00e5 att marken skakade. Mina ryska spr\u00e5kkunskaper var fortfarande s\u00e5 svaga att jag inte f\u00f6rstod vad som h\u00e4nde. F\u00f6rst en l\u00e5ng tid senare f\u00f6rstod jag betydelsen av denna h\u00e4ndelse. Jag minns ocks\u00e5 mottagandet av den kubanska delegationen i l\u00e4gret. D\u00e5 s\u00e5g jag en svarthyad person f\u00f6r f\u00f6rsta g\u00e5ngen i mitt liv. S\u00e5 blev jag intresserad av v\u00e4rlden i vidare bem\u00e4rkelse och ins\u00e5g att f\u00f6r att f\u00f6rst\u00e5 allt detta kaos m\u00e5ste man kunna spr\u00e5k. Ett \u00e5r senare reste \u00e4ven den goda klasskamraten Laine Kippari till Artek.<\/p>\n Ilmar Patrason, som var musikl\u00e4rare p\u00e5 Tilsi-skolan, ber\u00e4ttade efter att jag hade g\u00e5tt 7:an att jag hade m\u00f6jlighet att b\u00f6rja studera p\u00e5 V\u00f5rus barnmusikskola. Jag ville l\u00e4ra mig piano eller dragspel, men jag var f\u00f6r gammal f\u00f6r det. Rektorn f\u00f6r musikskolan, Hendrik Juurikas, erbj\u00f6d mig d\u00e5 att l\u00e4ra mig spela klarinett, som han ocks\u00e5 var l\u00e4rare i. Jag visste inte vilket instrument klarinetten var, men min \u00f6nskan att l\u00e4ra mig musik var s\u00e5 stor att jag var villig att l\u00e4ra mig vilket instrument som helst.<\/p>\n S\u00e5 jag b\u00f6rjade g\u00e5 p\u00e5 V\u00f5ru barnmusikskola tv\u00e5 g\u00e5nger i veckan efter den vanliga skoldagen. Tv\u00e5 kilometer till fots till bussh\u00e5llplatsen i Mustaj\u00f5e, d\u00e4rifr\u00e5n med buss till V\u00f5ru. P\u00e5 kv\u00e4llen, i m\u00f6rkret, samma v\u00e4g tillbaka till Tilsi. Lektionerna skedde mestadels hemma hos Juurikas. I staden V\u00f5ru blev jag f\u00f6rv\u00e5nad \u00f6ver att folk talade ett annat spr\u00e5k d\u00e4r, vilket var sv\u00e5rt att f\u00f6rst\u00e5. Det var V\u00f5ru-dialekten. I skolan fick vi l\u00e4ra oss det nationella estniska riksspr\u00e5ket.<\/p>\n Efter att ha avslutat 8:an och skolan skickades jag f\u00f6r att studera vid Tartu musikskola, men jag var inskriven p\u00e5 Tilsi barnhem i folkbokf\u00f6ringen. Jag fick 25 rubel per m\u00e5nad f\u00f6r levnadsomkostnader och ett stipendium p\u00e5 6 rubel. Vi bodde p\u00e5 musikskolans pojkhem p\u00e5 \u00f6versta v\u00e5ningen i den sneda stenbyggnaden vid Tartu r\u00e5dhusplats. Det p\u00e5minde mig om ett sovrum p\u00e5 ett barnhem d\u00e4r 5\u20138 pojkar bodde t\u00e4tt ihop i olika rum. Jag sov i ett stort rum med ett f\u00f6nster mot R\u00e5dhusplatsen. Rummet hade tre ytterv\u00e4ggar och bara en rund j\u00e4rnkamin. P\u00e5 vintern kunde rummet inte v\u00e4rmas upp med fuktig torv som br\u00e4nsle. Man fick ofta sova med kl\u00e4derna p\u00e5 f\u00f6r att h\u00e5lla v\u00e4rmen. Jag k\u00e4nde mig v\u00e4ldigt okunnig och oerfaren d\u00e4r.<\/p>\n De flesta av pojkarna hade g\u00e5tt i en barnmusikskola i flera \u00e5r, jag bara i ett \u00e5r. Jag stirrade och lyssnade h\u00e4pet p\u00e5 hur kloka och erfarna pojkarna fr\u00e5n de vanliga hemmen var. Jag f\u00f6rs\u00f6kte snabbt anpassa mig till den nya situationen och visa mig vara lika klok och erfaren som de andra. Samtidigt med mig bodde till exempel Peeter Lilje (senare chefsdirigent f\u00f6r Estlands nationella symfoniorkester, ERSO), Jaan \u00d5un (fl\u00f6jtist i ERSO), Kaupo Olt (kontrabasist i ERSO) d\u00e4r ocks\u00e5. M\u00e5nga blev senare musikl\u00e4rare i musikskolor.<\/p>\n I slutet av veckan \u00e5kte jag oftast till Tilsi f\u00f6r att \u00e4ta mig m\u00e4tt, eftersom jag inte klarade mig med mina egna pengar i stan. En g\u00e5ng blev jag fysiskt of\u00f6rm\u00f6gen att spela l\u00e4ngre p\u00e5 mitt instrument. L\u00e4raren k\u00e4nde till min situation, gav mig en rubel och sa \u00e5t mig att \u201dG\u00e5, pojke, \u00e4t dig m\u00e4tt, sedan forts\u00e4tter vi\u201d. F\u00f6r mig var mj\u00f6lkbaren och fiket p\u00e5 R\u00e5dhustorget popul\u00e4ra matst\u00e4llen.<\/p>\n N\u00e4r \u00e4mnesprovet h\u00f6lls m\u00e5ste vi k\u00e4nna igen komposit\u00f6rer och verk fr\u00e5n tio musikstycken som presenterades. Verk av gamla klassiker och operor var s\u00e4rskilt sv\u00e5ra f\u00f6r mig. H\u00e4r blev skillnaden mellan mig och familjebarnen tydlig. De hade m\u00f6jlighet att lyssna p\u00e5 mer musik hemma \u00e4n vad jag gjorde. Jag hade ingen radio. Jag hade inget annat \u00e4n kl\u00e4derna jag bar, och inte ens de var mina egna.<\/p>\n N\u00e4r jag hade n\u00e5tt 3:e \u00e5rets kurs h\u00f6rde vi att Tartu skulle bilda ett byggteam av studenter p\u00e5 sommaren f\u00f6r att arbeta p\u00e5 nypl\u00f6jd mark i Kazakstan. Vi hade h\u00f6rt att man kunde tj\u00e4na bra med pengar d\u00e4r. Vi var inte studenter och jag vet inte hur vi, de tre klarinettisterna \u2013 jag, Priit Raik och Harald Lember \u2013 lyckades n\u00e4stla in oss i en studentgrupp.<\/p>\n Vi skickades till Kokchetav-regionen i Kazakstan f\u00f6r att mura p\u00e5 en teknisk skola. Ledaren f\u00f6r v\u00e5r grupp var Indrek Toome, vars politiska karri\u00e4r b\u00f6rjade i studentk\u00e5ren. Vi arbetade tre m\u00e5nader i v\u00e4rmen och fick bara 100 rubel i l\u00f6n. Det blev en stor besvikelse. Resten av pengarna lovade man betala vid \u00e5terkomsten till Estland, men det kunde vi bara dr\u00f6mma om. Som tr\u00f6st tilldelades vi medaljen \u201dF\u00f6r utvecklingen av nypl\u00f6jd mark 1964\u201d. Men vi jobbade d\u00e4r sommaren 1965. N\u00e5v\u00e4l, s\u00e5 var det.<\/p>\n F\u00f6r f\u00f6rsta g\u00e5ngen hade jag en stor summa pengar i min hand. Det var dock inte l\u00e4nge. N\u00e4r jag kom till skolan p\u00e5 h\u00f6sten \u00f6vertalade en av mina rumskamrater mig att k\u00f6pa en skoter. Riktigt billigt. Endast 75 rubel. Jag fastnade p\u00e5 kroken. Jag hoppades f\u00e5 stila med den och b\u00f6rja k\u00f6ra mellan Tartu och Tilsi. Jag hade inget k\u00f6rkort, men jag t\u00e4nkte inte p\u00e5 det. Jag hann bara \u00e5ka en str\u00e4cka fr\u00e5n Tartu till Tilsi, innan skotern b\u00f6rjade f\u00e5 problem och f\u00f6ll is\u00e4r d\u00e4r. Mitt intresse f\u00f6r motorcyklar och bilar f\u00f6rsvann med den.<\/p>\n Jag blev anvisad att studera vid Tallinns statliga konservatorium. Ett nytt problem uppstod dock i Tallinn, eftersom konservatoriet inte hade n\u00e5got internat. Klasskamraten Aime fr\u00e5n Tilsi barnhem, som just d\u00e5 studerade till f\u00f6rskoll\u00e4rare och bodde hos sina f\u00f6r\u00e4ldrar i Tondi, hj\u00e4lpte till. Hon erbj\u00f6d mig att bo hos henne. D\u00e4r bodde f\u00f6rutom henne \u00e4ven hennes mamma, bror, mormor och farfar. Jag sov d\u00e4r p\u00e5 en hopf\u00e4llbar s\u00e4ng och fick \u00e4ven mat av familjen.<\/p>\n Fem \u00e5rs studier (1967\u20131972) i Tallinn blev en omv\u00e4lvande period i mitt liv. Det blev ocks\u00e5 \u201dlivets universitet\u201d f\u00f6r mig. D\u00e4r b\u00f6rjade jag titta p\u00e5 v\u00e4rldsh\u00e4ndelser och analysera dem p\u00e5 ett helt nytt s\u00e4tt.<\/p>\n F\u00f6rst och fr\u00e4mst Jazzfestivalen 1967 i Kalev sporthall. \u00c5ret d\u00e4rp\u00e5 lyckades vi ta oss med en gruppresa till Warszawas h\u00f6stfestival f\u00f6r samtida musik. F\u00f6r f\u00f6rsta g\u00e5ngen h\u00f6rde jag avantgardemusik, som antingen var f\u00f6rbjuden eller helt enkelt nedtystad i Sovjetunionen. D\u00e4r s\u00e5lde jag de produkter som var till\u00e5tna att medf\u00f6ra och uppskattades av polackerna, och k\u00f6pte grammofonskivor av Lutoslawski och Penderecki, som blev ber\u00f6mda p\u00e5 festivalen, samt polsk jazz.<\/p>\n En ny generation komposit\u00f6rer \u2013 Jaan R\u00e4\u00e4ts, Arvo P\u00e4rt, Veljo Tormis \u2013 v\u00e4xte fram i Estland. Bland eleverna stack Olav Ehala, Rein Rannap, Andres Mustonen med flera ut. Malle Vardja var italiensk spr\u00e5kl\u00e4rare f\u00f6r s\u00e5ngare p\u00e5 konservatoriet. Hon b\u00f6rjade ocks\u00e5 ge lektioner till dem som ville l\u00e4ra sig franska. \u00c4ven jag anm\u00e4lde mig dit.<\/p>\n Malle var en fantastisk spr\u00e5kl\u00e4rare. Hon lade stor vikt vid att \u00f6va talspr\u00e5k och korrekt uttal. Jag hade en otrolig tur p\u00e5 en av mina resor till Moskva n\u00e4r jag kunde k\u00f6pa en rysk-fransk l\u00e4robok med ljudskivor fr\u00e5n Polen i en skivaff\u00e4r. Bokens texter l\u00e4stes upp p\u00e5 ljudskivorna av en riktig fransman. Jag lyssnade p\u00e5 dessa skivor i o\u00e4ndlighet och memorerade texterna s\u00e5 att jag skulle v\u00e5ga b\u00f6rja prata.<\/p>\n Malle hade antingen varit p\u00e5 ett s\u00e5dant l\u00e4ger tidigare eller visste om dess existens. Hur som helst, under det tredje \u00e5ret f\u00f6reslog hon att jag skulle \u00e5ka till det fransk-sovjetiska v\u00e4nskapsl\u00e4gret, som h\u00f6lls i en stor idrottsanl\u00e4ggning n\u00e4ra staden Kazan. Det var m\u00f6jligt att ans\u00f6ka dit endast genom Komsomols centralkommitt\u00e9. Jag var medlem i Komsomol och fick tillst\u00e5nd att \u00e5ka dit.<\/p>\n Skrivet p\u00e5 sommaren 2021.<\/em><\/p>\n Forts\u00e4ttning f\u00f6ljer i n\u00e4sta nummer.<\/em><\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":" Fr\u00e5n herrg\u00e5rden till barnhemmet Det var i december 1921 n\u00e4r friherre von Roths herrg\u00e5rd Tilsi i Aleksanders kommun, V\u00f5ru l\u00e4n, blev ett barnhem f\u00f6r fyrtio heml\u00f6sa barn. Detta var b\u00f6rjan p\u00e5 Tilsi barnhems 100-\u00e5riga historia. En mycket grundlig \u00f6versikt \u00f6ver barnhemmets historia i Tilsi med b\u00e5de texter och ett stort antal foton har sammanst\u00e4llts av […]<\/p>\n","protected":false},"author":1,"featured_media":588,"comment_status":"open","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"footnotes":"","_links_to":"","_links_to_target":""},"categories":[51,26],"tags":[],"class_list":["post-806","post","type-post","status-publish","format-standard","has-post-thumbnail","hentry","category-1-2023-sv","category-livshistoria"],"yoast_head":"\n<\/a>Musiken hittar mig<\/h3>\n
M\u00f6te med mamma<\/h3>\n
Artek<\/h3>\n
<\/a>M\u00f6te med klarinetten<\/h3>\n
<\/a>Skol\u00e5r i Tartu<\/h3>\n
Byggnadsk\u00e5ren<\/h3>\n
<\/a>Tallinn och konservatoriet<\/h3>\n
<\/a>V\u00e4rlden \u00f6ppnar sig<\/h3>\n