Paul Laan \u00e4r en k\u00e4nd och aktad person i det estniska samfundet i Sverige. Listan \u00f6ver hans meriter \u00e4r s\u00e5 l\u00e5ng att den skulle fylla ett eget nummer av Rahvuslik Kontakt. Paul Laan, en respekterad gentleman som med sina 94 \u00e5r h\u00f6r till den lilla grupp av m\u00e4nniskor som kan r\u00e4kna sig till poeten Marie Unders v\u00e4nkrets. Paul bor i sin ombonade l\u00e4genhet i H\u00e4gersten d\u00e4r det bl a \u00e5terfinns en mindre samling av kulturhistoriskt rara b\u00f6cker och dokument. Paul tilldelades nyligen Sverigeesternas F\u00f6rbunds kulturpris p\u00e5 10 000 kronor. Om detta, Pauls liv och bekantskapen med Marie Under handlar nedanst\u00e5ende intervju.<\/p>\n
Min far Hugo Leonhard Kirschmann studerade till godsf\u00f6rvaltare i Charkiv och talade flytande ryska. Efter avslutade studier \u00e5terv\u00e4nde han till Narva. Direkt d\u00e4refter br\u00f6t f\u00f6rsta v\u00e4rldskriget ut och pappa fick tillbringa fyra \u00e5r vid fronten. N\u00e4r kriget var slut kom han tillbaka till sina f\u00f6r\u00e4ldrar och b\u00f6rjade arbeta vid tullverket i Narva. Min mor Ida Berta Karolina, f\u00f6dd Keeser, f\u00f6ddes i Narva men v\u00e4xte upp i Ryssland dit hennes f\u00f6r\u00e4ldrar hade flyttat p\u00e5 grund av sitt arbete.<\/p>\n
Efter det kommunistiska makt\u00f6vertagandet kom en del av familjen tillbaka till Estland. Far och mor fann varandra efter en tragisk eldsv\u00e5da d\u00e4r mina morf\u00f6r\u00e4ldrar f\u00f6rolyckades n\u00e4r deras hus brann ner. Mamma r\u00e4ddade sig genom att hoppa ut fr\u00e5n andra v\u00e5ningen. Hon f\u00f6ll ner p\u00e5 en grush\u00f6g, skadade ryggen och fick tillbringa sju m\u00e5nader p\u00e5 sjukhus. Som bekant till familjen bes\u00f6kte min far henne ofta d\u00e4r och v\u00e4nskapen utvecklades till k\u00e4rlek.<\/p>\n
Jag f\u00f6ddes den 28 augusti 1928 som mina f\u00f6r\u00e4ldrars f\u00f6rsta gemensamma barn. Pappa hade varit gift tidigare och hade en son som hette Leo, vars efterkommande jag kom i kontakt med f\u00f6r f\u00f6rsta g\u00e5ngen f\u00f6r ett halv\u00e5r sedan. Under l\u00e5ng tid efter flykten fr\u00e5n Estland visste vi tyv\u00e4rr ingenting om Leos \u00f6de. Jag har ocks\u00e5 en yngre bror vid namn Toivo, som f\u00f6ddes den 22 juli 1937 och bor i Stockholm. Vi har t\u00e4t kontakt.<\/p>\n
Efternamnet Laan tog vi oss p\u00e5 f\u00f6rslag av farmor, vars flicknamn det var.<\/p>\n
1930 flyttade vi till Paldiski d\u00e4r far fick tj\u00e4nst som chef f\u00f6r tullverket och han blev hamnkapten. H\u00e4rifr\u00e5n har jag mina ljusaste barndomsminnen. Nio \u00e5r senare flyttade vi till Haapsalu, d\u00e4r pappa fortsatte arbeta som chef f\u00f6r tullverket, och d\u00e4r vi bodde tills vi flydde till Sverige. I Haapsalu b\u00f6rjade jag studera vid gymnasiet.<\/p>\n
Efter tillkomsten av ryska baser 1939 placerades ryska milit\u00e4rer ocks\u00e5 i Haapsalu och i b\u00f6rjan av ryska ockupationen var vi tvungna att flytta ut fr\u00e5n v\u00e5rt hem. Efter Tallinnbombningarna 1944 blev m\u00f6drar och barn anmodade att l\u00e4mna staden och mamma, jag och min bror flyttade till ett litet hus i tallskogen Paralepa n\u00e4ra Haapsalu.<\/p>\n
I augusti 1944 kom pl\u00f6tsligt pappa dit och sa att mamma, jag och min bror Toivo m\u00e5ste fly till Sverige dagen d\u00e4rp\u00e5. F\u00f6r mig kom det som en chock. Jag var bara 15 och ingen hade tidigare pratat med mig om detta. Vi \u00e5kte tillbaka till staden och var och en fick bara ta med sig en resv\u00e4ska. Min 16-\u00e5rsdag tillbringade jag p\u00e5 en liten \u00f6 i n\u00e4rheten av Haapsalu, varifr\u00e5n man hade lovat att ta \u00f6ver oss till Sverige med b\u00e5t.<\/p>\n
B\u00e5ten avgick p\u00e5 kv\u00e4llen den 28 augusti och tillsammans med manskapet rymde den \u00f6ver 30 personer, sittande sida vid sida. I sista \u00f6gonblicket d\u00f6k ytterligare tv\u00e5 personer upp, kl\u00e4dda i finsk uniform. En av dessa var Ivar Gr\u00fcnthal, som senare blev k\u00e4nd poet och kulturpersonlighet. P\u00e5 b\u00e5ten tr\u00e4ffade jag honom f\u00f6r f\u00f6rsta g\u00e5ngen.<\/p>\n
I b\u00f6rjan var vattnet spegelblankt men s\u00e5 kom vi in i en storm. Vi var n\u00e4ra att drunkna och f\u00f6rlorade hoppet om att komma fram. Men till slut fick vi syn p\u00e5 en strandremsa, hoppet \u00e5terv\u00e4nde och vi lyckades komma till en av Svenska H\u00f6garnas \u00f6ar. D\u00e4r blev vi gener\u00f6st mottagna av lottor. Man gav oss mat och vi fick sova p\u00e5 golvet. N\u00e4sta dag togs vi med polisb\u00e5t till Stockholm. Pappa flydde efter oss till Sverige i sista stund n\u00e4r Tallinn f\u00f6ll. Vi f\u00f6renades med honom i flyktingl\u00e4gret i M\u00f6lle. Efter st\u00e4ngningen av l\u00e4gret bodde vi en tid i Saltsj\u00f6baden och d\u00e4refter fick vi en l\u00e4genhet i H\u00e4gersten d\u00e4r jag fortfarande bor. Jag fick plats som springpojke i Nyman & Schultz Resebyr\u00e5 och d\u00e4r l\u00e4rde jag mig svenska.<\/p>\n
P\u00e5 dagarna arbetade jag i resebyr\u00e5n och p\u00e5 kv\u00e4llarna studerade jag vid Stockholms Estniska Gymnasium och tog svensk studentexamen 1948.<\/p>\n
Mina f\u00f6r\u00e4ldrar ville att jag skulle bli l\u00e4kare, men jag valde humaniora. Vid Stockholms h\u00f6gskola studerade jag svensk och allm\u00e4n litteraturhistoria, tyska och finsk-ugriska spr\u00e5k, d\u00e4ribland estniska, i sammanlagt fem \u00e5r. 1955 blev jag filosofie kandidat.<\/p>\n
Senare studerade jag och fullf\u00f6ljde kurser i bibliotekskunskap vid Kungliga biblioteket. Efter avslutade studier vid h\u00f6gskolan erbj\u00f6d rektor Henno J\u00e4nes mig att undervisa i estniska och tyska i Stockholms Estniska Gymnasium. D\u00e4r arbetade jag deltid p\u00e5 kv\u00e4llar i elva \u00e5r.<\/p>\n
En period arbetade jag ocks\u00e5 som l\u00e4rare i tyska vid olika gymnasier i Stockholm och som assistent vid vetenskapliga bibliotek. Samtidigt fortsatte jag att bedriva studier i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet, som det numera hette och 1963 avlade jag filosofie licentiatexamen med en avhandling om poeten Bertil Malmberg.<\/p>\n
1970 blev jag ombedd av Heino J\u00e4nes att ta \u00f6ver hans arbetsuppgifter i estniska sektionen vid Finska Institutionen, Stockholms Universitet. Institutet f\u00f6r Estniska Spr\u00e5ket och Litteraturen i Stockholm, som hade grundats redan 1959, hade n\u00e4ra samarbete med estniska sektionen och d\u00e5 jag b\u00f6rjade arbeta d\u00e4r, blev jag \u00e4ven vald till vetenskaplig sekreterare vid Institutet. Senare blev jag ocks\u00e5 Institutets ordf\u00f6rande. Sammanlagt arbetade jag vid Finska Institutionen i 25 \u00e5r. F\u00f6rutom administrativa plikter hade jag till uppgift att undervisa i estniska spr\u00e5ket.<\/p>\n
Vid sidan av det ordinarie arbetet var jag st\u00e4ndigt involverad i fr\u00e5gor kopplade till det estniska samfundet i Sverige och jag satt i styrelsen f\u00f6r flera organisationer och fonder.<\/p>\n
\u00c4ven efter pensioneringen fr\u00e5n universitetet 1994 fortsatte jag aktivt att arbeta f\u00f6r den estniska saken.<\/p>\n
N\u00e4r Jaan Seim ringde och informerade mig om kulturpriset kunde jag f\u00f6rst inte s\u00e4ga n\u00e5gonting eftersom det kom s\u00e5 ov\u00e4ntat. Jag blev glad och k\u00e4nde mig uppiggad \u00f6ver att ha f\u00e5tt detta erk\u00e4nnande. Jag har f\u00e5tt pris \u00e4ven tidigare, t ex Estniska Kommitt\u00e9ns pris 1992, Estniska Kultursamfundets Kulturpris 1994. 2004 tilldelades jag Vita Stj\u00e4rnans orden klass IV av Estlands president f\u00f6r mitt arbete med att bevara estniskheten i Sverige. 1939 fick min far en likadan orden, som han sedan hade med sig n\u00e4r han flydde till Sverige.<\/p>\n
Jag uppt\u00e4ckte Marie Unders dikter n\u00e4r jag som 15-\u00e5ring h\u00f6ll mig undan kriget i Paralepa-skogen. Jag tyckte om rytmen och ordalydelsen i hennes dikter. Jag kan m\u00e5nga av Unders dikter utantill.<\/p>\n
Inom ramen f\u00f6r den estniska gemenskapen anordnades m\u00e5nga olika sammankomster d\u00e4r \u00e4ven Under och Adson ofta deltog. Jag betraktade dem p\u00e5 h\u00e5ll men v\u00e5gade inte n\u00e4rma mig. Henno J\u00e4nes visste att jag var en stor beundrare av Under och p\u00e5 en skolfest presenterade han mig f\u00f6r dem.<\/p>\n
P\u00e5 50-talet b\u00f6rjade en grupp litteraturintresserade personer tr\u00e4ffas hemma hos Ivo Iliste, som p\u00e5 den tiden ingick i redaktionen f\u00f6r kulturtidskriften Mana. N\u00e4r Ivo fyllde 25 kom han p\u00e5 id\u00e9n att bjuda hem Marie Under och Artur Adson. Sagt och gjort. Jag blev placerad bredvid Under. Hon satt till v\u00e4nster om mig och jag fick tillf\u00e4lle att prata n\u00e4rmare med henne. Vi blev v\u00e4nner, hon ber\u00e4ttade om sin s\u00f6mnl\u00f6shet som pl\u00e5gade henne hela livet. Vi uppt\u00e4ckte att vi hade gemensamma intressen och att vi b\u00e5da t ex trodde p\u00e5 parapsykologi.<\/p>\n
En g\u00e5ng i slutet av 60-talet ringde Adson och bj\u00f6d hem mig p\u00e5 middag. De umgicks g\u00e4rna med personer fr\u00e5n en yngre generation. Jag blev bjuden hem till dem flera g\u00e5nger p\u00e5 Klubbacken 59 i H\u00e4gersten. I b\u00f6rjan sa vi ni, senare b\u00f6rjade vi dua varandra. Jag bes\u00f6kte Under och Adson ofta \u00e4ven n\u00e4r de bodde p\u00e5 v\u00e5rdhemmet i V\u00e5rberg.<\/p>\n
Innan Adson och Under hamnade p\u00e5 v\u00e5rdhemmet bad de mig bli deras litter\u00e4ra ombud och \u00f6verl\u00e4mna deras arkiv till Hurt-samlingarna i Finland. Efter diskussioner p\u00e5 v\u00e5rdhemmet med Under och hennes n\u00e4rmaste kom vi fram till att det vore oklokt med tanke p\u00e5 Finlands relation till Sovjetunionen. V\u00e5r rekommendation var att materialet skulle deponeras i Svenska Riksarkivet. Adson och Under gick med p\u00e5 v\u00e5rt f\u00f6rslag och jag fick i uppdrag att ordna saken. Jag bad att f\u00e5 ett skriftligt intyg p\u00e5 detta vilket jag ocks\u00e5 fick.<\/p>\n
Det blev ocks\u00e5 min uppgift att ordna med begravningen av b\u00e5de Adson och Under enligt deras \u00f6nskem\u00e5l. Adson dog 1977 och Under 1980. Pr\u00e4sten Artur K\u00f5dar talade vid b\u00e5da begravningarna. Unders begravning h\u00f6lls i Jakobs kyrka. Den framf\u00f6rda musiken bestod av verk som Under tyckte mycket om \u2013 ett lyriskt stycke Till v\u00e5ren av Edvard Grieg och Beethovens Ode till gl\u00e4djen. Svenska Akademien f\u00f6retr\u00e4ddes av den k\u00e4nde diktaren och litteraturkritikern Johannes Edfelt med en krans.<\/p>\n
Efter Marie Unders d\u00f6d b\u00f6rjade jag g\u00e5 upp till deras l\u00e4genhet f\u00f6r att bist\u00e5 dottern Hedda.<\/p>\n
Efter Heddas d\u00f6d 1988 p\u00e5b\u00f6rjade jag sortering, organisering och paketering av arkivmaterialet efter Under och Adson. Det var ett omfattande arbete som jag gjorde vid sidan av mitt ordinarie arbete och som tog mig n\u00e4stan tre m\u00e5nader.<\/p>\n
Unders spr\u00e5kmagi. Hon anv\u00e4nde sig av nya spr\u00e5kliga former och ord. Det finns n\u00e5got i hennes dikter som griper tag i en. Jag kan inte f\u00f6rklara det. Jag har studerat litteraturvetenskap och l\u00e4st verk av m\u00e5nga andra diktare, men den som k\u00e4nns n\u00e4rmast \u00e4r \u00e4nd\u00e5 Under.<\/p>\n
Under var mycket behaglig som person. Hon kallades f\u00f6r prinsessan i Siuru-gruppen och en prinsessa var hon f\u00f6rvisso.<\/p>\n
Svenska Akademien var medveten om Unders betydelse och st\u00f6ttade henne ekonomiskt. Under blev ju flera g\u00e5nger f\u00f6reslagen som kandidat till Nobels litteraturpris.<\/p>\n
I barndomen gladde jag mig \u00e5t \u00e5ren i Paldiski, d\u00e4r jag k\u00e4nde mig lycklig. Jag hade sn\u00e4lla f\u00f6r\u00e4ldrar som jag v\u00e4rderade h\u00f6gt och minnet av dem \u00e4r mig k\u00e4rt. Fr\u00e5n tiden i Sverige h\u00e5ller jag i ljust minne perioden d\u00e5 jag fortfarande studerade och sj\u00e4lv kunde ordna med mitt liv. Den mest produktiva och trivsamma tiden var mina 25 \u00e5r vid Finska Institutionen som l\u00e4rare och d\u00e5 jag var verksam i olika estniska sammanhang.<\/p>\n
har under flera \u00e5rtionden outtr\u00f6ttligt arbetat med det estniska spr\u00e5ket och den estniska litteraturen i Sverige. F\u00f6r detta har han ocks\u00e5 uppm\u00e4rksammats och tilldelats utm\u00e4rkelsen Vita Stj\u00e4rnans orden klass IV i Estland.<\/p>\n
Paul Laan kom som ung flykting fr\u00e5n Estland till Sverige \u00e5r 1944. 1948 tog han studenten vid Stockholms Estniska Gymnasium och studerade svensk och allm\u00e4n litteraturhistoria, tyska och finsk-ugriska spr\u00e5k vid Stockholms h\u00f6gskola 1950\u201355 vilket kompletterades med studier i estniska. Senare genomgick han kurs i bibliotekskunskap vid Kungliga biblioteket. 1966 avlade Paul Laan filosofie licentiatexamen med den svenskspr\u00e5kiga avhandlingen: \u201cUnderg\u00e5ngsmotivet i Bertil Malmbergs diktsamling Dikter vid gr\u00e4nsen\u201d.<\/p>\n
Paul Laan har stora f\u00f6rtj\u00e4nster som pedagog. M\u00e5nga elever minns honom som den saklige, v\u00e4nlige och inspirerande l\u00e4raren i estniska spr\u00e5ket vid Stockholms Estniska Gymnasium, Uppsala och Stockholms universitet och Institutet f\u00f6r Estniska Spr\u00e5ket och Litteraturen i Stockholm d\u00e4r han var vetenskaplig sekreterare och senare \u00e4ven styrelseordf\u00f6rande.<\/p>\n
Som expert p\u00e5 spr\u00e5k- och litteraturfr\u00e5gor har Paul Laan medverkat i flera svenskestniska organisationer s\u00e5som Estniska Kultursamfundet och Estniska L\u00e4rdomss\u00e4llskapet i Sverige och han har varit redakt\u00f6r f\u00f6r ett antal publikationer, d\u00e4ribland flera med inriktning p\u00e5 spr\u00e5kfr\u00e5gor.<\/p>\n
Paul Laan har ett brinnande litteraturintresse. Han har publicerat dikter, artiklar och recensioner i tidningar och tidskrifter s\u00e5som Mana, Teataja och Estniska Dagbladet och 1972 gav han ut boken M\u00f5ttelend (Tankens flykt) med egna aforismer och dikter. Paul Laan var medlem i Estniska F\u00f6rfattarf\u00f6rbundet i Utlandet tills den upph\u00f6rde och \u00e4r sedan dess medlem i Estniska F\u00f6rfattarf\u00f6rbundet i Tallinn.<\/p>\n
Paul Laan v\u00e4cker beundran och respekt genom sina breda kunskaper dock utan att framh\u00e4va sig sj\u00e4lv. Han \u00e4r h\u00e4ngiven och ih\u00e4rdig i sitt arbete och han har troget tj\u00e4nat i olika organisationer och sammanhang f\u00f6r att uppn\u00e5 sina m\u00e5l. Hans insatser f\u00f6r den svenskestniska minoriteten f\u00f6rtj\u00e4nar att lyftas fram och vi gratulerar honom till kulturpriset.<\/p>\n
<\/div>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"
Paul Laan \u00e4r en k\u00e4nd och aktad person i det estniska samfundet i Sverige. Listan \u00f6ver hans meriter \u00e4r s\u00e5 l\u00e5ng att den skulle fylla ett eget nummer av Rahvuslik Kontakt. Paul Laan, en respekterad gentleman som med sina 94 \u00e5r h\u00f6r till den lilla grupp av m\u00e4nniskor som kan r\u00e4kna sig till poeten Marie […]<\/p>\n","protected":false},"author":1,"featured_media":568,"comment_status":"open","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"footnotes":"","_links_to":"","_links_to_target":""},"categories":[51,30],"tags":[],"class_list":["post-769","post","type-post","status-publish","format-standard","has-post-thumbnail","hentry","category-1-2023-sv","category-kultur"],"yoast_head":"\n