![\"\"](\"https:\/\/rahvuslikkontakt.se\/wp-content\/uploads\/2021\/09\/Vaho-Eier.webp\")
N\u00e5gra minuter f\u00f6re klockan elva p\u00e5 kv\u00e4llen l\u00e4mnade Vaho och hans far sitt \u00e4lskade bekv\u00e4ma hem i N\u00f5mme f\u00f6r att ta sig ut till den stora vida v\u00e4rlden med tanken att \u00e5terv\u00e4nda den dag lag och ordning \u00e5ter r\u00e5dde i fosterlandet. Kanske f\u00e5r vi aldrig se v\u00e5rt hem igen, t\u00e4nkte Vaho n\u00e4r de gick.<\/p>\n
N\u00e4r de l\u00e4mnade sitt hus gick de f\u00f6rst mot skogen f\u00f6r att inte bli sedda. Fr\u00e5n Kaitsegatan vidare till N\u00e4itusegatan och sedan till Rahum\u00e4estationen f\u00f6r att ta sig till Tallinn med 11.24-t\u00e5get. Snart kom t\u00e5get. Lyckligtvis var vagnen helt tom p\u00e5 m\u00e4nniskor. I tystnad satt Vaho och pappa och \u00e5kte till Baltistationen. D\u00e4rifr\u00e5n strosade de l\u00e4ngs Kopligatan mot sj\u00e4lva Kopli. Natten var klar, stj\u00e4rnhimmeln lyste. Vaho bar p\u00e5 en ganska tung ryggs\u00e4ck och en matl\u00e5da. Pappa hade ocks\u00e5 en ryggs\u00e4ck och tv\u00e5 resv\u00e4skor. Det k\u00e4ndes jobbigt och l\u00e5ngt att g\u00e5. D\u00e5 och d\u00e5 tittade pappa p\u00e5 sin klocka. Vid vissa gath\u00f6rn fanns v\u00e4gsp\u00e4rrar d\u00e4r man lyste p\u00e5 vandrarna med starka ficklampor. Det var v\u00e4ldigt obehagligt. Vid sp\u00e5rvagnarnas sista h\u00e5llplats i Kopli tog de en vilopaus. Pappa visste inte l\u00e4ngre vart han skulle g\u00e5 d\u00e4rifr\u00e5n. Pl\u00f6tsligt, som om n\u00e5gon hade viftat med ett magiskt trollsp\u00f6, d\u00f6k en man i hatt och en rock med uppvikt krage fram ifr\u00e5n m\u00f6rkret. Vaho och hans far b\u00f6rjade f\u00f6lja efter honom. Det tog inte l\u00e5ng tid f\u00f6r dem att n\u00e5 havet. Endast vita segelmaster stack ut ur m\u00f6rkret.<\/p>\n
Den tuffa f\u00e4rden<\/h4>\n
\u201dN\u00e4sta stund var vi redan p\u00e5 b\u00e5ten. Vi leddes till ett litet lastrum. D\u00e4r var redan fullt med m\u00e4nniskor, det var knappt om utrymme. Pl\u00f6tsligt blev allt tyst p\u00e5 fartyget, bara n\u00e5gra spaningsplan kunde h\u00f6ras utifr\u00e5n. Klockan var ett p\u00e5 natten\u201d, ber\u00e4ttar Vaho.<\/p>\n
Efter ett tag b\u00f6rjade det h\u00e4nda n\u00e5got i fartygets maskinrum, motorn startades. Vaho tittade p\u00e5 klockan som var fyra. Det var en ny morgon, den 29 augusti. Fartyget l\u00e4mnade kajen med ett tyst puttrande och tog kursen mot den ok\u00e4nda men s\u00e4kerligen b\u00e4ttre framtiden. Passagerarna l\u00e4mnade sitt hem, sina sl\u00e4ktingar, v\u00e4nner, sina n\u00e4ra och k\u00e4ra. Det var inte l\u00e4tt. M\u00e5nga snyftade, men senare under resan var det helt tyst i fartygets lastrum. Det fanns 33 ester d\u00e4r inne.<\/p>\n
Snart hade fartyget l\u00e4mnat Kopli l\u00e5ngt bakom sig och v\u00e5gorna blev h\u00f6gre, vilket fick Vaho att m\u00e5 illa. Det var ju f\u00f6rsta g\u00e5ngen han var ute p\u00e5 det stora vattnet. Fartyget gungade ordentligt och dansade p\u00e5 v\u00e5gorna. De passerade Paldiski. P\u00e5 kv\u00e4llen stannade de och kastade ankar n\u00e5gonstans n\u00e4ra Osmussaare, d\u00e4r man v\u00e4ntade p\u00e5 flera passagerare som skulle komma i en liten b\u00e5t. Vaho var hungrig, men hade ingen aptit. Vinden blev starkare och v\u00e4dret f\u00f6rv\u00e4rrades. Eftersom den f\u00f6rv\u00e4ntade b\u00e5ten inte anl\u00e4nde p\u00e5 \u00f6verenskommen tid, hissades ankaret och f\u00e4rden fortsatte.<\/p>\n
\u201dDen f\u00f6rsta v\u00e5gen av kr\u00e4kningar var \u00f6ver, alla hade en bitter smak i munnen. Det var ingen mening att f\u00f6rs\u00f6ka \u00e4ta n\u00e5got, eftersom allt skulle komma ut fortare \u00e4n kvickt. Den enda lindringen var dricksvatten, som f\u00f6rbrukades flitigt. Jag hade l\u00e4rt k\u00e4nna flera medpassagerare. P\u00e5 sovplatsen bredvid min fanns det en familj med tv\u00e5 sm\u00e5 pojkar som hette Tutt och T\u00f5nu. Bredvid pappa fanns en mycket artig dam fr\u00e5n Tartu. Mittemot mig fanns ett intressant par som f\u00f6rst ans\u00e5gs vara far och dotter, men senare visade sig vara ett nygift par, den ena 20 och den andra 45 \u00e5r gammal. Blygsamma m\u00e4nniskor fr\u00e5n P\u00f5ltsamaa. Mittemot pappa var en gammal tant som var v\u00e4ldigt stor och tjock. Hon sa att hon var sl\u00e4kting till f\u00f6rfattaren Gustav Suits, och att hon s\u00e5lde gr\u00e4dde och sm\u00f6r p\u00e5 marknaden i Tallinn. Hur denna tant kunde babbla p\u00e5 och besv\u00e4ra folk,\u201d ber\u00e4ttar Vaho.<\/p>\n
\u201cVi hade hoppats p\u00e5 att redan n\u00e4sta kv\u00e4ll landa i paradiset och \u00e4ta oss m\u00e4tta p\u00e5 apelsiner och bananer. Sm\u00f6r- och gr\u00e4ddf\u00f6rs\u00e4ljerskan var den som mest dr\u00f6mde om det. Men \u00f6det ville annorlunda. Fartyget l\u00e5g redan mitt i \u00d6stersj\u00f6n, d\u00e5 stormen, som redan hade lagt sig, tog fart igen. Stormen var kraftig, fartyget var litet, motorn var mycket svag. B\u00e5ten gungade i v\u00e5gorna som ett n\u00f6tskal. Det kr\u00e4ktes och st\u00f6nades i lastrummet. Fartygets ledning beslutade att v\u00e4nda fartyget och \u00e5ka tillbaka f\u00f6r att inte riskera 33 m\u00e4nniskors liv. Oro pl\u00e5gade alla \u2013 vad v\u00e4ntar oss? Vinden var bakifr\u00e5n och fartyget gungade fruktansv\u00e4rt. R\u00e4dsla r\u00e5dde hos oss alla. Folk bad till Gud. Utanf\u00f6r Dag\u00f6 krockade b\u00e5ten med en stor sten. Man kunde h\u00f6ra en kollektiv \u201dAh!\u201d som ekade i lastrummet. Lyckligtvis blev b\u00e5ten inte s\u00e4rskilt sv\u00e5rt skadad och vi stannade i n\u00e4rheten av K\u00e4rdla f\u00f6r att ta skydd.<\/p>\n
Fyra dagar hade g\u00e5tt sedan vi gick ombord p\u00e5 fartyget. Maten och dricksvattnet h\u00f6ll p\u00e5 att ta slut. Bes\u00e4ttningen best\u00e4mde sig f\u00f6r att g\u00e5 i land, skaffa mat och vatten och ta reda p\u00e5 vad som hade h\u00e4nt i v\u00e4rlden under de fyra dagarna. De skulle ocks\u00e5 ta med sig v\u00e5ra brev och posta dem. Jag skrev n\u00e5gra rader till min moster. Vi skulle v\u00e4nta p\u00e5 b\u00e4ttre v\u00e4der.\u201d<\/p>\n
Land i sikte!<\/h4>\n
Efter \u00e5tta dagar p\u00e5 fartyget var alla p\u00e5 v\u00e4ldigt d\u00e5ligt hum\u00f6r, man pratade inte mycket. V\u00e4dret var fortfarande galet d\u00e5ligt. Varje dag var fartyget tvunget att byta position. Den kv\u00e4llen best\u00e4mdes det att man n\u00e4sta morgon antingen skulle ta sig vidare eller s\u00e5 skulle alla \u00e5ka hem. Vaho dr\u00f6mde om sitt hem i N\u00f5mme, han var vr\u00e5lhungrig.<\/p>\n
P\u00e5 morgonen den 7 september var v\u00e4dret fint. De sista f\u00f6rberedelserna inf\u00f6r resan gjordes. Trots den tuffa tiden p\u00e5 b\u00e5ten blev alla p\u00e5 b\u00e4ttre hum\u00f6r, man gl\u00f6mde n\u00e4stan sin kurrande mage som annars pl\u00e5gade Vaho. Resan gick i h\u00f6g hastighet som om det var en racerb\u00e5t. Vinden \u00f6kade p\u00e5 natten, men den kom fr\u00e5n r\u00e4tt h\u00e5ll. Ingen sov. N\u00e4r m\u00e5nen visade sig bland molnen t\u00e4nkte Vaho p\u00e5 dikten \u201dSom guld lyser m\u00e5nen i himlens t\u00e4lt, som en silvrig gl\u00f6d skimrar vattnet…\u201d<\/p>\n
Vaho forts\u00e4tter: \u201dN\u00e4r morgonen kom var alla v\u00e4ldigt f\u00f6rv\u00e4ntansfulla. Det f\u00f6rlovade landet skulle ju snart visa sig vid horisonten. Men det blev en l\u00e5ng v\u00e4ntan. Runt elvatiden landade en liten f\u00e5gel p\u00e5 v\u00e5r b\u00e5t, vilket gav oss nytt mod och vetskap om att landet var n\u00e4ra. Klockan 11.45 ropade n\u00e5gon p\u00e5 d\u00e4cket: \u201dLand i sikte!\u201d och d\u00e5 k\u00e4nde v\u00e5r gl\u00e4dje ingen gr\u00e4ns.\u201d<\/p>\n
Strax kunde vi se en av kustbevakningens motorb\u00e5tar rusa emot oss. En fin liten gul b\u00e5t med sju m\u00e4n i m\u00f6rkbl\u00e5a uniformer, varav n\u00e5gra kom ombord och b\u00f6rjade st\u00e4lla fr\u00e5gor. Fartygets kapten som kunde svenska, talade med dem och gav var och en n\u00e5gra supar. Kustbevakningspatrullen f\u00f6rstod situationen.<\/p>\n
Motorfartyget Karin anl\u00e4nde till Svenska H\u00f6garna den 8 september klockan 14.00. Det fanns en fyr p\u00e5 den steniga lilla klippan i havet och ett par bostadshus. Pappa hade tagit flera foton p\u00e5 fartyget och till Vaho hade han tagit med sig n\u00e5gra r\u00f6nnb\u00e4r som smakade ljuvligt.\u00a0<\/p>\n