Från herrgården till barnhemmet
Det var i december 1921 när friherre von Roths herrgård Tilsi i Aleksanders kommun, Võru län, blev ett barnhem för fyrtio hemlösa barn. Detta var början på Tilsi barnhems 100-åriga historia. En mycket grundlig översikt över barnhemmets historia i Tilsi med både texter och ett stort antal foton har sammanställts av Laine Kippari, ett tidigare fosterbarn på barnhemmet och min klasskamrat.
Hennes bok ”Meenutusi Tilsi lastekodust” (Minnen från Tilsi barnhem) publicerades 2012. Det var den första så heltäckande översikten av livet på ett barnhem i Estland i ord och bild, från de första åren tills barnhemmet flyttade till en ny byggnad 1978. Vid det här laget har också denna nya byggnad blivit tom och en ny form av barnhem – familjebostäder – har byggts intill.
Personakten
Mina första vaga minnen av mig själv kommer från Hellenurme småbarnshem. I en vanlig familj finns det föräldrar som senare berättar för barnen hur det var när de var små – jag hade ingen som gjorde det.
Jag blev mycket förvånad när det decennier senare visade sig att det förmodligen finns en personakt för nästan varje barn på barnhemmet, som innehöll både barnets hälsodata och de beskrivningar som pedagogerna skrivit – från det att barnen kom till barnhemmet tills de slutade. Och som tur var fanns min personakt bevarad. Genom de här dokumenten, som länge var okända för mig, lärde jag mig först som medelålders mycket intressant om mig själv och även om hur jag hamnade på barnhemmet.
Jag läste i dokumenten att jag var ett hittebarn. Det betyder att min mamma helt enkelt lämnade mig bakom dörren eller på gatan någonstans vid ett års ålder, och tydligen hittades jag där och placerades sedan i Elvas småbarnshem, och vid tre års ålder skickades jag vidare till Hellenurme. Detsamma sägs ha hänt min syster, som påstods vara född i Tartu.
”Det minderåriga oäkta barnet har överskridit småbarnhemsåldern. Mamman befinner sig i en svår ekonomisk situation och kan inte uppfostra barnet. Barnet skall skickas till barnhemmet i Elva. Beslut: Placeras på barnhemmet i Hellenurme, 5 augusti 1951”.
Vardag på barnhemmet
Jag kom till barnhemmet i Tilsi den 10 juli 1955 och växte upp där på landsbygden, på en mycket naturskön plats. Sjön, skogen, en stor park under naturskydd, en rymlig trädgård. Så mycket spänning, för vi var 70–80 barn från första till åttonde klass.
De första åren levde vi i ljuset från en fotogenlampa, vatten fick bäras från en brunn, rummen värmdes upp av kaminer. Jämfört med idag levde vi under ganska primitiva förhållanden, men vi hade en stor trädgård med dussintals äppelträd och massor av olika sorters bärbuskar. I närheten fanns en gård med hästar, kor och grisar och intill barnhemmet fanns ett mejeri, dit mjölk från kollektivjordbrukets kor transporterades för förädling med hästdragna kärror och senare med bilar. Det fanns också ett spann- målsmagasin dit kolchosens spannmål skickades för torkning. Så vi lärde oss lantliga arbeten ganska snabbt. Vi tillbringade nästan all vår lediga tid ute och lekte alla möjliga lekar.
Några år senare drogs el in i huset. Ett enkelt vattensystem byggdes också, som fungerade med hjälp av en elektrisk pump. Det kom förstås bara kallt vatten ur kranen. Hela vårt liv gick enligt bestämda tider – som i armén – morgongymnastik, tvättning och städning av rummen. Detta följdes av uppställning på led och frukost. Sedan skola. På sommaren började morgonen oftast med en flagghissning till ljudet av en fanfar.
Laine och jag valdes ut och tränades i att blåsa olika fanfarsignaler för att starta olika aktiviteter. Därefter kontrollerades närvaron, barnen delades in i grupper antingen för trädgårdsarbete, lantarbete eller annat och det noterades vem som gjort något bra eller dåligt.
Musiken hittar mig
Det som sakta började locka mig var musiken. Vi hade en pedagog med musikalisk utbildning på barnhemmet, Asta Torop, som ibland ackompanjerade barnens sång på piano. Jag stod bredvid pianot och tittade på hennes fingrar och spel. Jag försökte spela samma låt på gehör. Hon märkte mitt intresse och bjöd in mig till sig för att lära mig först knappdragspel, sedan pianodragspel. Pianot gick inte alltid att komma åt, eftersom locket på pianot kunde låsas.
Fröken Torop bodde i en liten lägenhet på vinden på mejeriet intill barnhemmet. Hennes eget hus låg 3 km bort, vid Ridalas flygplats. Ett par somrar, när de ryska militära flygplanen tillfälligt anlände dit, tog hon med oss barn från barnhemmet för att besöka militärerna. Jag såg silverfärgade jetplan för första gången och blev så exalterad och tänkte: jag ska bli pilot. Jag måste ha blivit god vän med en av piloterna, för han skickade senare ett brev till mig. Jag förstod förstås inte ryska, men jag var väldigt stolt.
Möte med mamma
När jag var runt 12 år fick jag reda på att jag hade en mamma och att hon bodde på Kobilo sovchos i Tartudistriktet. Jag fick tillstånd från barnhemmet att besöka henne. Besvikelsen blev stor. Min mamma var inte alls intresserad av mig. När jag såg hur hon bodde insåg jag att det var mycket bättre att vara på ett barnhem än att vara hos henne. Lite senare besökte jag min mamma tillsammans med min syster, som var några år yngre än jag och bodde på samma barnhem. Även hon blev besviken över vår mamma.
Snart gjorde jag så stora framsteg med min musikträning att jag började ackompanjera alla möjliga ringlekar och gruppdanser på dragspel och piano, som familjevalsen och andra enklare tre-dur-låtar. Pojkarna ansåg att pianospel och musik var mer för flickor. Samtidigt var jag duktig i schack, gränsbrännboll och bordtennis, eller pingpong. Vårt barnhem besöktes också av en ambulerande biograf en gång i veckan. Man visade ganska mycket långfilmer med militärt innehåll.
Artek
Jag var övertygad om att Sovjetunionen var det vackraste och starkaste landet i världen. Jag deltog också aktivt i pionjärevenemang. En vacker dag i sjätte klass fick jag reda på att jag hade bli- vit uttagen och skulle skickas till det internationella pionjärlägret Artek, som låg på Krim vid Svarta havet. Det var 1961 i april månad, då jag fick uppleva mitt livs första flygresa. Den gick via Moskva. Där fördes vi också till Lenins och Stalins mausoleum. I slutet av samma år avlägsnades Stalin från mausoleet.
Jag tillbringade en hel månad i pionjärlägret vid det exotiska Svarta havet. Där hade vi också skollektioner, men allt var på ryska, vilket jag inte alls förstod. Men ljudet av språket fastnade i mina öron och jag började gilla det. Jag har bevarat ett gruppfoto från lägret, där jag först flera år senare märkte att jag hade varit i Artek tillsammans med den framtida älskade barnboksförfattaren Leelo Tungal.
Jag minns några speciella saker från lägerdagarna särskilt väl. När Gagarin skickades ut i rymden den 12 april jublade de ryska barnen i lägret så att marken skakade. Mina ryska språkkunskaper var fortfarande så svaga att jag inte förstod vad som hände. Först en lång tid senare förstod jag betydelsen av denna händelse. Jag minns också mottagandet av den kubanska delegationen i lägret. Då såg jag en svarthyad person för första gången i mitt liv. Så blev jag intresserad av världen i vidare bemärkelse och insåg att för att förstå allt detta kaos måste man kunna språk. Ett år senare reste även den goda klasskamraten Laine Kippari till Artek.
Möte med klarinetten
Ilmar Patrason, som var musiklärare på Tilsi-skolan, berättade efter att jag hade gått 7:an att jag hade möjlighet att börja studera på Võrus barnmusikskola. Jag ville lära mig piano eller dragspel, men jag var för gammal för det. Rektorn för musikskolan, Hendrik Juurikas, erbjöd mig då att lära mig spela klarinett, som han också var lärare i. Jag visste inte vilket instrument klarinetten var, men min önskan att lära mig musik var så stor att jag var villig att lära mig vilket instrument som helst.
Så jag började gå på Võru barnmusikskola två gånger i veckan efter den vanliga skoldagen. Två kilometer till fots till busshållplatsen i Mustajõe, därifrån med buss till Võru. På kvällen, i mörkret, samma väg tillbaka till Tilsi. Lektionerna skedde mestadels hemma hos Juurikas. I staden Võru blev jag förvånad över att folk talade ett annat språk där, vilket var svårt att förstå. Det var Võru-dialekten. I skolan fick vi lära oss det nationella estniska riksspråket.
Efter att ha avslutat 8:an och skolan skickades jag för att studera vid Tartu musikskola, men jag var inskriven på Tilsi barnhem i folkbokföringen. Jag fick 25 rubel per månad för levnadsomkostnader och ett stipendium på 6 rubel. Vi bodde på musikskolans pojkhem på översta våningen i den sneda stenbyggnaden vid Tartu rådhusplats. Det påminde mig om ett sovrum på ett barnhem där 5–8 pojkar bodde tätt ihop i olika rum. Jag sov i ett stort rum med ett fönster mot Rådhusplatsen. Rummet hade tre ytterväggar och bara en rund järnkamin. På vintern kunde rummet inte värmas upp med fuktig torv som bränsle. Man fick ofta sova med kläderna på för att hålla värmen. Jag kände mig väldigt okunnig och oerfaren där.
Skolår i Tartu
De flesta av pojkarna hade gått i en barnmusikskola i flera år, jag bara i ett år. Jag stirrade och lyssnade häpet på hur kloka och erfarna pojkarna från de vanliga hemmen var. Jag försökte snabbt anpassa mig till den nya situationen och visa mig vara lika klok och erfaren som de andra. Samtidigt med mig bodde till exempel Peeter Lilje (senare chefsdirigent för Estlands nationella symfoniorkester, ERSO), Jaan Õun (flöjtist i ERSO), Kaupo Olt (kontrabasist i ERSO) där också. Många blev senare musiklärare i musikskolor.
I slutet av veckan åkte jag oftast till Tilsi för att äta mig mätt, eftersom jag inte klarade mig med mina egna pengar i stan. En gång blev jag fysiskt oförmögen att spela längre på mitt instrument. Läraren kände till min situation, gav mig en rubel och sa åt mig att ”Gå, pojke, ät dig mätt, sedan fortsätter vi”. För mig var mjölkbaren och fiket på Rådhustorget populära matställen.
När ämnesprovet hölls måste vi känna igen kompositörer och verk från tio musikstycken som presenterades. Verk av gamla klassiker och operor var särskilt svåra för mig. Här blev skillnaden mellan mig och familjebarnen tydlig. De hade möjlighet att lyssna på mer musik hemma än vad jag gjorde. Jag hade ingen radio. Jag hade inget annat än kläderna jag bar, och inte ens de var mina egna.
Byggnadskåren
När jag hade nått 3:e årets kurs hörde vi att Tartu skulle bilda ett byggteam av studenter på sommaren för att arbeta på nyplöjd mark i Kazakstan. Vi hade hört att man kunde tjäna bra med pengar där. Vi var inte studenter och jag vet inte hur vi, de tre klarinettisterna – jag, Priit Raik och Harald Lember – lyckades nästla in oss i en studentgrupp.
Vi skickades till Kokchetav-regionen i Kazakstan för att mura på en teknisk skola. Ledaren för vår grupp var Indrek Toome, vars politiska karriär började i studentkåren. Vi arbetade tre månader i värmen och fick bara 100 rubel i lön. Det blev en stor besvikelse. Resten av pengarna lovade man betala vid återkomsten till Estland, men det kunde vi bara drömma om. Som tröst tilldelades vi medaljen ”För utvecklingen av nyplöjd mark 1964”. Men vi jobbade där sommaren 1965. Nåväl, så var det.
För första gången hade jag en stor summa pengar i min hand. Det var dock inte länge. När jag kom till skolan på hösten övertalade en av mina rumskamrater mig att köpa en skoter. Riktigt billigt. Endast 75 rubel. Jag fastnade på kroken. Jag hoppades få stila med den och börja köra mellan Tartu och Tilsi. Jag hade inget körkort, men jag tänkte inte på det. Jag hann bara åka en sträcka från Tartu till Tilsi, innan skotern började få problem och föll isär där. Mitt intresse för motorcyklar och bilar försvann med den.
Tallinn och konservatoriet
Jag blev anvisad att studera vid Tallinns statliga konservatorium. Ett nytt problem uppstod dock i Tallinn, eftersom konservatoriet inte hade något internat. Klasskamraten Aime från Tilsi barnhem, som just då studerade till förskollärare och bodde hos sina föräldrar i Tondi, hjälpte till. Hon erbjöd mig att bo hos henne. Där bodde förutom henne även hennes mamma, bror, mormor och farfar. Jag sov där på en hopfällbar säng och fick även mat av familjen.
Fem års studier (1967–1972) i Tallinn blev en omvälvande period i mitt liv. Det blev också ”livets universitet” för mig. Där började jag titta på världshändelser och analysera dem på ett helt nytt sätt.
Världen öppnar sig
Först och främst Jazzfestivalen 1967 i Kalev sporthall. Året därpå lyckades vi ta oss med en gruppresa till Warszawas höstfestival för samtida musik. För första gången hörde jag avantgardemusik, som antingen var förbjuden eller helt enkelt nedtystad i Sovjetunionen. Där sålde jag de produkter som var tillåtna att medföra och uppskattades av polackerna, och köpte grammofonskivor av Lutoslawski och Penderecki, som blev berömda på festivalen, samt polsk jazz.
En ny generation kompositörer – Jaan Rääts, Arvo Pärt, Veljo Tormis – växte fram i Estland. Bland eleverna stack Olav Ehala, Rein Rannap, Andres Mustonen med flera ut. Malle Vardja var italiensk språklärare för sångare på konservatoriet. Hon började också ge lektioner till dem som ville lära sig franska. Även jag anmälde mig dit.
Malle var en fantastisk språklärare. Hon lade stor vikt vid att öva talspråk och korrekt uttal. Jag hade en otrolig tur på en av mina resor till Moskva när jag kunde köpa en rysk-fransk lärobok med ljudskivor från Polen i en skivaffär. Bokens texter lästes upp på ljudskivorna av en riktig fransman. Jag lyssnade på dessa skivor i oändlighet och memorerade texterna så att jag skulle våga börja prata.
Malle hade antingen varit på ett sådant läger tidigare eller visste om dess existens. Hur som helst, under det tredje året föreslog hon att jag skulle åka till det fransk-sovjetiska vänskapslägret, som hölls i en stor idrottsanläggning nära staden Kazan. Det var möjligt att ansöka dit endast genom Komsomols centralkommitté. Jag var medlem i Komsomol och fick tillstånd att åka dit.
Skrivet på sommaren 2021.
Fortsättning följer i nästa nummer.